De flesta andra kommer ha massa fyrverkeribilder etc för att önska er kära läsare gott nytt år, det skiter IK i, inte för att vi anser att ni inte värda det men vi VÄGRAR vara mainstream!!

GOTT NYTT ÅR!!!

• Av besparingskäl sparkas all personal på SVT Sport, sportsändningar kommer fortsätta men läggas ut på entrepenad till Viasat Golf.
• Ung och Bortskämd byter namn till Ung och Borgerlig där MUFs styrelse skildras levandes lyxliv i ett svenskt slott, allt bekostas av licenspengar.
• Nyårskonserten från Wien har köpts in på evig tid,klassisk musik är precis det som folkets massor vill ha mer av det ser vi ju hela tiden hur trycket från svenska folket ökar på fler klassiska konserrter i tv.
• Uppdrag Graskning byter namn till Uppdrag Vanskning och kommer inriktas på socialrealistiska reportage om invandrare och folk som låtsas ha amputerat alla kroppsdelar men lever i överflöd på bidrag och några reportage om det tuffa livet som hårt arbetande VD. Halva programtiden kommer avsättas till att granska Sahlins tobleronekonsumtion.
• Mitt i naturen kommer antingen strykas eller inrikta sig på att skildra hur ondskefulla rovdjur är.
• Dansbandskampen ersätts av Tungotalskampen enligt krav från verklighetens folk, KD. Fast det blir nog roligare TV.
• Teamet bakom det kungliga brölloppet kommer få fria händer och 20 timmar per vecka i sändningstid för att hylla kungafamiljen.
• Alla nya medarbetare kommer rekryteras från blogg.ses startsida.
• Efter krav från C kommer SVT ta upp konkurensen med Bonde Söker Fru med satsningen Bonde Söker EU-bidrag.
• Alla eventuella korrespondenter i Afrika kallas hem för att inte riskera att de råkar skildra situationen i Sudan.
• Uutiset och Oddasat utgår och ersätts av nyheter på lidingödialekt.
• Allsång på Skansen ersätts av Kungssången framför Kungliga Kammarkören.

Med en man mindre på isen och med ett måls underläge inför den sista perioden fanns det inte mycket som talade för att Hjulkrossers HC skulle kunna vända på matchen och vinna den stora finalen mot IFK Bufflarna. Perioden började inte heller på något bra sätt. Bufflarna tog till vara på att man var fler spelare på isen och naglade sig gång på gång fast i anfallszon, och när man kommit halvvägs in i slutrundan så hade Bufflarna hunnit utöka ledningen till såväl 2-0 som 3-0.

Allting såg becksvart ut för Humle, Dumle och de andra Hjulkrossarna. De hängde med huvudena och uppträdde segt och oinspirerat, men plötsligt förändrades spelbilden totalt. Ifrån ingenstans hoppade den försvunne norrmannen Henning Alsgaard in på isen och skapade därmed jämnt antal spelare till båda lagen. Alsgaard ropade till sina kamrater "Hei kamerater, så jeg spillet på TV og når Borje Salami skadd i Jeg tenkte at kanskje du trenger litt hjelp, så jeg løp her og nå har jeg enda en skikkelig hockey utstyr på meg!". Den norske gutten blev en riktig vitaminkick för Hjulkrossarna, som omedelbart spelade upp sig och pressade tillbaka Bufflarna i sin egen zon. Bufflarnas målvakt, Turk Lasericz, storspelade dock och när bara fem minuter återstod av matchen låg hjältarna från Hjulkvarn fortfarande under med tre mål.

Hjulkrossarna blev allt mer desperata och började bombardera skott mot Lasericz, men han vägrade släppa förbi sig puckarna och tiden rann snabbt iväg. När det bara var en halvminut kvar av matchen var det tekning i Bufflarnas defensiva zon, men innan linjemannen hann släppa pucken kom ett flertal fångvakter in på isen. De rusade fram mot Bufflarna, satte handklovar på dem och sa "nu är permissionstiden över för er grabbar, nu ska ni till kåken och käka julbort med farbror polisen". Bufflarna, som sånär hade gått segrande ur finalen, protesterade högljutt och ville slutföra matchen först, men fångvakterna var stenhårda och sa åt dem att de hade hunnit med matchen om de hade kommit ut på isen i tid innan matchen.

De yrkeskriminella vettvillingarna tvingades lämna isen, så inför de sista trettio sekunderarna fick alltså Hjulkrossarna chansen att spela med fem spelare mot noll. Publiken var i extas och nu började äntligen målskyttet lossna för Hjulkrossarna. Humle satte den första reduceringspucken, Dumle den andra och Sahlin gjorde sedan kvitteringen.  När bara en sekund återstod kom också segermålet, och det var Alsgaard som fick äran att sätta den pucken i mål. När slutsignalen sedan ljöd kastade sig Hjulkrossarna över varandra i en stor hög och firade segern samtidigt som de fick ta emot stående ovationer från publiken. Mitt i all uppståndelse kom också en kvinna ut på isen i en brudklänning, det var Angela från Göteberg.

"Allting var ett misstag, Dumle", sa hon och fortsatte "jag älskar dig, inte den där dumma Hasselnöten... jag har sagt upp mitt hyreskontrakt och har ingenstans att bo längre, jag vill ha dig, men vill du ha mig? Kan du förlåta mig?". Dumle åkte fram till Angela, tittade henne djupt i ögonen. Sedan började pusskalaset. Lagkamraterna i Hjulkrossers samlades runt kärleksparet i en stor cirkel och efter en stund mumlade Willy Östros att han är präst vid sidan av sina övriga arbeten. Vad som sedan hände Humle, Dumle, Angela är en helt annan historia, men jag kan lova att de alla njöt av en god bröllopstårta framåt kvällningen!

KAPITEL 24

Precis när Gyllenratt skulle öppna luckan så hördes ett stort kollektivt vrål uppifrån.
- NEJ FÖR HELVETE!!!
Strax därefter hördes en stor explosion och innan någon visste ordet av så blåstes luckan upp och eld for ner. Lågorna tog Gyllenratt och kvinnorna som skrek för sitt liv. Lågorna omfamnade nu killarna och det kändes som...

Dan ryckte till och dyngsur satte han sig upp i sängen. En dröm? Det hela hade varit en dröm. 1 december till nu, den 24 hade gått på en natt. Han var lättad över att inte lågorna hade ätit upp honom, Palle och Petter. Men han var ändå lite nyfiken på hur det skulle ha slutat. Han ville somna om och fortsätta drömma, men det hann han inte. Nu är det julafton och firande börjar om några timmar, tänkte han glatt. Jag hinner inte drömma mer om den gyllene tomtemasken. Finns den eller finns den inte? Det får jag aldrig någonsin veta.

När Hjulkrossers HC gled ut på isen för andra gången i turneringen var det finaldags och stämningen i hallen helt annorlunda än vid det första tillfället. Nu var ishallen fullsatt med fanatiska och högskrikande supportrar och det var sannerligen ingen som sparade in på högtalarmusiken heller, faktum är att arrangörerna till och med hade hyrt in Carola Häggren som framförde den svenska nationalsången innan matchen drog igång. Det enda som upprepades jämfört med det första mötet mot IFK Bufflarna var att de yrkeskriminella vettvillingarna  från Almhult kom in på isen flera minuter för sent och skrek ut hotelser mot såväl domare som spelare i Hjulkrossers.

När matchen äntligen drog igång var det Bufflarna som inledde bäst. De var hetast i samband med tekningarna och då domarna inte vågade plocka några utvisningar så kunde de även ligga över gränsen till det tillåtna vad gällde det fysiska spelet. Hjulkrossarna var dock bra med i försvarsspelet och Börje Salami imponerade stort, han slängde sig, gjorde fantastiska brytningar och gjorde Bufflarna allt mer frustrerade när de inte fick in pucken i mål. De flesta av Bufflarnas skott som kom igenom  försvarsmuren var enkla skott långt utifrån sarghörnen och perioden slutade mållöst.

Inför den andra rundan sa Sahlin åt sina lagkamrater att de även måste våga utmana offensivt sett för att ha någon chans att vinna tillställningen. Manskapet följde direktiven och direkt efter nedsläpp visade Hjulkrossarna att man inte längre tänkte spela försvarsspel. Nu fick även Hjulkrossarna press i anfallszon under långa perioder och man var vid ett par tillfällen nära att också ta ledningen. Med bara någon minut kvar av perioden skickade Humle iväg en felpass i anfallszon vilket gav Bufflarna chansen att kontra. Salami var bra med i backcheckandet, men precis när han skulle sno pucken av Christer ”Enhörningen” Ingesson, som var på väg mot ett friläge, så segnade han ner på isen och skrek av smärta. Dimitri Kasatonov hade gett Salami ett fult rapp i knävecket och smällen tog så pass illa att ledbandet gick av. I samband med att han föll till isen sprätte "Enhörningen" upp pucken i nättaket, så inför den avslutande perioden låg Hjulkrossarna under med ett mål och därtill var man en man kort sedan Salami skadat sig.

KAPITEL 23

De kom efter ett tag till ett stup. Men det fanns ingen bro eller någonting över.
Gyllenratt suckade uppgivet.
- Man kanske kan hoppa? föreslog Palle.
Gyllenratt vände sakta huvudet mot Palle och gav honom en "är du inte klok"-blick
- Om du kan hoppa till andra sidan så är jag mäkta imponerad, sa Gyllenratt. För det går inte.
- Här finns några plankor, sa Dan som letade efter en väg att komma över stupet till andra sidan.
Lite längre bort fanns några plankor som gick över till andra sidan. Kvinnorna tittade på varandra och skakade långsamt på sina huvuden.
- Jag tänker då inte gå på de där murkna plankorna, den ljushåriga kvinnan och den brunhåriga nickade instämmande.
- Jaha Laura och Kraft, hur hade ni tänkt att ta er över då? frågade Gyllenratt intresserat.
Dan, Palle och Petter tittade på varandra och Petter frågade:
- Laura och Kraft?
Gyllenratt och kvinnorna tittade på killarna.
- Laura Alison och Carol Kraft, sa Gyllenratt. Deras namn. Är det nåt problem?
Killarna tänkte samma sak och log.
- Har ni spelat Tomb Raider? frågade Dan
Gyllenratt och kvinnorna skakade på huvudena.
- Okej, men gör det. Då kommer ni förstå, log Dan

Gyllenratt var den första som kom över till andra sidan och vände sig om till de andra och ropade att det inte var någon fara. Att man bara var tvungna att hålla balansen. Lättare sagt än gjort, tänkte Dan som hade världshistoriens sämsta balans. Kvinnorna gick över stupet utan några problem. Palle och Petter med. Nu var det bara Dan kvar. Han stapplade ut på plankorna och kände i samma sekund att han höll på att tappa balansen, men han parerade och lyckades hitta den igen. När han hade kommit halvvägs över så snuddade hans ena fot vid den andra och han tappade balansen, men nu kunde han inte parera.  Han ramlade baklänges, men på något konstigt vänster så lyckades han få tag i en planka och klamrade sig fast. Hans kumpaner ropade på honom, men han var nu fullt fokuserad på att ta sig upp på plankorna igen så han hörde dem inte.
Han lyckades att hiva sig upp på plankorna och tog sig sedan över till hans kumpaner. Gyllenratt tittade bara strängt på honom. Kvinnorna kom fram och undrade hur det var, om han mådde bra. Det gjorde han tack och lov.

De fortsatte igenom katakomberna under tystnad. Nu var det Petters tur att klanta sig. Han hade fått någonting i skon så han lutade sig mot en vägg för att ta av sig den. Men vad han inte märkte var att en tegelstensformat anordning åkte in i väggen och innan någon ens viste ordet var så for ett skelett ner från taken. fastspänt med ett rep runt halsen. Gyllenratt skrek till av rädsla, det gjorde även kvinnorna och killarna ramlade bakåt av den obehagliga överraskningen. Gyllenratt skar ursinnigt av repet och skeletten for ner på marken. Kvinnorna klev försiktigt över det, som om de trodde att skelettet sov och inte fick väckas till liv. Killarna gick bara rätt på.

KAPITEL 22

De möttes vid ingången till katakomberna, som ledde upp till herrgården. Det var igenom dessa de skulle ta sig in i huset. Gyllenratt vände sig om till killarna och de två kvinnorna.
- Okej, nere i katakomberna är det säkert inga vakter och det kommer gå smärtfritt att genom dessa ta sig in i huset, där vi däremot kommer ställas inför ett par svåra moment.
Han vände sig om till dörren igen.
- Okej, sa han och pustade ut ordentligt. Nu finns ingen återvändo.

De gick in och genast så möttes de av en lukt som var obeskrivlig. Alla stånkade till av den otäcka doften, men de var så illa tvungna att vänja sig vid lukten och fortsätta.  Gången de gick i var smal och det var omöjligt att gå sida vid sida, så de bildade ett led. Gyllenratt var i täten och efter kom kvinnorna och killarna sist. Dan var först av killarna och sist gick Petter.  Gyllenratt frågade den brunhåriga kvinnan efter en ficklampa. Hon tog upp en från sin jackficka och fast den var rätt så liten så lyste den upp en oväntad stor area framför dem. Petter hade kvar ficklampan från grottan och tände också. Nu hade de. De behövde inte oroa sig för att någon såg ljuset. De kom till en ranglig bro över ett vattendrag. Gyllenratt och kvinnorna kom lätt över, men när det var Dans tur kom han bara halvvägs. Tre plankor gick av och fot plötsligt ner i vattendraget 10 meter längre ner och Dan var nära på att falla efter ner även han i vattnet. Men han fick i precis rätt sekund tar i ett rep som hängde ner, precis där plankorna hade brustit. Han hivade sig upp och rusade snabbt till andra sidan där Gyllenratt och kvinnorna stod. Pallet och Petter tog sig över utan några som helst problem.

De kom till ett större rum där 6 kistor, prydda med väldigt mycket spindelväv, var placerade i utrymmen uthuggna i väggen. Alla gick sakta igenom rummet, nästan som om det kände vördnad över de döda. Även fast de inte visste vilka som log i kistorna. Då helt plötsligt så snubblade Dan och for mot väggen. Han hann ta emot sig med händerna. Han vände sig om och log, men det skulle han inte göra. För precis på det stället han stod lutad mot fanns en anordning som någon sekund efter Dans vidrörande utlöste ett dunder högre upp. Alla stod som paralyserade och lyssnade noga. Plötsligt for en stor stenbumling ut över en kant nåra meter ovanför dem. Dan och alla andra hoppade förskräckt åt sidan och stenbumlingen for in i väggen på andra sidan och krossade en kista så att skelettet i kistan föll ut krossades under stenen, då den vallades mot väggen och for ner i vattendraget.

Alla stod åter helt stilla, så att inget annat skulle hända, men ingenting hände. De fortsatte sin resa. Snart så skulle de vara uppe i huset. Och då skulle de få sig hett om öronen.

När pizzorna var uppätna och alla var mätta och belåtna kom Humle på att han hade glömt att öppna kuvertet som Bang överlämnade tidigare under dagen. Han plockade fram det svarta kuvertet ur sina byxor, öppnade det och plockade sedan ur ett brev som han därefter läste upp högt för sina kamrater. "Kära Hjulkrossers HC, jag vill härmed be om ursäkt för vad som skedde efter er match i IK Sports Camp då ni blev diskvalificerade från resten av turneringen på grund av osportsligt uppträdande. Det hade uppstått missförstånd kring vad som egentligen hände under er match och egentligen var det IFK Bufflarna som skulle ha plockats bort från fortsatt tävlande. Nu råkar det dock vara så att nyss nämnda Bufflarna har tagit sig till final mot Mjölköping IK, så om ni fortfarande är sugna på spel så kan ni få spela finalen. Ni kommer i sådana fall att ta Mjölköpings plats då de helst vill backa ur på grund av diverse hotelser från Bufflarnas målvakt. Svara så fort som möjligt!".

Det gamla kamratgänget gladdes åt sin upprättelse och ringde omgående upp David Bang för att tacka ja till inbjudan, men därefter kom man på att man hade ett litet problem att ta tag i. Matchen skulle spelas redan morgonen därpå inför en fullsatt ishall och för närvarande var man bara fem stycken i laget. Den norske backen Henning Alsgaard saknades fortfarande. "Jag vet vad vi gör", sa Sahlin och fortsatte, "nu när jag är rik som ett troll kan vi hyra in en spelare till finalmatchen, då är problemet ur världen! Vänta ett ögonblick så fixar jag biffen!". Sahlin plockade fram en bärbar dator och kopplade sedan upp sig mot Traderas hemsida där han gick in på kategorin "människohandel", och några få klick senare hade han köpt en av världens bästa backar till Hjulkrossarna, Börje Salami!

Humle, Dumle och de andra kamraterna plockade fram all sin utrustning så den stod uppställd och klar inför morgondagen, sedan gick de och la sig så de skulle vara ordentligt utvilade. När de sedan vaknade var det äntligen matchdag, så de laddade upp med en ordentlig frukost och väntade sedan in posten. Väntan var frustrerande men tillslut ringde det äntligen på dörren och då kunde levereringen av Börje Salami slutföras. De skrev på en bekräftelse på att varan var mottagen och sedan begav de sig iväg mot ishallen, redo att ta sig an IFK Bufflarna igen!

KAPITEL 21

Direkt när de kom tillbaka till huset så satte det igång att planera att ta tillbaka masken. Alla samlades runt köksbordet och Gyllenratt slängde fram en stor en stor ritning över vad som såg ut  att vara en stor herrgård.
- Det här är herrgården som "Blåsfisken" bor i och där han till 100% har masken, sa Gyllenratt. Under herrgården finns en massa katakomber som går överallt. DÄR tar vi oss in.
Han pekade på det stället de skulle bryta sig in i herrgården.
Palle lutade sig fram och kisade.
- Vart?
Gyllenratt suckade och pekade igen och Palle fortsatte att kisa.
- Det är en slänt här med en dörr in till katakomberna.
- Men varför kallas han Blåsfisken? frågade Dan.
- Han är lika fet som han är lång, han ser ut som en blåsfisk, suckade Gyllenratt.

Samtliga av dem gick ner till garaget och gick in i ett stort rum. I detta rum fanns fullt med vapen.  Pumphagelgevär, Desert Eagles, handgranater, maskingevär, revolvrar med mera. Det såg ut som ett riktigt militärlager. Gyllenratt skulle precis ta två stycken revolvrar då Dan tog tag i hans arm och skakade samtidigt på huvudet.
- Inga vapen, ingen av oss tre har gjort lumpen så vi är inga höjdare med vapen i hand. Sedan är inte vi så stora fans av att döda.
Gyllenratt gjorde  inget motstånd, bara tittade på killarna och sa:
- Ge mig ett gott skäl till varför vi inte ska ha med oss vapen till ett hus som är övervakat av vakter som är beväpnade upp till tänderna.
- Här har du ett gott skäl, sa Dan. Vi har större chans att överleva om vi lyckas SMYGA förbi vakterna.
Gyllenratt grymtade och tittade ogillande på Dan. Sedan släppte han greppet om revolvrarna.
- Om vi dör... så får du med mig och göra, grymtade han och gick ut ur rummet.

De båda kvinnorna, som bar stora tjocka Canada Goos-jackor, hoppade på Ducatin och körde ut ur garaget. Gyllenratt och de tre killarna hoppade in i Porschen och körde iväg.

Som vanligt så satte kvinnorna iväg med rejäl fart, men Gyllenratt ville inte få någon onödig uppmärksamhet så han höll sig till fartgränserna.  De skulle ändå träffas utanför herrgården.
- Nu jävlar, grymtade Gyllenratt. Nu jävlar.

Bang överlämnade ett nytt svartfärgat kuvert till Humle och Dumle för att sedan försvinna lika spåröst som den kände magikerillusionisten Joe Labradoro. Humle tryckte ner kuvertet i sina skidbyxor och sedan började de långsamt pressa iskuben, med "Nollan" Nollander inuti, mot deras varma klubblokal. När de äntligen hade kommit fram märkte de att dörren till stället inte var låst. Humle och Dumle blev oroliga att de hade glömt låsa dörren i samband med att de for iväg, men efter en stund hörde de en välbekant röst där inifrån som fick dem att slappna av.

Humle och Dumle öppnade dörren och knuffade in isblocket. Där inne stod Willy Östros och pratade i telefon. Han avslutade snabbt samtalet och sa "tjena grabbar, kul att se er igen. Mina fruar tyckte inte om min player-attityd så de dumpade mig... så nu står jag  här igen. Vad har hänt med er förresten? Ni är klädda som bulgariska skidlöpare och har fryst in "Nollan" i ett stort isblock". Dumle svarade "det är en lång historia", och medan de sedan förtäljde allt som hade hänt fick "Nollan" långsamt tina upp framför ett element.

När "Nollan" äntligen hade tinat upp var det första han sa "MAT, JAG ÄR HUNGRIG!". Humle föreslog att de kunde dra ut och köpa sig en varsin pizza, men Willy sa bestämt nej och plockade upp sin telefon igen. Han ringde upp någon, sa "vi kör på fem istället", och la sedan på igen. Bara ett fåtal minuter senare kom en stor limousin förbi och parkerade mitt utanför klubblokalen. Ut från bilen klev Måns Sahlin. "Tjena grabbar", sa han och fortsatte "jag antar att ni har hört vad som har hänt via Willy... Jag vann en biljon kronor i vem vill bli biljonär, så nu kan man glassa sig genom resten av livet. Jag tog med mig några pizzor på vägen hit, så nu tycker jag att vi hugger in innan de blir kalla!".

När Humle och Dumle kommit fram till Mjölköping var de båda två sugna på att dra av sig sina skidmunderingar och införskaffa lite vanliga vinterkläder igen, men till deras besvikelse verkade stan vara helt öde. En höbal susade förbi på den stora shoppinggatan, men alla butikerna var låsta och inte en enda människa syntes till. "Vilken skitstad", sa Humle till Dumle, som inte kunde göra annat än att hålla med. När de båda kamraterna hade kommit till slutet av den stora gatan fick de äntligen syn på en människa, det var en äldre man som höll på att försöka få igång sin bil.

"Vart är alla?", frågade Dumle den gamle mannen som svarade "det trodde jag alla visste, de har rest iväg till Hjulkvarn för att se på finalen i IK Sports Camp. Det borde ni också göra!". Humle och Dumle tänkte att det var lika bra att bege sig hemåt igen eftersom det ändå inte fanns någonting att göra eller köpa i Mjölköping, så de plockade fram skidstavarna och började staka iväg mot Hjulkvarn.

Framåt kvällen kom Humle och Dumle äntligen hem till sitt kära Hjulkvarn igen. Innan de skulle bege sig hemåt till sina respektive lägenheter tänkte de att det kunde vara bra att kolla till klubblokalen först, ifall någon av de gamla kamraterna mot all förmodan skulle ha kommit tillbaka. På vägen dit passerade de ishallen och på den anslutande parkeringen fick de syn på en onaturligt stor snöhög. Humle och Dumle blev lite nyfikna och gick fram till snöhögen och började sedan gräva. Efter en stund tappade de nästan hakan, långt där under stod deras målvakt "Nollan" Nollander infryst i en stor isbit, hållandes i sin gravöl som han delade med laget efter förlustmatchen mot IFK Bufflarna. Humle och Dumle sopade undan all lössnö och just som de skulle försöka frakta iväg honom till klubblokalen, där de kunde tina upp honom, dök IK-presidenten, David Bang, upp igen.

KAPITEL 20

(obs. Detta avsnitt blir kort och ganska så ointressant, då författaren snart ska iväg och spela biljard)

Gyllenratt, de båda kvinnorna och killarna blundade hårt. Det enda som hördes var en massa klick. När de öppnade ögonen igen såg de att alla männen höll på att krångla med sina vapen. Gyllenratt, kvinnorna och killarna for ut ur rummet. Öppnade lönndörren med fysisk kraft och rusade sedan till hissen och åkte upp igen. De rusade ut till bilen och motorcykeln. Kvinnorna satte sig på Ducatin och burnade iväg. Det gjorde även Porschen.

Dan och hans kamrater fattade ingenting. Skurkarna blir jagade av skurkarna eller hur är det? Han frågade Gyllenratt, som nu plötsligt hade blivit normal och faktiskt lite hygglig
- Vi åker tillbaka till huset i Värstinge och planerar att ta tillbaka masken. Jag hatar att medge det, men vi behöver er hjälp.

KAPITEL 19

Killarna vaknade klockan 07.00 på morgonen därpå. De var alla utsövda och redo för att möta sina fienden. De hörde att det stökades nere i köket, men ingen av de vågade eller ville gå ner, de var ju trots allt kidnappade. Dörren upp till vinden for upp med en smäll. Där stod mannen och dom båda kvinnorna, med ytterkläder.
- Vi ska ut och åka, sa mannen. Vi sticker om fem minuter. Var klädda då.
Sedan så smällde de igen dörren när de gick ner.
Killarna klädde på sig som aldrig förr och var klara inom loppet av en minut. När de kom ner i det stora rummet så  stod mannen och kvinnorna redan vid ytterdörren. De gick ner i garaget. Kvinnorna drog bort en presenning och under den gömde sig en Ducati. Båda tog på sig svarta hjälmar och satte sig till rätta på motorcykeln. Mannen tvingade in killarna i bilen.
Kvinnorna körde först ut ur garaget och sedan kom Porschen. Ducatin sladdade ut på stora vägen och började sin resa in mot staden. Tätt bakom följde Porchen.

Resan in till staden var allt annat än lugn. Kvinnorna for sicksackande mellan bilarna och mannen körde om bil efter bil på insidan och sicksackade han också. Dan började känna samma åksjuka igen som han hade känt när Palle hade försökt köra ifrån mannen och kvinnorna första gången. Mannen såg det.
- Spy inte i bilen, ungjävel, röt han.
Dan lyckades hålla borta hulkningarna och efter ett tag så kändes det redan mycket bättre.

Kvinnorna saktade ner och körde nu lagligt. Mannen gjorde samma sak. De hade kört in i staden och  ville inte ha massor med onödig uppmärksamhet.
Resan gick igenom staden fram till stadsbiblioteket, där de lugnt och stilla klev in. De gick frifullt, som om ingenting hade hänt, in i en hiss och tryckte på knappen för källarvåningen. Hissen var trång och Dan fick stå tätt intill den brunhåriga kvinnan. Så tätt att hans och kvinnans ögon bara var en decimeter ifrån varandra. Mellan fem och tio sekunder i denna position kändes som tio minuter, tyckte Dan. Kvinnan noterade att han tyckte att detta var pinsamt och retades med honom genom att trycka sina bröst lätt emot hans bröstkorg.  Han blev högröd i ansiktet och stirrade upp mot taket, som om han fann just taket intressant. När hissen var nere så skyndade sig Dan fort ut, han såg att kvinnan flinade åt honom och han gjorde en liten grimas tillbaka.

De gick igenom en bepansrad dörr, in till ett skyddsrum där mannen öppnade en lucka i golvet, men den ledde inte neråt. Istället så knappade han in en kod på ett tangentbord och en lönndörr öppnade sig helt plötsligt. Det var en bokhylla som öppnade sig. Klyschigt värre, tänkte Dan och log. De kom in i ett annat rum. Ett rum med fem personer runt ett bord. De vände sig om och inspekterade besökarna. En av männen, en stor tjock man i ca 60 årsåldern med blå kostym, kom fram till dem. Kollade med stenansikte på samtliga av besökarna och sträckte fram handen mot mannen.
- Har ni det vi kom överrens om? frågade han.
Mannen stack handen innanför jackan och tog fram ett paket av smörpapper och räckte det till den tjocka mannen, som tog emot paketet och rev upp det. Det var tomtemasken som låg i paketet och det tjocka mannen vände sig om till sina kamrater och visade upp masken. Männen runt bordet jublade.
- Och det vi kom överrens om? frågade plötsligt den ljushåriga kvinnan med en aning rädsla i rösten.  
Den tjocka mannen vände sig om och höjde ögonbrynen.
- Kom vi överens om att NI skulle få något av oss? frågade mannen.
Den ljushåriga kvinnan nickade och svalde hårt.
Den tjocka mannen kollade hotfullt på henne, gick fram så han stod öga mot öga med henne.
- Ja just det, log han. Ni skulle ju få någonting av oss. Det glömde jag.
Mannen och kvinnorna log lättat.
- Glöm det, sa han plötsligt med en allvarlig min. Ni är försenade. Vi sa i förrgår, inte idag. Därför blir det ingenting.
- Ge oss tillbaka masken då din jävla amöba, röt plötsligt mannen. Om inte vi får någonting så tro inte att NI ska få någonting.
Den tjocka mannen vände sig om och brusade plötsligt upp.
- Juan Gyllenratt! Du är inte i position att ställa krav. Speciellt inte i detta rum.
Han satte upp hela handen och plötsligt så siktade alla männen runt bordet, som hade ställt sig upp, på dem med automatgevär.
- Nu ska jag gå, sa den tjockan mannen. Jag har nämligen dåliga öron och jag vill inte förstöra dem ännu mer genom att vara i ett rum, där det skjuts.
Han hånlog och gick ut genom en dörr.

Humle och Dumle kopplade täten i skidloppet före en mycket arg norrman som hela tiden skrek hätska svordomar till de svenska kombattanterna. Banan var tuff med många tunga stigningar så de gamla kamraterna fick verkligen ge allt för att  inte behöva släppa någon förbi sig. När de åkt i några kilometer begav sig banstreckningen in i skogen. Humle och Dumle som hade svårt för orientering som barn blev osäkra och rädda för att åka fel, så de släppte förbi några motståndare och placerade sig i den stora klungan där ett femtiotal andra skidlöpare fanns med.

I klungan låg alla så pass tätt intill varandra att det var svårt att inte trassla in sig i någon annans skidor eller stavar, men det var samtidigt lite mer lättåkt och många trevliga diskussioner fortgick under tävlingen. "Do you like sån there dammsugers, you know, with choklad and green marsipan?", frågade exempelvis en skåning  i närheten. Dumle som inte förstod engelska så bra sa åt Humle att svara istället, men inte heller han var riktigt säker på vad skåningen menade så istället var det en tysk som svarade "Ich liebe den Staubsauger, machen sie mir ein gutes Gefühl".

När de åkt i skogen i över en timme och samtalsämnena i klungan började ta slut hörde de högtalarljud igen och en bit längre fram fick de syn på en ny skidstadion där mållinjen fanns placerad. Humle och Dumle som kände segervittring arbetade sig uppåt i fältet och inför upploppet låg man tvåa och trea, precis  bakom den arge norrmannen som tuggade fragga. På upploppet tog de ett varsitt spår och låg jämsides. Svetten rann från dem alla och ingen ville ge sig. Plötsligt pekade Dumle upp mot skyn och sa åt norrmannen "TITTA, EN FLYGANDE KO!". Norrmannen tvärstannade och började kolla upp mot skyn, och samtidigt kunde Humle och Dumle defilera över mållinjen som etta och tvåa. När norrmannen insåg att han hade blivit grundlurad blev han ännu argare och vrålade "DU SKAL DØ"! Han började sedan åka igen och hade mord i blicken när han satte efter Humle och Dumle, som precis skulle upp på prispallen och fira. När de såg norrmannen komma emot sig ändrade de dock sina planer och flydde istället ut i skogen tills förföljaren inte orkade hänga med. Humle och Dumle var nu vilse i skogen, men efter en tids virrande hittade man äntligen ut till en liten väg där de på en skylt fick se att de bara var två kilometer från Mjölköping, som var närmaste stad till deras egen hemort. Humle och Dumle nickade mot varandra och började åka in mot stan.

Humle och Dumle stod intill vägkanten bredvid sin gamla Lada som hade fått slut på bensin. De hoppades att någon annan trafikant snart skulle resa förbi och att de kunde få låna en telefon och ringa efter en bärgningsbil. Vägen var dock ödslig och de fåtal bilar som rullade förbi visade inga tecken på att ens vara intresserade av att stanna. När Humle och Dumle hade stått och väntat i över en timme började kylan göra sig påmind och de bestämde sig för att ta en liten skogspromenad.

Skogspromenaden blev lite längre än vad de båda kamraterna hade tänkt sig från början och medan de gick så förvandlades skogen från en mörk och kuslig plats till ett allt ljusare och trevligare ställe. Det höll på att bli morgon igen, och efter ytterligare någon timmes pulsande i snön tycktes de höra musik längre in i skogen. Humle och Dumle följde ljuden och slutligen kom de fram till en stor skidanläggning. Den kände SVT-reportern Jakob Ford sprang in i sin TV-hytt med en kopp kaffe och hundratals skidlöpare gjorde sig samtidigt redo för start. Humle och Dumle hade på något sätt kommit in i själva "depån" och några utländska coacher tvingade på dem de officiella bulgariska skiddressarna.

Humle och Dumle försökte protestera, men bulgarerna var högljudda och verkade inte vilja inse att Humle och Dumle faktiskt inte tillhörde deras landslag. Innan de visste ordet av var de färdigklädda och utrustade med ett par toppmoderna skidor och stavar. De blev sedan framknuffade till "sina" startplatser och sen gick starten. Humle och Dumle hade ingen lust att åka, men när de sedan fick se en norrman framför sig som högljutt skrek; "JEG VIL KNUSE DEG, JEG VILL KNUSE DEG ALLE SVENSKER", så satte de gamla kamraterna fart på åkandet. De accelererade snabbt upp från ettan, till femmans växel och innan någon hann förstå någonting så hade Humle och Dumle tagit täten. Jakob Ford letade febrilt i sina listor efter namnen på de båda löparna, men hittade ingenting och då refereringen av tävlingen upphörde drabbades SVT av en tittarstorm med besvikna tittare som undrade vart Ford tog vägen.

KAPITEL 18

Dan vaknade sittandes på en stol med händerna knutna bakom ryggstödet. Han såg att Palle och Petter satt på vardera sida om honom. Dan kände mycket väl igen sig. Det var tillbaka i huset. Både den ljushåriga och det brunhåriga kvinnan satt i varsin fåtölj framför killarna och riktade varsin pistol på dem. Ovanlig syn, tänkte Dan. Mannan kom ut från toaletten och kom fram till killarna.
- Är ni så jävla störda att ni inte fattar vad vi säger till er? sa mannen med iskall röst, medan han gick runt dem.
Killarna tittade på varandra och sedan öppnade Dan munnen.
- Vad hände? Det blev alldeles svart förut och jag kommer inte ihåg någonting.
Mannen log hånfullt.
- Ni snubblade såklart, men det vara du som slog huvudet i en sten och svimmade av. Klantigare muppar får man leta efter.
Kvinnorna var helt tysta och bara satt och spände ögonen i killarna. Dan, Palle och Petter gav kvinnorna ett varsitt leende, men de bara satt och stirrade, helt knäpptysta.

Mannen hade försvunnit ut från rummet och en stereo sattes plötsligt på i ett närliggande rum. Julmusik strömmade ut ur högtalarna och han kom ut i det stora rummet igen. En vakt kom plötsligt in genom dörren med en julgran som han bar in i rummet.
Killarna kollade förvånat på granen. Mannen tittade på dem och såg deras förvånade blickar.
- Vad är det? Har ni aldrig sett en julgran förr. Nu log han ett normalt leenden för första gången.
Han sa åt kvinnorn att klä sig för att göra i ordning granen. De gick in i respektive sovrum. Mannen plockade fram julgranspynt och började sätta fast ljusen i granen. Någonting är hur fel som helst med det här, tänkte Dan.

Kvinnorna kom ut ur sina sovrum efter en stund och hade tagit på sig röda byxor, röda, något åtsittande, tröjor och tomteluvor. De log åt killarna, som inte alls förstod vad som hände. De tittade förvånat på varandra.
- Vill ni ha hjälp? frågade Palle
- Behövs inte, sa den ljushåriga kvinnan. Vi är proffs på det här.
- Är ni inte tacksamma att vi inte gör något mer obehagligt med er? log den brunhåriga kvinnan.
Tro mig, det här är obehagligt nog, tänkte Dan.

KAPITEL 17

Killarna stod med händerna knutna över sina huvuden. Mannen stod bakom Dan med pistolen gåendes från huvud till huvud
- Ja, ni ska ha en eloge för att ni lyckades rymma i alla fall, men förvänta er inte någon applåd, sa mannen sammanbitet. Nu gör vi såhär, nu så går vi lugnt och stilla tillbaka till bilen, Porschen. Vi lämnar Chryslern där den är. Vi skruvar bara bort plåtarna först så ingen kan spåra den.

Dan hade fått nog av allt detta. Han ville bli fri från dessa grobianers bojor och kunna leva ett normalt liv framöver. Han tittade på Palle och sedan på Petter.
Snabbt  så hukade sig Dan ner, tog spjärn med ena handen mot marken och med full kraft så sparkade han mannen i ena knävecket, så att benet vek sig. Han kunde inte parera utan ramlade ner på sidan. Petter hann sparka pistolen ur hans han och killarna började springa. Men efter några enstaka sekunders löpande så hörde de ett ofattbart, skrämmande vrål från mannen. Dan tittade sig bakåt och såg mannen ta in på killarna. Ett skott brann av, Dan föll och allt blev plötsligt helt svart.

Angela och Dumle tittade på varandra under en längre stund utan att säga någonting. Bådas ansiktsuttryck var allvarliga och efter en stund började tårar falla ned för Dumles kinder. Han vände sig därefter om och rusade ut ur lägenheten, ner för trapphuset och ut genom porten. Humle följe efter så fort han kunde och försökte sedan trösta sin kamrat, som dock inte verkade ta in någonting av det Humle sa. När chocken hade lagt sig för Dumle övergick sorgen istället i ett brinnande hat och han sa åt Humle att de skulle lämna stan omgående och att aldrig någonsin återvända till Göteberg igen.

Sagt och gjort, Humle och Dumle begav sig iväg till sin rostiga gamla Lada. De tankade upp den till bredden på den enda Esso-macken som fanns i stan och begav sig sedan ut på den stora riksvägen i nordlig riktning. Humle som inte riktigt visste hur han skulle hantera Dumle efter Angelas svek mot honom slog på bilstereon istället för att själv prata. Den första radiostationen Humle lyckades ratta in var P4 där de spelade Skeeter Davis klassiker; The end of the world. Dumle som aldrig hade fått lära sig Engelska i skolan förstod inte de dystra textraderna, och istället tycktes den ironiskt glada melodin pigga upp honom. Humle, som däremot kunde Engelska, hade väntat sig en helt annan reaktion, men blev glatt överraskad när han märkte att Dumle inte verkade må sämre av musiken.

När de hade färdats i ett par timmar så visade bränslemätaren att bensinen snart var slut. Båda började leta efter bensinmackar kring vägen medan de färdades framåt, men de hade hamnat på en ganska ödslig vägsträcka där det inte verkade finnas någon bebyggelse över huvud taget. Tillslut blev det soppatorsk. Humle och Dumle fick rulla in bilen mot vägkanten där de snabbt insåg att de skulle behöva bärga bilen till närmaste stad, men det fanns dock ett problem. Varken Humle eller Dumle hade någon mobiltelefon.

Humle och Dumle lämnade sjukhuset tillsammans och de njöt båda två av att äntligen få komma ut igen och andas frisk luft, även fast den var iskall och snö föll ner från skyn. När de hade gått i några minuter in mot centrum och kallpratat om gamla minnen så bytte Dumle samtalsämne. "Humle, jag har verkligen varit en idiot som lämnade dig bara för Angelas skull. Vi ska gifta oss, det har vi bestämt, men självklart måste VI göra Hjulkrossers HC till ett vinnande lag först! Häng med mig upp till Angela så får du träffa henne under mer normala omständigheter, innan vi drar vidare till nästa stad". Humle gladde sig åt att sin kamrat hade fått tillbaka sitt gamla jag igen och de traskade vidare mot Angelas bostad.

När de kom fram knappade Dumle in koden till portlåset och sedan stegade de in. Angela bodde på femte våningen så kamraterna valde att ta hissen upp. I samband med att hissdörrarna slogs upp så la Dumle också märke till att Angelas dörr inte riktigt var stängd. Han öppnade försiktigt på dörren och ropade efter sin nya kärlek, men fick inget gensvar. Humle och Dumle gick in i lägenheten och när de kom fram till köket fick de sig en rejäl chock. Simläraren från badhuset David Hasselnöt stod och hånglade med Angela, som inte hade märkt att de hade gäster då hon stod med ryggen vänd mot Humle och Dumle. Hasselnöt såg dock att de hade fått besök och tog ett kliv bakåt. Angela frågade vad han gjorde så för innan hon vände sig om och fick se Humle och Dumle där vid köksingången...

KAPITEL 16

Killarna hade inte hunnit så långt förrän Dan såg i backspegeln en röd Porsche Carrera  komma närmare dem i rasande fart. Shit, de har kommit på oss, tänkte Dan och ökade farten. Palle och Petter som även de hade sett Porschen sa ingenting utan bara lugnt spände på sig säkerhetsbältena. Palle såg helt plötsligt en låda med nubb längre bak. Han spända av sig bältet och gick bak i bilen och öppnade luckan. Dan som hade uppfattat detta ropade:
- Det där kommer nog inte hjälpa. För små.
- Jo, jag vet, svarade Palle, men om jag kastar allt på framrutan så tappar han ju den mesta av sikten i några sekunder.
Medan Palle pratade med Dan så hade mannen i Porschen tagit fram en pistol som han nu avfyrade mot Palle. Som tur var hade Palle uppfattat pistolen och precis innan skotten så slängde han sig ner på golvet. Ett av skotten prickade framrutan precis bredvid Dan, men resten av skotten hamnade av prickade luckan, som Palle lyckats dra ner en aning som sköld. Han tog tag i lådan med nubb och kastade ut den, som prickade Porschens vindruta. Samtidigt som nubben slog emot bilen ropade Palle åt Dan
- Sväng vänster direkt nu!

Dan styrde bilen ut på en åker och stannade tvärt.
- Han har säkert fått bort nubben från framrutan nu och upptäckt att vi är borta, sa Dan och alla tre hoppade ur bilen och sprang in i den närliggande skogen.
De sprang rätt långt in innan de stannade. Längre än så kunde som inte komma. Det låg en tomt alldeles framför dem. De tittade på varandra och nickade. De var tvungna att larma polisen. Då ingen av dem hade nån mobiltelefon på sig, eftersom de hade blivit fråntagna dem när de kom till huset, bestämde de att de skulle fråga nåt hushåll om man fick låna dess telefon för att larma polisen.

De bestämde ut ett hus i förväg, då de inte ville gå omkring i området och riskera att mannen såg dem. Det lyste några adventsstakar i ett hus ca 100 meter framför dem. En ljusblå enplansvilla med blåa knutar.
Men precis innan de skulle börja gå hörde de ett klick bakom sig.
- Sakta i backarna, sa en sammanbiten röst.
Ingen av killarna vände sig om, men de kunde höra vem det var.
- Nu är jag jävligt trött på era försök att slinka undan. Men den här gången är den sista gången.
Vi är körda, tänkte Dan uppgivet. Vi är så jävla körda.

Det var midnatt och precis kolsvart utomhus, det enda som hördes var vindens sus och en avlägsen ugglas regelbundna hoanden. Fem  mörkklädda personer stod gömda i ett buskage i anslutning till vägen där påven skulle färdas förbi tillsammans med sina livvakter. Männen drog på sig sina svarta rånarluvor och gjorde sig mentalt redo för sina olika uppgifter. Efter en stund syntes strålkastarljus lång bort på vägen och en kort stund senare kunde männen  även se konturerna av en bil. Ledaren sa åt de övriga att vänta på hans signal, och när bilen bara var några få meter från deras gömställe höjde han armen och ropade "NU!".

En av männen kastade ut en rökgranat på vägen. Chauffören i påvens bil tappade omedelbart kontrollen över ekipaget och kraschade med hög fart in i ett träd. Två livvakter hoppade under tumultet ut från den kraschade bilen och försökte lokalisera varifrån granaten hade kommit, vart hotet fanns. Livvakterna spred ut sig och hade sina pistoler riktade ut mot skogen, men innan de ens hann se skymten av någonting misstänkt blev de avrättade med två välplacerade skott  i huvudet. Två av de mörkklädda männen som höll i ett varsitt gevär med kikarsikte ropade "KÖR", och direkt därefter sprang de resterande männen iväg mot bilen. Men på vägen fram vände dock en av männen om och försvann istället springandes in i skogen. De båda männen med gevär försökte hitta honom, men utan resultat.

Den flyende mannen slet av sig sin rånarluva och sina mörka kläder och försökte springa i nordlig riktning där han visste att det fanns en liten kiosk som hade nattöppet. Han var livrädd för att hans kumpaner skulle få tag i honom efter sveket, efter flykten. Efter en stunds springande kunde han äntligen se skymten av kiosken han letade efter. Mannen pustade ut och gick sedan in i kiosken. "Tjenare Dumle" sa ägaren och frågade vad han gjorde där så pass sent. Dumle tänkte precis svara med någon lögn när han på TV:n fick se ett extrainsatt nyhetsprogram där de berättade  att påven hade blivit kidnappad och att hans livvakter och chaufför hade blivit brutalt mördade. Bara några få ögonblick senare kom en polisbil förbi kiosken och en av polismännen steg sedan in.

"Har ni sett någonting ovanligt under kvällen?", frågade polisen Dumle och kioskägaren. De båda svarade nekande, men precis som polismannen vände sig om för att gå ut ropade Dumle "VÄNTA!". En stund tystnad följde innan han tog ett djupt andetag och bekände sin delaktighet i kuppen, "jag vet vart de håller honom fången". Efter bekännelsen blev allting väldigt ljust och konstiga ljud hördes runtomkring honom, ljud som varken kom från kiosken, polismannen eller kioskägaren. "VAKNA, VAKNA NU DUMLE". Dumle slog upp ögonen och märkte att han låg på sjukhusgolvet  bredvid Humles bädd. "Usch, vilken hemsk mardröm", muttrade han för sig själv.

KAPITEL 15

Dan vaknade med ett ryck och satte sig upp. Han hade drömt att huset hade imploderat och sekunden innan hade tomtemasken kommit flygande och skrattat elakt mot honom.
Det var fortfarande kolsvart ute, sånär som på några gatlyktor som lyste nere vid vägen. Han kollade på sin klockan. 00:15. Det var inte länge sedan de hade gått och lagt sig, men det är bäst att sätta planen i verket innan mannen och de båda kvinnorna vaknar. Han hade smitt ihop en simpel plan i bilen. Planen var: att rymma. Det spelade ingen roll hur, bara de kom ut från detta hus och förbi vakterna.

Han väckte tyst Palle och Petter, som undrade vad som stod på.
- Vi ska ta oss ut härifrån, viskade Dan.
Palle tittade på Dan som om han inte var riktigt klok.
- Är du dum i hela huvudet? viskade Palle aggressivt. Missade du de beväpnade vakterna? Huset är också larmat, säkert med livsfarliga laserstrålar. Nej, jag vägrar att bli lemlästad av laserstrålar eller pepprad till döds.
Han vände sig hastigt om i protest. Dan suckade.
- Petter, hjälp mej.
- Följ med Palle. Nu är det du som är dum i hela huvudet. Vill du vara fast i deras järngrepp för alltid, eller vill ta chansen att rymma härifrån, med tomtemasken.
Dan tittade frågande upp på sin kamrat.
- Masken? Den har väl...
Petter fiskade upp masken ur sin ryggsäck.
- När katten är borta dansar råttorna på bordet, log Petter. Jag tog den diskret när de halvsov till tv:n
Dan skakade trött på huvudet.
- Palle, om du inte följer med oss nu så väcker jag de tre där nere, hotade Dan. Och jag vet inte det här, men jag har en känsla av att de inte vill bli väckta, speciellt inte av deras kidnappsoffer.

Palle suckade djupt och insåg att det nog var lika bra att försöka rymma. Även fast han visste att de till 99% skulle dö.
De satte på sig sina kläder och Dan hittade lägligt en kartong med bara kuddar. Han lade dessa under filtarna, som killarna hade använt som täcke. Det såg nu ut som att det låg tre personer under filtarna. De öppnade dörren, sakta, sakta så den inte skulle gnissla till och väcka fienderna. Ner för trappan, återigen sakta, sakta så ingen skulle höra. De hörde knappt själva deras egna steg. Men då hajade de till av skräck. En sovrumsdörr öppnades plötsligt bara en till två meter framför dem. Ut kom den brunhåriga kvinnan, inte en tråd på överkroppen och svarta trosor, som inte lämnade mycket åt fantasin. Ljuset inifrån hennes sovrum lyste upp ryggtavlan på henne när hon gick in i badrummet och stängde dörren bakom sig. Dan tittade på Petter som stod lutad över axeln på honom. Han log åt situationen de just hade skådat.
- Hon vill döda oss. Kommer du inte ihåg det? viskade Dan aggressivt, men ändå så lågt att det knappt hördes.
- Nu funderar jag på om jag skulle stanna kvar och låta henne döda mig, viskade Petter leende.
De hörde att dörren låstes upp och samt som bara den så hittade killarna på mindre än en sekund de mest perfekta gömställena. Dan gömde sig bakom en korg, Palle hann dra en närliggande filt över huvet och lade sig ner och Petter lade sig på den stora svarta fluffiga mattan, alldeles nedanför trappan. Hans mörka kläder smälte i rätt bra i mattan. Kvinnan kom ut igen. Nu lystes hennes framsida upp. Han viste vad Petter tänkte i samma sekund hon kom ut ur badrummet. Han skakade på huvudet åt Petters snuskiga fantasier. Som han med all säkerhet tänker nu, tänkte Dan.
Dörren till sovrummet stängdes och killarna började återigen sakta sin väg mot utgången.

De stannade tvärt vid ytterdörren, då Dan satte upp ena handen, för att visa att de skulle stanna. Palle gick rätt in i handen och ryggade häftigt tillbaka, då handen nuddade hans näsa och han var nära på att skalla Petter bakom honom.
Dan pekade mot en platta som satt på väggen. Ett larm. Petter hittade plötsligt en lucka i golvet. Han lyckades få upp den, med hjälp av en skruvmejsel han tog upp ur väskan. Dan och Palle skakade på huvudena samtidigt.

Luckan vette ner  till garaget där bilen stod.
- Nu jävlar ska vi åka bil som aldrig förr, log Dan
Petter, som såg sig själv som gruppen MacGyver, tjuvkopplade bilden så den for igång.
- Detta väckte de säkert, konstaterade Palle.
Dan brydde sig inte om vad Palle sa utan han tog på sig en rånarluva, som han hade hittat i garaget. Han sade åt Palle och Petter att hoppa in där bak så de inte syntes. Sedan öppnade de garageporten och körde ut. En vakt kom emot de och satte upp handen som stopptecken. Dan tryckte ner rutan.
- Jaha, ska du in till stan? frågade vakten.
Med nästan identisk röst, som Dan tyckte själv, svarade han:
- Ja, jag glömde en sak inne i stan så...
- Vad du låter konstigt, sa plötsligt vakten misstänksamt.
Palle och Petter tittade nervöst på varandra där de låg på golvet där bak i bilen
- Ja, sa Dan och hostade lite. Jag tror jag håller på att börja bli förkyld. Det är därför jag har den här luvan över ansiktet, så det blir varmt.
Vakten gick bort från bilen och Dan tryckte på gaspedalen och de åkte ut från tomten

Uppe i huset hade mannen vaknat av att bilmotorn sattes igång nere i garaget. Snabbt for han upp ur sängen, som även den ljushåriga kvinnan sov i, och sprang ut till vardagsrummet och såg bilen lämna huset. Han anropade vakterna.
- Följ efter bilen! röt han
- Men...jag trodde..., sa vakten förvirrat.
- Följ efter dem, artikulerade mannen. Eller vill du ha en kula i pallet?

KAPITEL 14

Dan hade kastats in först i bilen och träffat dörren på andra sidan så hårt att han hade svimmat av ett tag. Nu vaknade han och såg sig om i bilen och det första han möttes av var den brunhåriga kvinnan. Hon stirrade med isblåa ögon in i hans och nästan väste fram:
- Ge oss masken nu, så låter vi er gå.
Hon hade bytt den svarta polotrojan till en vit skjorta nu. Håret var fortfarande uppsatt och hon hade på sig ett par smala glasögon med svarta bågar. Dan vände sig om och tittade på  Palle och Petter . Nu är vi totalkörda, tänkte han.
- Någon av er har masken och den personen har fem sekunder på sig att överlämna den till oss, sa kvinnan. Annars blir det kollektiv bestraffning.
Hon tryckte en pistol mot Dans panna.
- Ni behöver inte oroa er att någon ser oss döda er. Det är nämligen tonade rutor, fortsatte hon.
Dan tittade bak mot Petter och nickade till att ge ifrån sig tomtemasken. Petter räckte över den till kvinnan, som i sin tur gav den till sin ljushåriga kollega. Hon höll fortfarande pistolen tryckt mot Dans panna.
- Ni skulle ju släppa oss, sa han. Det lovade ni.
- Jag hade fingrarna i kors, sa kvinnan och log.

De körde till ett litet samhälle utanför stan som hette Värstinge. De körde fram till en stor villa som var bevakad av beväpnade vakter. Vakterna hade k-pistar i famnen och de hade även vapenbälte med två pistoler på vardera sida, hann Dan se innan de åkte ner i ett garage under huset.

Mannen och kvinnorna riktade sina pistoler mot killarna och ledde dem upp i huset.  Det var väldigt sterilt inne i huset. Några enstaka tavlor bara. Det fanns inte många rum, fast det var närmare 100 kvm. Det var bara ett stort rum. Väldigt sparsamt inrett och pedantiskt. Allting var perfekt. Nästan FÖR perfekt. Det såg ut som en bild direkt ur någon inredningskatalog.
- Vem det än är som städar här hemma så kan väl denna person komma och städa hos mej, sa Dan och tittade på sina fiender.
- Det är jag som städar här, sa den ljushåriga kvinnan. Så om ni skitar ner eller förstör någonting så struntar jag i om ni har gett oss masken, då skjuter jag er i alla fall. Förstått?
Killarna nickade utan att säga ett ord

Det hade hunnit bli mörkt utanför och klockan visade 22:15.
- Nu är det dags att sova, gäspade mannen och stängde av tv:n. Hans kollegor, som satt i en varsin fåtölj på vardera sidan om honom, ställde sig upp och tittade på Dan, Palle och Petter.
- Det finns tre madrasser uppe på vinden som ni kan sova på. Men behåll kläderna på, det är kallt där uppe, sa den ljushåriga kvinnan och log ondskefullt.
Den brunhåriga kvinnan stirrade bara på dem och riktade sin pistol mot dem.
- Men vad ska ni ha oss till? frågade Dan. Ni har ju masken.
De båda kvinnorna tittade trött på varandra och sedan på killarna igen.
- Om jag ska berätta sanningen så kommer ni inte ut härifrån levande igen, sa den ljushåriga kvinnan. Vi kan ju inte bara släppa er, så ni kan tillkalla polis. Nej ni, så dumma är vi inte. Upp och lägg er nu. Det kommer bli en lång dag imorgon.
- Vad händer imorgon? frågade Palle intresserat.
Både Dan och Petter tittade trött på Palle.
- Väckning klockan 05:00, sa den brunhåriga kvinnan. Och ett tips. Försök inte rymma. För de som står här utanför, de inte statyer. Bara så ni vet.

Killarna gick upp till vinden där tre stycken madrasser låg på golvet.
De hann knappt lägga sig ner innan  de somnade.

Läkarna pumpade och pumpade på Humles bröstkorg för att försöka få igång den gamle mannens hjärta igen. Dumle stod som förstenad och kunde bara titta på kaoset medan Angela långsamt lämnade platsen och ensam begav sig hemåt. Efter några otroligt långa minuter ropade en av läkarna "PULS, JAG HAR PULS". Kollegan pustade ut och svarade lite skämtsamt "det har jag också". De plockade snabbt upp Humle på en bår, lastade in honom i ambulansen och körde sedan iväg honom till sjukhuset.

Dumle som hade bevittnat hela händelseförloppet kände brinnande ångest inom sig. Hade det inte varit för sitt svek så hade förmodligen aldrig Humle råkat ut för sin olycka. Dumle som egentligen hade tänk följa med Angela hem beslutade sig för att först gå iväg till sjukhuset för att besöka sin forne kamrat och be om ursäkt för hur nonchalant han hade betett sig under morgonen.  Väl framme på sjukhuset fick han via informationsdisken reda på att Humle hade lagts in på intensiven och att han inte fick ta emot några besökande. Dumle blev hänvisad att vänta vid ett väntum precis utanför intensiven och där blev han sittandes, länge. Timmarna gick och han fick dricka ett antal koppar kaffe för att orka hålla sig vaken och hålla nerverna i styr.

När Dumle hade suttit där och väntat i över tio timmar klev en läkare ut genom dörrarna till avdelningen där Humle låg. Han skakade sorgset på huvudet och försvann sedan bort i korridorerna med en övertäckt bår bakom sig som två biträden fick skjutsa framåt. Dumle anade det värsta och föll ut i gråt. Han reste sig sedan upp och skulle precis lämna stället när han hörde en välbekant röst bakom sig "Dumle!". Dumle vände sig kvickt om och höll nästan på att själv få hjärtstillestånd då han såg sin bäste kamrat sitta upp i en säng livs levande. Dumle sprang överlycklig fram till sin kamrat, bad om förlåtelse och sedan spenderade de hela dagen och natten tillsammans på sjukhuset i väntan på en sista undersökning för att se om Humle kunde få lämna sjukhuset.

Humle stirrade chockartat på sin bäste kamrat som nu försvann bort mot kyrkan tillsammans med sin nye partner. Efter allt de varit med om kunde han inte förstå hur Dumle kunde svika honom bara för en okänd kvinnas skull. Humle slog sig ned på en snöig parkbänk där han blev sittandes med huvudet vilandes i handflatorna. Tårar rann ned mot snön där de snabbt förvandlades till små iskristaller.

Samtidigt klev Dumle och Angela in i stadens lilla kyrka. De höll varandra hård i händerna och Dumle kunde känna den något udda fiskdoften i kyrkan, som av invånarna brukade kallas för fiskmåskyrkan. Det var härifrån alla de årliga luciatågen i Göteberg brukade starta och det här året var inget undandag. Efter en kort stund var kyrkan fylld till bredden av förväntansfullt folk, värmen steg, och då radade lucian, stjärngossarna, pepparkaksgubbarna, tärnorna, och alla de andra upp sig.

Lucian var vacker och sången var sagolik, men det enda Dumle la märke till var Angela som han satt bredvid. Han tittade på henne, smekte henne lite lätt på kinden och när deras blickar slutligen möttes hade de svårt att motstå frestelsen att begå en skamfylld synd i Guds hus. När luciafirandet slutligen var över och det sjungande tåget hade begett sig ut för att besöka olika skolor, ålderdomshem och liknande tänkte Dumle och Angela bege sig hemåt igen, till Angelas lägenhet där de hade planerat att mysa hela dagen. Deras väg hem hindrades dock av en illa parkerad ambulans. Dumle och Angela fick pulsa ut i en snödriva för att kunna ta sig förbi bilen. Dumle kastade en snabb blick på vad som hade skett, och när han såg vem som låg livlös på marken kunde han inte dra blicken därifrån. Angela ryckte i Dumles arm och ville fortsätta, men Dumle var som förstenad. Han stirrade på en man som läkarteamet försökte väcka till liv med hjärt- och lungräddning. Det var Humle som låg där.

KAPITEL 13

Hela Restaurang Dressingen doftade nybakade lussekatter och Dan andades in så mycket han kunde. Det doftade ljuvligt. Snön hade börjat falla igen efter nattens mildgrader.
Palle kom insmygandes genom dörrarna. Båda gick fram till disken och frågade om de bara kunde få värma sig med lite kaffe.
- Men vist, herregud. Det är klart, vi bjuder på det. Såna som ni kan ju absolut inte ha det lätt såhär års, sa en servitris.
Killarna tittade förvånat på varandra. Såna som vi? tänkte Dan. Tror hon att vi är uteliggare?
Svaret fick han reda på direkt. Palle hade fastnat inne i buskagen så han kom inte ut. Han hade rivit och slitit och till sist kom han ut, med trasig jacka, trasiga byxor och rivsår i ansiktet. Dan hade börjat blöda från munnen igen. Killarna skrattade lite grann åt varandras utseenden och gick och satte sig, när servitrisen kom med kaffe.
- Jag hoppas att det ska smaka och att ni blir varma, log hon.
Hon var nära pensionsåldern och hade vinrödfärgat hår, men det syntes fortfarande att håret började gråna till.

De satt och drack kaffet och samtalade om sina upplevelser sedan de kom in i grottan föregående dag.
- Vart är Petter, vi kanske borde ringa till honom, sa Palle.
Han sa att han hade ringt till Petter strax efter Dan hade ringt till honom och sagt vart de skulle träffas.
- Han kanske inte har kunnat komma undan kvinnorna, sa Dan
Men Palle började plötsligt prata och då förstod Dan att Petter hade lyckat göra sig av med sina förföljare.

Efter ett tag så kom Petter till Dressingen och slog sig ner. Han fick genast en kopp kaffe av servitrisen och han tittade förvånat på Dan och Palle som skrattade lite lätt. De fick även en varsin nybakad lussekatt. Hungriga som de var så slängde de i sig bullarna. Sedan satt de tysta och bara beundrade julpyntet och den stillsamma julmusiken. Disken var kantad av glitter i mitten av lokalen stod en pyntad julgran

- Har du masken? frågade Dan Petter.
Petter nickade och förde ner handen i väskan, men Dan tog tag i hans hand och skakade på huvudet.
- Inte här. De kan vara i närheten. Bättre att vi tar det när vi kommer till skolan istället.
De reste sig upp och gjorde sig klara för att gå, tackade för kaffet och önskade servitrisen god jul. De gick ut ur lokalen och började gå mot universitet. En röd Chrysler Voyager körde upp jämsides med de och innan de visste ordet att så rusade mannen och den brunhåriga kvinnan ut och drog in killarna i bilen.

KAPITEL 12

De var nästan framme vid universitet då de var tvungna att stanna vid ett rödljus. En svart Chevrolet Transport, samma som hade kört efter grabbarna, körde upp jämsides och vevade ner passagerarrutan. Killarna fick till sin fasa se att det var mannen och de två kvinnorna och de såg inte glada ut.
Den brunhåriga kvinnan som satt på passagerarsidan höll upp en pistol riktat mot Palle och höll upp en lapp i den andra handen där det stod: "Ge oss masken annars är det slut med er".
Helt utan förvarning, och då det fortfarande var rött, så tryckte Palle gaspedalen i botten och bilen for i väg som ett spjut. De som hade grönt tvärnitade och tutade frustrerat. Transporten följde efter, hack i häl på den gula BMW:n.

Palle, som hade sett lite för mycket rally i sina dagar, fick helt plötsligt för sig att han var Marcus Grönholm och sicksackade mellan bilarna. Så även gjorde Transporten bakom dem.
Palle hade tränat på bredsladdar, för nu kom dessa i tät följd efter varandra. Genom stan for dem i höga hastigheter. Sicksackandes, bredsladdandes och allt detta gjorde Dan åksjuk. Han brukade aldrig bli åksjuk, men nu så kändes det som han satt i en bergochdalbana fast hundra gånger värre. Men han bet ihop och tvingade bort hulkningarna. Petter såg bara nöjd ut och log mot Dan och sedan manade på Palle.
- Fortare, fortare, skrattade han.
Transporten var fortfarande bakom dem och alla tre i den såg ganska förbannade ut.

Typiskt nog så kom de till en vägspärr. Det gick inte att köra upp på trottoaren så killarna var tvungna att överge bilen och fortsatte till fots. Mannen och kvinnorna gjorde samma sak. Nu så var det fara och färde för killarnas liv. Nu gällde det att hålla tungan rätt i munnen och försöka komma på ett sätt att lura av sig förföljarna.
De kom överrens om att de skulle dela på sig. All tre sprang åt olika håll. Dan valde att springa på ställen det var mycket folk i rörelse. Han valde att springa nerför Drottninggatan, där det nu var liv och rörelse. Klockan hade nämligen blivit 12 och varken Dan, Petter eller Palle hade sovit, sedan de gav ut på jakten efter tomtemasken.

Han tittade sig bakåt och såg att den frustande mannen kom närmre och närmre. Han tittade rakt fram igen och i samma sekund så krockade han med en kvinnan med tre matkassar i händerna. Kassarna for upp i luften och Dan och kvinnan for på rygg mot marken.
- Mina ägg! skrek kvinnan, som om det gällde livet.
Mannen  kom fram till Dan och ryckte upp honom och släpade in honom i en smal gränd.
- Idiot! röt han. Vart har du masken?
Dan bara hånlog mot honom. Mannen blev ännu mer frustrerad och gav Dan ett knytnävsslag över munnen. Dan spottade ut blodet i munnen och gav mannen ett nytt hånflin. Han lutade sig fram mot mannen, som om han skulle berätta vart masken fanns. men istället log han och sa:
- Skit på dig.
Återigen gav mannen Dan ett hårt knytnävsslag över munnen, så att Dan föll ner på marken. Mannen tog nu sin chans och muddrade Dan, men han fann ingen mask. Den hade nämligen Petter.
Mannen grymtade förbannat, gav Dan en spark i magen och lämnade därefter platsen.

Dan tog upp sin mobiltelefon och ringde till Palle, som svarade nästan direkt.
- Jag sitter i detta nu i en buske och kollar på när de två kvinnorna letar efter mig, viskade han. Vart är du?
Dan ignorerade frågan och sa:
- Möt mej inne på Restaurang Dressingen, sa Dan och lade därefter på.
Han tog lite vatten i händerna ur en fontän och sköljde munnen. Sedan så gick han till Restaurang Dressingen.

Humle vaknade av att någonting hälldes över hans huvud. Det var en sur gammal städtant som hällde  ut öl från ett halvtomt glas över honom. Hon grymtade mot Humle och sa "försvinn härifrån innan jag kör upp svabben i ansiktet på dig också. Festen är slut och nu ska jag städa här". Humle, gnuggade sig i ögonen, och försvann sedan ut ifrån nattklubben.

Nu hade det äntligen blivit morgon igen och det var inte alls lika kyligt ute som under natten. Humle kände att det började kurra i magen så han begav sig iväg till McDonnells hamburgerbar där han beställde lite frukost i form av en cheeseburgare, en läsk och lite strips. Just som Humle skulle slå sig ner vi ett av fönstren och hugga in i käket såg han Dumle promenera förbi utanför tillsammans med Angela, som han hade försvunnit med från nattklubben under natten.

Humle doppade snabbt ner burgaren i sin läsk och mosade sedan in den i munnen och sprang därefter ut, på jakt efter sin kamrat. Humle tänkte instinktivt ropa på Dumle, men han gjorde det dessvärre innan han hann svälja burgaren så allting flög ut genom munnen och träffade Angelas rygg. Hon vände sig om och sa ursinnigt åt Dumle att han skulle bestraffa sin ovårdade kamrat för vad han hade ställt till med. Dumle gick fram till Humle och klappade till honom på kinden och vände sig sedan om för att gå tillbaka till sin nyfunna kärlek. Humle vågade inte närma sig, men medan Dumle försökte tvätta rent Angelas jacka med snö så ropade han frågande "vad håller du på med egentligen? Har du glömt att vi har ett uppdrag att slutföra?"

Dumle vände blicken mot Humle och svarade "sköt det där du, jag har slagit mig till ro här och nu ska jag gå och se luciatåget tillsammans med min blivande fru".

KAPITEL 11

Mannen och den brunhåriga kvinnan hade tappat deras pistoler, då Dan hade hoppat in i dem precis innan väggen till salen slog igen. Snabbt tog Palle och Petter upp pistolerna och siktade på sina fiender.
-  Försök inte med nåt smart, för nu är det vi som har knallpuffrorna, sa Palle.
Dan hade sett något som kunde vara räddningen för honom, Palle och Petter. Ett hål i bergväggen och vatten på golvet. Det måste betyda att vi är nära en utgång, tänkte Dan
- Kom jag har hittat en väg ut, sa han triumferande.
Medan de rörde sig mot hålet så fortsatte Petter och Palle att sikta på mannen och de två kvinnorna.
- Våga inte följa efter, annars..., hotade Petter.

De gick in i hålet och kunde efter ett tag såg de dagsljus, emellan lite granris som gömde hålet, utifrån vägen.
De kom ut mitt i en slänt som vätte neråt mot bilvägen. De sprang fort ner till de små sjöbodarna som låg alldeles på andra sidan vägen och gömde sig, då de visste att mannen och de två kvinnorna var dem på spåren.
- Palle, vi gör så här: Du sticker och hämtar bilen så är jag och Petter kvar här, sa Dan. Sedan när du kommer med bilen hoppar vi in och sedan kör vi in till stan. Och du, tryck på gasen.

Det kom mycket lägligt en buss och Palle, som inte var så jättepigg på att springa eller gå till bilen, tog bussen. Dan och Petter stannade kvar och pustade ut. Pistolerna slängde de in i vassen, för att inte riskera att någon såg att de kastade vapen i sjön. De höll hela tiden uppsikt mot vägen, ifall de skulle se mannen och de två kvinnorna.
Äntligen, tänkte Dan. Äntligen är man ute i det fria.

Efter ett tag kom Palle med sin bil. Snabbt som bara den sprang Dan och Petter fram till bilen, nästan slängde sig in och sedan for de in till stan.
Palle frågade vart de hade gjort av pistolerna. Dan berättade att de hade kastat vapnen i vassen.

Sedan for de in till stan med breda leenden över deras munnar. De for hemåt under tonerna av Steppenwolfs "Born to be wild"

En bil kom upp bakom dem. En svart Chevrolet Transport och där i satt mannen och de två kvinnorna. Men det märkte inte Palle, Dan och Petter. De var fullt upptagna med att ge upp glädjetjut efter att ha kommit ut ur grottan med liven i behåll.

När badhuset stängde för kvällen fick Humle och Dumle äntligen andas frisk luft igen efter att ha varit fängslade nästan hela eftermiddagen i kafeterian där de tvingades straffdiska efter sin fadäs tidigare under dagen när de fastnade vid utgången och blev haffade av David Hasselnöt. "Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig såhär glad av att komma ut i kylan, i en snöstorm", sa Humle glatt till Dumle som sedan replikerade "det har du verkligen rätt i, men det finns ett problem... vi har ingenstans att övernatta och det är som sagt väldigt kallt...". De båda kamraterna insåg att de behövde röra på sig för att hålla värmen och helst komma in någonstans, och efter en stunds promenad blev deras böner besannade.

När de kom in till city la de märke till nattklubben Dallas.  Musiken dunkade högt så marken vibrerade till och med utanför lokalen och det var fullspäckat med folk där inne. Humle och Dumle bestämde sig för att gå in och när de väl hade lyckats tränga sig in i sardinburken tog det inte många minuterar innan de hade blivit uppvärmda igen. Nattklubben var uppdelad på två våningar och på det övre planet var det inte lika trångt som på nedervåningen, där bland annat baren fanns placerad. Humle och Dumle köpte sig en varsin öl och begav sig sedan upp till övervåningen där de slog sig ner i ett par bekväma skinnfåtöljer vid ett gigantiskt fönster med utsikt över innerstan.

Efter en stund kom en kvinna gående mot dem, det var hon från Liseborgs Nöjesfält. Hon var ganska lång för att vara kvinna, hade en välsvarvad kropp, ett gyllene lockigt hår och två ljusblå gnistrande ögon. Dumles blick mötte hennes och innan ens Humle han säga "fågelstångsknopp" så hade Dumle hoppat upp från sin stol och gått fram till kvinnan.

"Tja, hur står det till här då?", frågade Dumle. Kvinnan log mot Dumle och svarade "innan du kom hit var det inte så kul, i den här lilla byn känner alla varandra allt för väl, så det är kul att se några nya ansikten... Vad heter du?". Dumle presenterade sig för kvinnan, som visade sig heta Angela Andersson, och efter en kort stund började de dansa tillsammans med kropparna pressade tätt intill varandra. Dansen utvecklades till ett hångelkalas och med Humles vakande blickar över sig lämnade de sedan nattklubben och försvann in i en lägenhet på andra sidan gatan. Humle som satt kvar i sin fåtölj drack upp sin öl och sedan somnade han, utmattad efter allt som hänt under dagen.

Väl tillbaka i omklädningsrummet låste Humle och Dumle snabbt upp sitt klädförråd och sprang sedan in på en av toaletterna för att även tvätta rent sina kläder efter dagens strapatser. Att gnugga bort allt kladd från bergochdalbanan i handfatet tog inte så lång tid, men vad som däremot tog tid var att försöka få kläderna någorlunda torra. Humle försökte torka sina kläder med hjälp av den elektriska handtorken medan Dumle försökte rysta bort allt vatten och hänga upp en del på elementet. Efter mycket om och men var kläderna någorlunda torra, men just som de skulle ta sig ut från toaletten hörde de ljud som kom utifrån. Det var skolklassen som hade avslutat sin simskola och som nu skulle bege sig hemåt.

Humle och Dumle försökte öppna dörren långsamt så att de inte skulle dra till sig någon uppmärksamhet när de klev ut, men den gamla trädörren hade inte blivit oljad på flera år. Den gnisslande högt och när de båda kamraterna därefter trädde ut med huvudena genom springan så möttes deras blickar en hög barn som pekade mot dem och gapskrattade så att de tappade andan. Humle och Dumle blev illröda i ansiktet av skam och sprang sedan, så fort de kunde, ut från omklädningsrummet och mot den stora utgången från badhuset. Färden ut fick dock ett hastigt slut. I samband med att de klev in på badhuset tidigare under dagen hade de som bekant slängt sina biljetter som behövdes för att öppna spärren till in -och utgången. Humle och Dumle hade inte insett sitt misstag och när de slutligen nådde fram till den hårda runda metallspärren mosades de samman likt två böjda bananer och skrek av smärta.

David Hasselnöt som hörde oväsendet var snabbt på plats och frågade de mörbultade kamraterna vad de höll på med. Humle och Dumle försökte förklara att de inte kunde ta sig ut medan de rätade på sina stela ryggar, men Hasselnöt skrattade bara åt dem och sa "so you guys are looking for freedom?". Hasselnöt trodde inte på solskenshistorien om att de hade slängt sina biljetter, men trots detta kom de tillslut ut därifrån. Men först fick de avtjäna ett straff som diskare på kafeterian tills badhuset stängde framåt kvällen!

KAPITEL 10

De sprang in i en återvändsgränd. Typiskt, tänkte Dan. Självklart så springer vi in i en återvändsgränd när vi har tre stycken hack i häl. Personer med vapen också.
- Vad ska vi göra? frågade Palle förskräckt.
Dan for med händerna över väggen i hopp om att hitta någon anordning som skulle  få dem att helskinnade komma ut ur återvändsgränden. Han hittade något repliknande och utan att se efter vad det var så drog han i det för allt han var värd. Plötsligt så for dom i en rasande fart uppåt. Alla tre trängdes på en liten platta, som inte var större än en dörrmatta. De färdades i hiskelig fart uppåt och efter ett tag så stannade färden. De var framme i ytterligare en stor sal. De kom upp i mitten av salen och klev direkt bort från plattan, som for neråt igen.

Denna sal var dubbelt så stor som de andra och Dan tyckte sig se att det hade varit en bosättning där. En stor ruin prydde mitten av salen.  En massa obehagliga och förfallna statyer av krigare stod i en ring inne i ruinen, med höjda svärd, så det såg ut som att de hade tänkt hugga ihjäl de tre besökarna.
- En boplats här?
Dan såg frågande ut och gick fram till en av statyerna och synade den. Han vände sig om till Palle och Petter, som också stod och synade statyerna.
- Jag har en känsla av att det är här den tredje fällan är. Ser ni någonting som skulle kunna likna en? frågade han.
Alla gick runt i ruinen och inspekterade den noggrant, men kunde konstatera att inga sådan tecken fanns. Som en ren reflex så satte Dan på kameran och började filma.
- Vi får ett helvete inne i redigeringen senare, log Dan, utan att titta på Palle eller Petter.
En stor trappa alldeles utanför ruinen höjde sig plötsligt upp mot taket.  Dan, som stod precis där golvet öppnade sig och där trappan höjdes upp från underjorden, hoppade förskräckt tillbaka och tittade sig bittert om. Petter hade gjort någonting så den statyn han stod vid sänkte sitt svärd.
- Vad skulle det där vara bra för? frågade Dan irriterat.
Palle sa ingenting. Han bara tittade mot toppen och gick förbi Dan upp i trappan. Nu såg Dan och Petter vad Palle hade sett. Den gyllene tomtemasken. Längst upp på toppen av trappan. Dan fortsatte att filma febrilt och adrenalinet gjorde att han knappt kunde hålla kameran någorlunda stilla. Palle var nu uppe på toppen och skådade masken med förtjusning och vände sig om med ett brett leende till Petter och Dan, som också log brett.
- Nu har vi den! Tjohooo!
Försiktigt plockade Palle åt sig masken och ryckte sedan till. Han stod nu framför en dödskalle och den såg inte så kelvänligt ut, kunde han kvickt konstatera.

Han skulle just vända sig om och gå ner, då han och även de andra hörde ett ljudligt klick.
Där stod de tre förföljarna och siktade nu på dem med tre pistoler.
- Jaså, ni har hittat den, sa mannen och log ett ondskefullt leende. Synd bara att ni inte kommer att få behålla masken.
Han följde Palle med pistolen då Palle gick nerför trappan, ner till sina kamrater.
- Och vad händer om vi vägrar ge er masken? frågade Dan iskallt.
- Då kommer ni aldrig mer att komma ut härifrån levande, sa den ena kvinnan och gick fram jämsides med mannen.
Hon log också ondskefullt och lite hånfullt. Hon hade brunt hår som var uppsatt i en hästsvans. Hennes spretiga lugg slutade precis över ögonen och hon hade på sig en tajt sittande svart polotröja och mörka åtsittande jeans. Hon påminde i stora drag om Lara Croft, tyckte Dan. Hon hade också en pistol i ena handen som hon riktade mot Palles huvud.
- Vi är forskare, sa plötsligt Petter. Vi jobbar vid Luleå Universitet som grottforskare. Det är därför vi är här. Och vi tar med oss denna tomtemask då en arkeolog som vi jobbar tillsammans med vill undersöka denna, som troligtvis är den enda i världen.
- Skitprat, fnyste den andra kvinnan och kom upp jämsides med sina kamrater. Jag har då aldrig hört talas om att det finns grottforskare på Luleå Universitet. Sluta prata trams och gör det enda rätta. Ge masken till oss.
Hon däremot var blond, nästan vithårig. Hon hade på sig en grönaktig munktröja och vanliga blåjeans, som dock var en aning slitna. Hon lika lång som sin kvinnliga kamrat, ungefär 1,65 och även hon höll en pistol i sin hand.
- Är det här internationella vapendagen eller? suckade Dan och såg frågande på dem.
- Håll käften! röt mannen. Ge oss masken istället så slipper ni bli skjutna.
Han hade mörkt hår och glasögon och var ganska muskulös kunde Dan se. Han hade djup och stark röst. och var klädd i en blå jeansskjorta med uppkavlade ärmar och även hans blåjeans.

Bakom Dans rygg gav Palle masken till Petter, som diskret bakom ryggen stoppade ner masken i sin väska.
- Okej, vill ni ha masken? frågade Dan lugnt, han hade anat vad Palle och Petter hade sysslat med bakom hans rygg.
- Ja! röt mannen.
- Ta den då, sa Dan fort och kastade brun påse innehållande en vanlig sten till mannen och de tre vände sig om för att genast springa iväg, men de hann inte så långt. För i vägen stod den brunhåriga kvinnan och siktade på dem med sin pistol.
- Inte så fort, sa hon och hånlog.
Mannen hade öppnat påsen och slängde den kraftfullt i marken. Han gick hotfullt fram mot Dan.
Då plötsligt hände någonting inne salen. Stora stenar började falla ner. Alla stod stilla och tittade upp mot taket. Ingen visste vad som hände eller vad som hade orsakat detta. Den blonda kvinnan träffades av en sten och föll till marken, tappade sin pistol och blev medvetslös. Mannen och den brungåriga tittade förskräckt på när deras kollega föll till marken. Snabbt så sprang Dan till en av statyerna och lyckades dra ett svärd ur statyns händer, för att kunna göra lite motstånd i alla fall. Med tiden så hade svärden lossats lite grann och kunde nu tas bort ganska enkelt.

Men det skulle han inte har gjort. För i samma sekund som han drog svärdet ur statyns hand så sänkte alla statyerna sina svärd och sedan blev det tyst ett par sekunder. Alla höll andan och tittade runt på alla statyer, men då det inte hände någonting så riktade mannen och kvinnan sina pistoler på Palle, Dan och Petter igen. Då började det komma väsande ljud. Från statyerna. De väste i några sekunder och sedan, helt utan förvarning, så började grön gas komma ut ur munnarna på samtliga statyer och långt bort såg Dan att en vägg höll på att stängas igen. Alla satt ner på sina knän och kippade efter andan. Nu så hade den blonda kvinnan vaknat upp till liv och kippade även hon efter andan.
- Vi måste ut härifrån, sa Dan hest. Innan vi förgås. Kom, följ mig.
Alla reste sig upp och började springa mot, den redan, halvstängda väggen. När de nästan var framme så vände sig Dan om för att se om alla var med. Alla utom den blonda kvinnan var med. Hon var fortfarande kvar på samma ställe.
- Ut härifrån, sa Dan med en väsande röst. Jag kommer strax.
Han sprang bort till kvinnan som, återigen, låg livlös. Han tog i och hävde upp henne på sin axel och började ta sig mot utgången. Det gick inte fort, men Dan tog i av alla krafter han var värd och lyckades slänga sig ut ur salen, innan väggen med ett öronbedövande då stängdes igen.

KAPITEL 9

De tre killarna kom fram till ytterligare en stor sal. Ungefär i samma storlek som den första. Innan de gick in så lade Palle märke till en inristning på en stor pelare, alldeles vid ingången. Dan hade stängt av kameran när de tog en liten rast efter första fällan och lyste nu med ficklampan, som han höll ett nästan kramaktigt grepp om, på pelaren.
- Vi har kommit till den andra fällan, konstaterade han och såg sig om i salen. Men jag ser ju ingenting som skulle kunna likna en fälla.
Han tittade på pelaren igen. Det verkade komma upp någonting vasst ur golvet och spetsade den stackars streckgubben. De gick in i salen. Fram till en liten upphöjning och sedan stannade de. Här måste det vara, tänkte Dan. Han tog upp en sten från marken och kastade den några meter framför sig. Det for plötsligt upp spjut ur marken, som gjorde smågrus stenen. Dan lyste ner på golvet, lite framför där de stod och kunde konstatera att den var fullt med hål i marken.
- Akta för fan för hålen. Det är därifrån spjuten kommer upp. Vi kan tyvärr inte gå på led, utan vi måste sprida ut oss. Så gjordes. Dan gav ficklampan till Petter och Palle tog fram den tredje lampan de hade med sig. Dan satte på kameralampan och de tre började gå, utan att slita ögonen från de  områden de lyste på.

Dan som hade uselt balanssinne var livrädd i fall att han skulle tappa tyngdpunkten för en tiondel. Då skulle allt vara över. Här gällde det att hålla tungan rätt i munnen.
Alla tre gick under tystnad, fokuserade på att inte bli spettade. Dan hörde en prutt helt plötsligt. Akustiken gjorde den säkert högre än vad den var.
- Förlåt, hördes Petter säga. Jag kunde inte göra motstånd. Jag har gått och hållit den jäveln inne i en halvtimme nu.

De hade klarat nu. De hade kommit över helskinnade och alla tre började skratta. De visste inte varför. De skrattade bara av lättnad.
Plötsligt hördes ett skott i mörkret. En öronbedövande oljud som kom från andra sidan salen. De riktade sina lampor dit skottet kom ifrån och fick nu till sin fasa se att de var förföljda av tre stycken. Två kvinnor och en man. Det var mannen som riktade en pistol mot dem. Jag visste att jag såg någonting i ögonvrån i förra salen, tänkte Dan.
- Härmed är er jakt på den gyllene tomtemasken över!, ropade mannen.
- Ni kommer inte att komma undan! ropade den ena kvinnan. Vi har vapen. Vad har ni? En sketen liten kamera.
- Försök att stoppa oss! ropade Petter tillbaka och alla tre vände sig om och sprang ut ur salen.
De hörde två skott bakom sig, men som tur var träffades ingen av kulorna.

- En fälla kvar och tre blodtörstiga dårar efter oss. Inte illa pinkat, muttrade Dan medan de sprang för sina liv. Men de ska fan inte komma först till först till tomtemasken.

Humle och Dumle slängde upp 40 algeriska dinarer på disken och Anna-Greta Sjöstedt i kassan räckte sedan över två inträdesbiljetter till badhuset, som dock Humle och Dumle slängde i soptunnan så fort de kom in genom entréspärren. Att de även behövde ha biljetterna för att at sig ut på ett någorlunda normalt sätt var ingenting de hade i åtanke då. Det enda de gamla pensionärerna ville var att slita av sig de nerkladdade kläderna och hoppa ner i en stor härlig bassäng med rent vatten.

När de kom in i omklädningsrummet och hade hyrt ett klädskåp för en femma, som de aldrig mer skulle se röken av i den här följetongen, så kom de på att de varken hade handdukar eller badkläder med sig. De båda kamraterna stirrade på varandra en stund, och då ingen annan syntes till i omklädningsrummet beslutade de sig för att chansa på att bada med kalsongerna på istället för badbyxor. De kastade in kläderna, låste dörren till skåpet och sprang sedan raskt igenom korridoren, förbi duscharna och hoppade sedan ner i den största bassängen likt två rabiessmittade valrossar.

Det var precis tomt i bassängen så Humle och Dumle kunde njuta i lugn och ro medan spyor och resedamm avlägsnades från deras ärrade kroppar. Ganska snart dök dock ett problem upp, eller snarare ganska många problem. En skolklass med 9-åringar tog sig in och skulle ha simskola tillsammans med den legendariske badvakten David Hasselnöt. Hasselnöt ropade åt Humle och Dumle att de behövde avlägsna sig från platsen, men just som de skulle klättra upp för stegen upptäckte Humle att hans vita kalsonger hade blivit mer eller mindre genomskinliga efter den lilla badstunden.  Dumle uppfattade snabbt problemet, så för att ta sig ut, utan att visa allt för mycket av sig själv, fick Humle pressa sig tätt intill Dumles rygg. Sedan kunde de vandra ut likt två hopväxta tvillingar medan skolklassen och Hasselnöten undrande såg på och fnissade när de kunde se Humles blottade bakdel innan kamraterna rusade tillbaka in i omklädningsrummet.

1994 års clspel var njutbart.
Dock var det inför denna match så att det faktiskt var tveksamt om matchen ens skulle spelas, natten innan hade Estonia sjunkit och det var ju landssorg.
Barcelona var dock på plats och man bestämde sig för att köra.
34tusen personer var tystare än 34tusen personer någonsin varit under den tysta minuten, spelarna hade sorgband och regnet öste ner som om det ville visa att det gräts även i himlen.

Matchen inleddes med en horibel felpass och vips var det 0-1, sedan kämpade sig dock Blåvitt tillbaka, och när denna ljuvliga boll från Kåmark nådde Jeppes huvud och vi vann med 2-1 via det målet på slutet var det eufori ändå. Matchen blir ihågkommen av många anledningar, jag minns den tysta minuten och jag minns euforin över målet.

Humle och Dumle promenerade runt på gatorna i den lilla staden Göteberg och efter en stund kunde de båda kamraterna skymta en färgrann och blinkande skylt som de drogs till likt bananflugor dras till min frukost med jämna mellanrum. När de kommit fram till skylten stod de mitt framför entrén till Liseborgs Nöjesfält, det näst minsta permanenta nöjesfältet i hela Sverige. Humle och Dumle såg att det fanns en hel del folk där inne så de betalade en varsin biljett för 25 tyska D-mark och klev sedan in i en ny värld. Där fanns allt man kunde tänka sig; en liten bergochdalbana, en liten ponnyhästkarusell som åkte runt, runt, runt, och en röd liten träbod där det såldes lotter.

Vid lottståndet stod tre vackra kvinnor och samtalade. En av kvinnorna blinkade lite pilskt mot Dumle, men just när Dumle skulle gå fram och hälsa blev hejdad av Humle som bryskt tog tag i hans arm och insisterade att de skulle ta en rundtur i bergochdalbanan först; "kom igen nu Dumle, efter allt trist som hänt kan vi behöva nåt uppfriskande", sa han. Och en uppfriskande upplevelse fick de sig allt! När de hade kommit fyra meter upp i luften, vilket förövrigt var bergochdalbanans maxhöjd, började banan, likt mönstret på en borr, gå runt i cirklar. Humle som satt längst fram i farkosten blev precis grön i ansiktet och i nedförsbacken precis innan de kommit ned till slutet kunde han inte hålla sig längre. Humle spydde upp all mat han hade fått i sig hos Klasse på åkern tidigare under dagen, och allt färdades med vindsuget bakåt, mot den ont anande Dumle.

Kvinnorna vid lottståndet fnissade förnöjt när de såg de båda främlingarna göra bort sig och sedan lämnade de nöjesfältet och försvann utom sikte. Humle och Dumle skämdes över vad som hade skett och valde att också lämna platsen. En stund senare gick de båda kamraterna förbi Svalhalls badhus. De kollade på sina lortiga kläder, nickade mot varandra och tog sig in i byggnaden. De hade kommit på den briljanta idén att de både kunde tvätta av sig själva och sina nedsmutsade kläder på badhuset.

KAPITEL 8

Precis när Dan kom ut ur salen så sänkte han kameran och tänkte efter. Vad var det han hade sett i ögonvrån inne i salen egentligen? Inte kan det ha varit Petter eller Palle, för de gick ju innan mig, tänkte han.  Han ropade till Palle och Petter som vände sig om samtidigt och tittade frågande på honom.
- Visst gick ni ut ur salen innan mig?
Palle och Petter tittade frågande på varandra och nickade som svar.
- För jag såg någonting i ögonvrån där inne, sa Dan och pekade med tummen över axeln. Jag trodde det var någon av er, men eftersom ni gick ut innan mig så kan det omöjligt ha varit som jag trodde.
Han stängde av kameran och lampan, så att batteriet inte skulle dö. Visserligen hade de tre stycken till, men det är onödigt att slösa på det man har, resonerade Dan. Så nu var det bara Petters ficklampa som lyste i mörkret.
- Vad såg du då? frågade Petter.
- Jag vet inte, svarade Dan. Någonting som rörde sig, i andra ändan av salen. Men som sagt var, det var i ögonvrån. Det behöver vara någonting. Jag inbillar mig säkert. Det finns nog ingenting att oroa sig för.

Killarna fortsatte att traska med Petter i täten, då det var han som hade ficklampan. Dan, som gick sist, envisades hela tiden med att vända sig om för att kontrollera att ingen eller inget följde efter dem.
- Återvändsgränd, suckade Petter plötsligt. Jaha, då är det bara att traska tillbaka då.
Han vände sig om och gjorde sig beredd att gå tillbaka. Palle likaså.
- Vänta lite, sa Dan och tittade på väggen bredvid sig. Få jag lampan.
Petter räckte över ficklampan till Dan som lyste på väggen, där han hade tittat. Han tittade på Palle och Petter och pekade med huvudet mot väggen.
- Nu grabbar, har vi kommit fram till den första av tre stycken fällor.
Palle och Petter tittade på väggen där Dan lyste. Tydligen var det någon person som hade ristat in i berget vad det var för en fälla.
- Fan vad jobbigt det blev för axeln nu, suckade Palle och släppte ner kameraväskan i golvet.
Det visade sig vara en lucka som alla tre stod på och nu när Palle släppte ner kameraväskan så öppnades luckan och grabbarna föll neråt. De landade i en backe som sluttade brant neråt och där det inte gick att stanna. Alla ställde sig upp på benen och lyckades hålla balansen, medan de får neråt.

- Hoppa när jag ropar "nu"! ropade Dan.
- Vad händer annars? frågade Palle.
- Hoppa bara till säker mark när jag säger till! informerade Dan. Du såg ju själv hur fällan såg ut!
- Men vad händer om vi inte hoppar! envisades Palle
- Då kommer du bli mat åt råttor och kackerlackor!
Petter sa ingenting. Han såg bara förskräckt och adrenalinet pumpade i allas ådror.
- NU! ropade Dan och precis innan ett stort svart stup hoppade de till den säkra marken på andra sidan.
Alla tre landade säkert och Dan hade på något mirakulöst sätt lyckats att inte krossa kamera, utan den var lika hel som när de hade plockat ut den ur förrådet på morgonen. Alla tre tittade på varandra och kostade på såg att ge ifrån sig diverse glädjetjut. Dan kravlade sig fram till stupet, satte på kameran samt lampan och filmade ner i hålet.
- Öh, grabbar. Kolla här vad som hade hänt med oss om vi inte hade hoppat.
Petter och Palle kravlade sig fram bredvid Dan och blickade ner i hålet. Massvis med spetsiga pålar cirka tre meter nedanför. Alla suckade lättat och fortsatte sedan rakt fram, med Dan i täten.

Den starka lampan på kameran lyste upp hela den mörka gången framför dem och de kunde konstatera att denna gång inte var lika lång som den de hade färdats genom innan de kom till den stora salen.
Dans mage började kurra och han vände sig om och gav de andra en kexchoklad vardera.
- Jag tog med mig tre stycken hemifrån, sa han. Man kan ju inte leta skatter på fastande mage.
De stannade och vilade samt mumsade i sig sina chokladkakor. Sedan efter cirka fem minuter fortsatte de deras färd igen.

De hörde inte de hasande ljuden som kom bortifrån fällan. De hade tankarna på den gyllene tomtemasken.

Dagen efter Sahlins chockartade avgång begav sig Humle och Dumle ut till bilskroten där man lyckades köpa en gammal rysk Lada (en bil alltså, inte en lada som man har på bondgårdar) till ett mycket överkompligt pris. Faktum var att ägaren på tippen, Mårten Paulsen, till och med vara beredd att betala en mindre slant för att bli av med det rostiga gamla rucklet. Humle och Dumle vägrade dock låta sig luras så istället för att själva ta betalt så betalade man 37 polska zlotys till Paulsen, som jublande slängde dem i sitt smutsiga gamla badkar och började bada i sin nya förmögenhet.

Ladan var rostfärgad, ett av däcken var punkterat och ena dörren satt inte riktigt fast, men motorn var hel och bilen rullade, och det var ju det viktigaste tyckte Hjulkrossarnas gamla radarpar. Något som däremot inte var så speciellt bra var att bensintanken hade några mindre hål, så det krävdes ett antal tankstopp innan man kom fram till den lilla staden Göteberg, där man skulle försöka leta reda på en ny lagkapten.

I Göteberg pratade alla mycket roligt tyckte Humle, och Dumle kunde inte göra någonting annat än att hålla med när han hörde några urinvånare beställa en halv Big mac & co hos Klasse på åkern, stadens enda hamburgerbar. När han fick se dem smaska i sig sina halva hamburgare kände Dumle hur det började kurra i magen och föreslog för Humle att de skulle ta och beställa något också. "Vi tar samma som dom", sa kamraterna i kör till personalen på "Klasses". När de blev tillfrågade vilken dricka de ville ha svarade de "två 013" och därefter kunde Humle och Dumle avnjuta två kalla puckon och två halva hamburgare.

Med mättade magar var man nu redo att utforska stan ytterligare i jakten på sin nye ledare.

KAPITEL 7

Det var trångt inne i grottan och killarna fick gå på ett led för att komma fram. Petter, som gick först, tog fram en ficklampa ur sin ryggsäck och tände den så att de kunde se vart någonstans de satte fötterna.
- Hallå vänta lite, nästan viskade Dan, som om det var någon gammal rövare som fanns kvar i grottan. Är det inte bättre om jag går först? Så jag kan filma, utan att få med er i bild.
Dan tog täten och satte på filmkameran samt lampan. Han filmade allt han tittade på. Som den vana filmaren han var så använde han kameran som sitt tredje öga och allt han tittade på filmade han.
Nu var de framme vid en smal gång. Dan riktade kameran rakt in i gången för att se vart ljuset studsade någonstans. Men det syntes ingenting. Bara en lång mörk smal gång och ingen vägg i andra ändan som ljuset studsade emot.
- Jaja, det finns inte så mycket annat vi kan göra, sa Dan utan att titta på sina kamrater. Let's go.

De rörde sig sakta framåt och kände hur väggarna kom tätare och tätare in på kroppen och de fick dessutom huka sig en aning för att inte slå i huvudet. Dan fortsatte att filma, även fast det inte hände så mycket. Palle och Petter lade ner ljudutrustningen i Petters ryggsäck, som han höll i handen framförs sig. De gick och de gick och de gick, men utan att komma någonstans. Petter började tappa tålamodet.
- Det här är ju parodiskt. Den här tunneln leder säkert bara ut till vattnet. Vi är grundlurade, grabbar. Vi var inte tillräckligt kritiska, även fast det kom från Flashback att det finns en gyllene mask nere i underjorden. Jag börjar blir mer och mer tveksam för varje meter.
Dan satte plötsligt upp ena handen, som en gest att de skulle stanna. Nu såg de att ljuset studsade mot en vägg en bit längre fram.
- Då är det ju lugnt, sa Dan och ökade tempot.

Men det skulle han inte ha gjort, för plötsligt försvann marken under honom. Men på nåt lustigt sätt så lyckades han vända sig om och slänga kameran till Palle, som trots överrumplandet lyckades få tag i kameran.  Dan föll ner på säker grund och tittade sig förvånad omkring. Nu hade han så mycket utrymme han skulle kunna steppa om han ville det, men det hade han inte lust med. Palle och Petter tittade ner i hålet.
- Ska jag stänga av inspelningen? frågade Palle.
- Nej för helvete gör inte det, ropade Dan förskräckt. Det här är bra grejer.
Han tittade sig omkring för att hitta nåt repliknande att kunna kasta upp till Palle och Petter, för att sedan klättra upp. Men han hittade ingenting som han kunde använda som rep. Däremot hittade han en stor vägg med inskriptioner på. Han förstod att det var en port,  en port som skulle öppnas om man gjorde på ett speciellt sätt. Han tog ett steg bakåt för att studera inskriptionerna för att se om det fanns någon ledtråd där. Då plötsligt så öppnade sig porten och blottlade en stor sal på andra sidan. När Dan klev åt sidan så stängdes porten igen med en smäll.
- Kom ner hit! ropade han åt Palle och Petter, som var i full färd med "Stens, sax, påse" i brist på annat. Släng ner grejerna och kom ner. Jag tar emot kameran, men stäng inte av inspelningen.
Palle släppte ner kameran till Dan och började försöka sig på ett sätt att komma ner.
- Vad gör du? frågade Dan förvånad. Hoppa, det är inte långt hit ner. Kanske två meter bara.
Palle hoppade och Petter kom strax efter och landade på Dans fot.
- Aj!
Dan tittade strängt på Petter som bara gav upp ett flin.
- Okej, det är en platta här, visade Dan och sopade bort sanden med foten. Om alla vi tre står på den så öppnar sig porten och vi kan, i vilken takt vi vill, gå till andra sidan utan att oroa oss om att få en stor stenvägg i pallet.
Palle skulle just börja gå när han sa till Dan:
- Men, det blir ju en kvar här inne. Hur ska den komma ut?
Dan konstaterade att Palle hade rätt. Det skulle bli en kvar på plattan. Det hade han inte tänkt på. Jag får vara den som blir sist, tänkte han och nickade åt sin egen tanke.
- Det får bli jag som är kvar sist på plattan. Men jag testade faktisk, utan min vetskap om det, innan att det tar cirka en till två sekunder innan porten stängs efter man har lämnat plattan. Så jag får ta sats och slänga mig ut i ultrafart innan porten hinner slå igen.
Palle och Petter tittade på varandra och sedan på Dan. Dan kunde se på deras ansiktsuttryck vad de tänkte. Jävla idiot, hur fan ska du klara det? kunde han se att de tänkte.

Men men, det måste göras, tänkte Dan och förklarade detta för Palle och Petter. De ryckte på axlarna och gick ut. Först Palle och sedan Petter.  Dan kände hur svetten började rinna innanför kläderna. Han tog av sig sin vinterjacka, för att inte bli så tung och slängde den till Palle, tillsammans med kameran. Palle tog emot grejerna och Dan kunde se att de också var spända. Han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta, som han brukade göra när han var nervös och tog sats. Han slängde sig väldigt nära marken och kunde således rulla ut innan porten stängdes igen med en smäll. Han ställde sig upp och tittade på schabraket som hade dundrat igen precis bakom honom.
- Vilken jävla smäll, sa han och vände sig skrattande om till Palle och Petter, som stod där stela av skräck.
Han bad Petter stoppa ner jackan i Petters väska, då han tyckte att det var för varmt med jackan. Han tog kameran och skulle precis sätta igång att filma inne i den pampiga salen då han vände sig om och log åt att Palle och Petter som fortfarande stod stela av skräck.
- Första faran över. Det var säkert den enda också. Kom nu, annars kommer vi aldrig härifrån.
Dan gick omkring inne i salen och filmade. Det var en stor sal med ett hål uppe i taket som släppte in ljus. Annars fanns där inget särskilt att filma, mer än sten. Precis innan han skulle gå ut ur salen så såg han någonting i ögonvrån. Det är säkert Palle eller Petter, tänkte han.

Men det var det inte. Palle och Petter hade redan gått ut ur salen. Det som Dan såg i ögonvrån skulle senare visa sig vara en mycket obehaglig överraskning.

Det var december, en mörk och kylig vinternatt. Med bara ett par veckor kvar till julafton så hade de allra flesta invånarna i den lilla staden Hjulkvarn trevligt med alla förberedelser, julklappsinköp... hala vägar... bristfällig kollektivtrafik... och hög kriminalitet... Allt var helt enkelt underbart, men inte för Måns Sahlin, Humle och Dumle, som klev ut från GHB-hallen mot den ödsliga parkeringen där bara deras gamla folkabuss stod parkerad.

När trion hade borstat bort all snö från ekipaget och skrapat bort isbeläggningen på rutorna hade de tänkt att bege sig till Hjulkrossers HC:s gemensamma samlingslokal, men inte heller nu gick det som de hade tänkt sig. Sahlin vred om nyckeln, men bilen startade inte. Humle och Dumle fick hoppa ut och försöka putta på skrothögen men inte heller nu ville den starta. istället fick de dumpa bussen i ett dike och pulsa sig fram till fots genom den tunga snön.

Tre månvarv senare hade trion äntligen kommit fram till sin kära lokal. De klev in, tände belysningen och värmde sig med lite kaffe, sedan ställde sig Sahlin vid talarbordet. "Kära lagkamrater", sa han och fortsatte "i och med nederlaget mot Bufflarna och uteslutningen från cupen har vi misslyckats, jag har misslyckats. Ända sedan jag utsågs till lagkapten har jag funderat över om jag verkligen är en bra ledare, och efter detta har jag kommit fram till att svaret förmodligen är nej... Vad jag försöker säga är att jag avgår, med omedelbar verkan". Sahlin gick bort från talarbordet sa farväl och försvann därefter ut i det bistra vinterlandskapet.

Humle och Dumle, som satt kvar i lokalen, tittade chockat på varandra och försökte inse vad som precis hade skett. För bara några dagar sedan var man fem glada gamla pensionärskompisar. Nu hade man splittrats och kvar fanns bara två ganska vilsna kamrater utan någon naturlig ledare. Nu var det verkligen kris! Humle och Dumle sa det i kör; "vi måste förnya oss, vi måste hitta ersättare!".

KAPITEL 6

(Det här kapitlet blir längre. I alla fall lite längre)

Precis innan de skulle kliva in i skogen så nåddes de av en frän doft. Alla tre började sniffa som hundar och snart så fick de se vad som låg en bit bort. Et dött rådjur som såg ut att ha legat där ett par veckor. De rynkade sina näsor och sedan gick de in i skogen. Men att stöta på ett dött rådjur skulle inte vara det enda obehagliga skulle det visa sig. Dan bar på den otympliga och ganska tunga kameraväskan och Palle och Petter började efter fem minuter klaga på hur kallt det var. I tio minuter gick de och bara klagade. Palle tjatade om att man istället skulle ändra skolåret så man slutade årskurser på vintern istället för på sommaren. Petter höll med och de två ynkryggarna fortsatte att klaga på kylan i ytterligare fem minuter. Dan lyckades bita ihop och han lovade sig själv att inte luras ner i detta träsk som Palle och Petter sedan länge var förlorade i.

Det var fortfarande ljust när de kom fram till en grotta, så de gjorde sig klara att filma. Kameran plockades upp ur väskan. Ljudet ställdes in och mikrofonen sattes fast på Petters jacka, ca två decimeter under hans mun. Palle gav Petter manuset och satte på sig hörlurarna o satte på sin mottagare, så att han hörde någonting av vad Petter sa. Dan ställde in de sista inställningarna på kameran. Ställde in fokus och sedan var de redo att köra.
- "Nu står jag här i Kolmården framför en av många grottor i dessa skogar. En grotta som troligtvis användes av rövare på medeltiden. Man kan tänka sig att när kungen och hans män var på genomresa, från till exempel något besök, så hoppade dessa vildar fram och plundrade och kanske rent av dödade flera stycken. Så i denhär grottan kan det en gång i tiden ha bott en antal rövare".

De tog omtagningar efter omtagningar och nu började även Dan känna sig benägen att framföra ett litet klagomål på kylan, men han nöjde sig med att säga "Fan vad kallt det blir när man står stilla". Efter att Petter hade stått och berättat om dessa rövargrottor så var det dags att filma lite naturbilder. De kom överrens om att inte använda stativet då man säkerligen inte kunde använda det inne i grottan. Så det fick bli handhållen kamera hela tiden.
- Vilket i och för sig är ett snyggt stilgrepp, konstaterade Dan.
Handhållen kamera fick det bli och som tur var så var kameran lätt och behändig, som inte tog för mycket plats

Det hade börjat skymma lite och man var tvungen att använda starka lampor, för att kunna se någonting. Dan skruvade fast en lampa på kameran och tände den. Lampan gav bra ljus ifrån sig och det räckte för att se vad för någon man filmade, men för säkerhets skull så hade de även tagit med en handhållen lampa, som även den gav bra ljus ifrån sig.
Den grottan de hade spelat in pratan vid visade sig vara den rätta grotta. Alla tre tittade på varandra och nickade sakta. Nu skulle de påbörja ett äventyr ner i underjorden, på jakt efter den gyllene tomtemasken. Men många faror lurade på vägen. Det skulle de snart märka.

Observera: Vår norske korrekturläsare har nu fått sin lön men på grund av skidtävlande i Tyskland har han dock inte hunnit kolla igenom texten. Med andra ord kan det finnas vissa språk          fel.

Hjulkrossers HC hade blivit pulveriserade i sin första match i IK Sports Camp och efter matchen hade man också fått ett mörkt kuvert överlämnat av IK-presidenten David Bang. Pensionärsgänget stirrade en stund på kuvertet innan slutligen Måns Sahlin tog initiativet att öppna det, och vad han sedan fick läsa i brevet som fanns där i skulle sannerligen inte komma att göra kamraterna på bättre humor. Kuvertet och brevet föll  sakta ned till marken och alla insåg att någonting inte stod rätt till. "Vad stod det?", frågade Humle och Dumle oroligt i kör samtidigt som Sahlin tog ett djupt andetag och började tala.

"Vi har på grund av osportsligt uppträdande blivit uteslutna från fortsatt tävlande i IK Sports Camp", sa Sahlin och fortsatte, "det står inget mer än så, men nu är det alltså slut, vi är finito". Lagets norske före detta skidtalang blev rosenrasande och sa "det må være en feil, vi har ikke gjort noe galt, det var jævla griser fra Köping som var usportslig". Kristoffer "Nollan" Nollander, som precis hade börjat kvickna till efter tacklingen i den tredje perioden, blev tårögd och öppnade en gravöl som laget sedan delade på tills den sista droppen hade försvunnit ner i magsäckarnas bistra mörker.

När ölen var slut och allt hopp om fortsatt tävlande hade försvunnit frågade Willy Östros om det var okej med de övriga kamraterna om han fick åka på semester till Brunei med sina fruar, barn och barnbarn. Kamraterna nickade sorgset och därmed var pensionärsgänget decimerat till bara fyra kamrater. När sedan Henning Alsgaard gav sig iväg på sina skidor, utan att säga ett ord till de andra, så mumlade Sahlin de tre orden "det är kris"!

KAPITEL 5

(Författaren jag anlitat till detta kapitel är gravt alkoholiserad. Därför kan kapitlet sluta när som helst).

På väg ut till Krokeberg så satt alla tysta i bilen. Radion hade dött av någon underlig anledning, Petter sov och Dan filosoferade om allt och inget. De for förbi kilometervis med skog. Helt plötsligt började Palle nynna på den gamla visan "Byssan lull" och då var det kört för Dan att hålla sig vaken. Han slumrade in och drömde om Oscarsgalan igen. Men istället för att FÅ alla priser denna gång så fick de en rejäl utskällning istället. Och av Arne Hägerfors till och med, fast med Gabriel Tofts röst. Det var läskigt. Så läskigt att Dan vaknade med ett ryck. Petter snarkade gott i baksätet och Palle fortsatte att nynna på "Byssan lull".

Efter 30 minuter så svängde de in på parkeringen vid Krokvallen. Krokebergs fotbollsplan.
- Det ser mer ut som potatisåker än en fotbollsplan, tyckte Palle.
- Du har halvt rätt, upplyste Dan honom om. Det har faktiskt varit en potatisåker här för 5-10 år sedan. Ibland ploppar det upp en och annan potatis under match.
- Vart är grottan? gäspade Petter som fortfarande halvt var inne i drömmarnas värld.
Dan pekade mot den stora mörka skogen som reste sig över Krokvallen.  De tre började traska med kamerautrustningen mot den stora mörka skogen. Nu var de igång på allvar. En härlig känsla och samtidigt lite pirrigt i magen, tyckte Dan. Nu är vi på jakt efter en artefakt som människor kanske har letat efter i århundraden. Ja, kanske krigat om. Det får ingen veta, men vi ska hitta den i alla fall.

KAPITEL 4

På väg till skolan den 4 december klockan 07 på morgonen tänkte Dan på hur de skulle lägga upp arbetet. Vilka skulle ha vilka roller et cetera, skulle de filma inne i stan först eller börja direkt ute i Krokeberg? Frågorna som surrade inne i hans huvud var många. Och att komma fram till ett svar var stört omöjligt, då all Dans energi gick åt att tänka att snart skulle han få komma in i varma lokaler. Temperaturen hade under natten sjunkit till 25 minusgrader och så här tidigt på morgonen så hade inte kylan dämpats så värst mycket. Dans termometer visade 20 minus när han fick hemifrån. Han hade nu kommit halva vägen och för varje steg tänkte han att han snart skulle få komma in i en varm byggnad. Han kom just på vad Palle hade gjort två dagar innan. Glömt sitt kort. Dan fick lite lätt panik och började leta i alla jackfickor efter kortet, då han naturligtvis inte ville stå ute och vänta på Palle eller Petter. Men kortet hade han i en av jackfickorna och han drog en lättnads suck.

I entrén på våning 6 satt Petter och beskådade vädret utanför. Han var nöjd över att ha fått skjuts av sina föräldrar och log skadeglatt när han såg en, näst intill, stelfrusen Dan komma innanför dörren.
- Att trotsa kylan idag är bara idioti, log Petter, själv fick man sitta i en varm bil hela vägen till plugget.
Dan vägrade att svara. Han nöjde sig med att grimasera. Han undrade vart Palle var, men Petter ryckte på axlarna. De gick ett varv i korridoren och tittade in i alla rum. I rummet längst bort i korridoren, i ett hörnrum satt Palle och läste på sin favoritsajt, Flashback.
- Men vafan Palle, log Petter, är det här du gömmer dig.
- Jag var muggen först och sedan gick jag direkt hit, svarade Palle.
- Vi har suttit i entrén och väntat på dig, upplyste Dan.
- Är det så? sa Palle

De pratade igenom manuset som alla hade med sig och gjorde lite ändringar här och var. Detta tog kanske 10 minuter och sedan var det dags för dagens flashback: ande och youtub: ande.
Klockan 09:00 så öppnade förrådet. Förrådet var utbildningens hjärta kan man säga. Det var där kamera- och ljudutrustning lämnades ut. Och som vanligt, med undantag ibland för den sköna Freja, så stod universitetets tekniker Arwid Martinez där och log sitt överlägsna leende. Martinez hade jobbat på universitetet i många, många år och innan dess hade han varit student. Men på grund av sin skickliga teknikkunskap så fick han jobb som tekniker efter avslutade studier.
Han kollade med ett självgott leende på de tre grabbarna som kom in.
- Men är det inte de tre amatörerna som spatserat hit. Vad får det lov att vara då?
Palle berättade utan omsvep vad de ville ha, medan Petter ville slinka emellan med några dryga kommentarer, precis som Martines var mästare på.
De fick sina grejer och nu hände någonting som Martinez aldrig hade sagt förr och de tre killarna stannade upp och kollade frågande på honom.
- Lycka till och jag menar det faktiskt, sa Martinez som aldrig annars brukar uppmuntra studenterna på detta sätt.

Väl inne i grupprummet så kontrollerade grabbarna att allting funkade. De hade fått fem band med sig och allting verkade funka som det skulle och det var nu dags att gå till Palles bil, "Kycklingen". Anledningen till detta namn var för att bilen var så fruktansvärt gul, helt enkelt.
Temperaturen hade nu höjts till 15 minus och de tre gick huttrandes till bilen. Med stelfrusna fingrar slängde de in utrustningen i bilen och hoppade in.
- Fu-fu-fu-full värme, lyckades Petter få fram medan han skallrade tänder.
- Dä'luuungt, log Palle och körde på full värme.
Sedan körde de iväg genom en snötäckt allé, som var så vacker att såg ut på som på ett tecknat julkort. Snön glittrade i den kalla vinterförmiddagen och bilarna i staden for nästan ljudlöst fram. Till råga på allt så kom Tomas di Leva på radion, med sin nya hit "En ängel i varje snöflinga". Som tur var blev det störning på radion och Palle bytte radiokanal. Dan log och tänkte: Där fick du, jävla Jesuswannabe.

Nu var de på väg. På väg mot en inspelning som skulle ge dem ära och berömmelse. Men vad de inte visste var att det i grottan vilade en förbannelse. En förbannelse som innebar döden för den som inte visste hur man skulle handskas i grottan.

Observera: Den norska korrekturläsaren har inte fått betalt, därav kan vissa språkfel förekomma!

Efter femton minuters välbehövlig pausvila, där Henning Alsgaard nästan oavbrutet drog roliga Sverige-historier, gav sig Hjulkrossarna ut på isen igen, redo att spela den tredje och avslutande perioden mot de hårda IFK Bufflarna som ledde med hela 9-0. Hjulkrossarna hade lovat varandra att avsluta matchen på ett bra sätt och att åtminstone vinna den sista perioden målmässigt sett, men Bufflarna inledde spelet med mycket hårt spel och pressade tillbaka det glada pensionärsgänget som började tappa flåset.

Med halva den tredje perioden avklarad hade Bufflarna, trots hård press, inte lyckats dryga ut ledningen och då slog det slint för den mycket elake Sten Borg, som dittills i matchen redan hade sänkt såväl Palle Dumle som Kalle Humle med två rejäla "golfsvingar". Den här gången tappade han besinningen i offensiv zon och gav Hjulkrossarnas målvakt, "Nollan" Nollander, en rejäl crosschecking så han for in i sin egen kasse där han blev liggandes med blod sipprandes ut ur hjälmen. Domare Strömbersky tänkte nu ge Bufflarna sin första utvisning i matchen, men i samband med att visselpipan ljöd så fortsatte Sten Borg sin bärsärkargång och sänkte även domaren med en högersving. "Enhöringen" Ingesson lät snabbt bakbinda domaren och kastade sedan in honom i utvisningsbåset där han fick ligga. Utvisningen uteblev således och med Hjulkrossarnas målvakt liggandes i sin egen kasse gjorde Bufflarna mål eter mål tills matchen slutligen tog slut och man hade besegrat det glada pensionärsgänget med hela 23-0.

Efter slutsignalen var det tänkt att de båda lagen skulle tacka varandra för matchen, men mycket till "tack" blev det dock inte. IFK Bufflarna åkte nämligen bara förbi Hjulkrossarna och hånlog åt dem, innan de begav sig ut ur arenan och in i de väntande polisbilarna som skulle föra dem hem till Köping igen inför deras kommande match i turneringen. Medan Hjulkrossarna ensamma stod kvar på isen, sönderslagna både fysiskt, psykiskt och resultatmässigt sett, kunde man höra Turk Lasericz röst ebba ut "JAG STÖRRE ÄN POLISEN, JAG SKA GE HAN TILL POLISEN,SKJUTET HUVET DU VET!!!".

Efter en stunds tystnad bröt Henning Alsgaard tystnaden och sa "Vel, vi var selvfølgelig null fremover uansett". Minerna var trots detta väldigt bistra hos Hjulkrossarna, och som om inte det vore nog kom även IK-presidenten David Bang fram med ett mörkt kuvert...

KAPITEL 3

Dan vaknade med ett ryck av den plötsliga smällen precis utanför fönstret. Det lät ungefär som om någon hade fläkt (östgötska för kasta hårt) en snöboll på fönsterrutan. Han gick upp ur sängen och drog upp persiennerna för att skåda vad som hade hänt. Det var inte någon som hade kastat någon snöboll, utan i snön på fönsterbläcket låg en tjock istapp. det var den som hade orsakat den plötsliga väckningen av honom. Klockan var 05:02 den 3 december. Vilken annan dag som helst hade Dan gått tillbaka till sängen och somnat om, redan innan han hade dragit täcket över sig. Men inte denna morgon. Han var klarvaken  i denna tidiga morgontimma och bestämde sig för att det var lika bra att börja skissa på manuset. Men först så var han tvungen att få i sig någonting i magen som gjorde att maskineriet kom igång och att även kreativiteten skulle vakna till liv. Han rotade fram tre knäckemackor och prydde dessa med ostskivor och värmde en kopp te. Men det var för tidigt att börja skriva, så istället matade han in en dvd som han satt och tittade på samtidigt som han åt. Det var en dokumentärfilm myrstackar. Föga intressant, men det var den filmen han valde att se.

Efter den 2 timmar sega filmen om skogsmyrorna och dess bestyr så var det dags att sätta sig framför datorn för att knåpa ihop manuset. Det gick sådär lagom bara, tyckte Dan.  Efter ytterligare en timme så hade han inte skrivit en halv sida ens sin gång. Han lutade sig tillbaka i sin slitna kontorsstol och beundrade sitt verk, som inte var mycket för världen. Detta var hans stora dröm, att göra en äventyrsfilm  och nu satte han och mer eller mindre och rev sig i håret av ilska. Detta är ta mig tusan otroligt, tänkte han. Jag har alltid viljat skriva en äventyrshistoria och så kommer jag inte ens på vad jag ska skriva.
På msn var det dött. Inte en enda var online. Inte ens de stackarna som inte hade något liv var inloggade.

Klockan hade blivit 11:00 när han med ett ryck vaknade. Han hade somnat och hunnit drömma om både Oscarsgalan och om  dokumentären om skogsyrorna han hade sett innan. På Oscarsgalan så hade hans team naturligtvis fått alla priser och i skogsmyre-drömmen så var han en myra som hade varit för sjuk för att kunna arbeta med myrstacken, men att myrornas arbetsledare Renfält och Tjörnlund hade piskat honom till att arbeta till han blev så utmattad så han...och det var då Dan vaknade ur drömmen.
Han gick ut i köket och bryggde några kopp kaffe. 6 koppar vatten och 10 dl mått kaffepulver. Nu ska här skrivas utav bara fan, peppade han sig själv. Han skrev och skrev och skrev. Kaffet, som var som tjära, hällde han i sig, fick kväljningar, men motade bort dessa och fortsatte sedan att skriva i raketfart.

Dörrklockan klämtade och in genom dörren for Petter, som en skållad bäver.  
- Vi har hittat grottan. Du hade rätt. Det är den grottan du berättade om.
Killarna hade nämligen kommit överrens om att Palle och Petter skulle åka ut och besöka den grottan som Dan hade berättat om.
- Hur har det gått för dig? frågade Petter.
- Jag kan inte många saker här i livet, men att skriva...det kan jag, berättade Dan självsäkert.
Petter läste igenom manuset och tittade upp med tårar i ögonen om omfamnade Dan.
- Det är som att läsa om Kenta Gustafssons karriär, hulkade han.
Dan fick också tårar i ögonen och de två fullvuxna männen...nej...förvuxna femåringarna stod och grät ut i varandras famnar.

Dan frågade hur Petter hade kommit till honom.
- Med Palle?
- Nej, jag har uppfunnit en speedwaycykel som går på larvfötter och hastigheten uppgår till 350. Det blåste som fan, svarade Petter stolt.

Detta manus skulle skickas ut, både till Petter och Palle, konstaterade de två. Så gjordes. Dan följde med ner till Petters post-speedwaycykel.
- Imorgon börjar inspelningen av århundradets dokumentärfilm, sa Dan.
- Det kommer bli fa-fa-fa-fantastiskt, huttrade Petter och sedan blåste han iväg på sin hoj,
till närmsta korvmoj, för att köpa sej en korv och ett paket TOY.

Med laget förstärkt av en norrman på skidor och en speedad Palle Dumle, som hade fått en färggrann spruta intryckt i armen på vägen ut mot isen, inledde Hjulkrossarna den andra perioden med ett frejdigt offensivt spel, och man skapade ett flertal hyfsade målchanser. IFK Bufflarna skapade också några chanser, men "Nollan" i mål fortsatte att briljera och ungefär halvvägs in i perioden skickade han dessutom iväg en magnifik passning till Kalle Humle som stod och fiskade torsk vid den offensiva blålinjen.

Humle kastade iväg metspöet och snappade istället upp pucken kvickt med sin klubba och skrinnade iväg mot Bufflarnas målvakt, som under sin målvaktshjälm var iförd en svart rånarluva. När Humle lyfte klubban för att ladda kraft till ett slagskott kastade målvakten av sig hjälmen inklusive rånarluvan, och där stod han, den ökände maffiabossen från Köping; Turk Lasericz. Han vrålade rakt ut "OM DU SKJUTER MÅLET PÅ MIG, JAG SKA KLIPPA DIN TOUNG, KLIPPA ÖRA... JAG SKA GÖRA KAOS MED DIG!!".

Humle som stod med klubban i luften, redo att avlossa ett rungande slagskott, blev osäker och det gav Sten Borg all den tid han behövde för att jobba hem till egen zon och, precis som i första perioden, sänka Hjulkrossaren till marken med en ful "golfsving". Domare Strömbersky vågade inte heller den här gången ta någon utvisning, så istället kunde Bufflarna kontra och då Henning Alsgaard inte hann med i skridskoåkningen på sina skidor blev ”Enhörningen” Ingesson friställd. Han gjorde en smart dragning till höger och lurade ner "Nollan" på knä, sedan drog han pucken till vänster och kunde lägga in den i öppen kasse. IFK Bufflarna hade tagit ledningen med 1-0, och det var början till något som utvecklades till en slakt. När den andra perioden var över låg Hjulkrossarna under med hela 9-0, så inför slutrundan såg det minst sagt mörkt ut på... Hjulkrossarnas avbytarbänk.

KAPITEL 2

De tre killarna stod med en blandning mellan förtjusning och förundran och dumglodde på datorskärmen. Dan lade armarna i kors och gick fram till fönstret och tittade ner mot gatan. Detta brukade han göra när han hade någonting att tänka på. Petter nickade sakta och Palle lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. Alla tänkte på samma sak, men det var Palle som hann fråga först.
- Hur ska vi hitta denhär grottan då? Det finns säkert minst ett hundratal. Det är ju inte någon skogsdunge vi snackar om här.
Han vände blicken från skärmen till Dan, som fortfarande satt och tittade ner mot gatan.
- Vad tänker du på? undrade Palle
Dan svarande inte direkt, som om han inte hade hört frågan. Efter ett par sekunder sa han:
- Han eller hon som skrev detta inlägg, talar den här om vart någonstans, alltså utanför vilken stad, denna grotta ligger?
Palle sakade på huvudet, letandes på skärmen.
- Nnnää. Bara "någonstans djupt inne i Kolmårdsskogarna".
Dan suckade djupt. Det kan ju vara vart som helst, tänkte han.  Han fortsatte av bevittna bilarna som for fram nere på gatan. Han tittade efter ett tag sakta upp mot Petter och Palle, som tittade undrande tillbaka.
- När jag var yngre så spenderade jag och några kompisar mycket tid i skogen runt där jag bodde, Krokeberg. Där hittade vi en speciell grotta. Mycket större än de andra grottorna vi hittade. Denna var även djupare än övriga. Då de andra bara var hål i bergen, så var denna nåt mer. Vi lyste med ficklampor, men vi såg aldrig att ljuset studsade mot någon vägg. Vi gick inte in i grottan då vi var för rädda och sedan dess så har jag aldrig utforskat grottan närmare. Så rent hypotetiskt skulle det kunna vara den.
De andra nickade. De höll med. Denna grotta skulle det kunna vara, i och med att Dan och hans bardoms kompisar tyckte sig se att den fortsatte en bra bit in.

Klockan hade nu blivit 21:25 och tröttheten kom som en ovälkommen gäst.  Palle gäspade så stort att både Dan och Petter trodde att hans käke skulle gå ur led. De bestämde sig för att ge upp, för att fortsätta igen nästa dag. De gav varandra en liten hemläxa som gick ut på att försöka skriva någon spännande inledning i manuset. Något som skulle få tittaren att sugas med in i berättelsen och närvarokänslan skulle vara 100%. Att tittaren skulle känna sig som en i gänget som utforskade grottan, på jakt efter tomtemasken.

Det hade blivit minusgrader ute och snö började falla. Det var banne i mig på tiden, tänkte Dan medan han gick hemåt. På vägen tänkte han på hur hans alternativ till en spännande inledning skulle låta. Han tänkte på detta när han duschade, han tänkte när han gjorde i ordning mackor och han tänkte på det innan han la sig för natten. Men mer hann han inte tänka, då John Blund kom på besök.

Det var den 2 december och Dan vaknade utvilad i sin säng. Han hade somnat innan han hann lägga huvudet på kudden. Nu när han vaknade kände han sig kreativ och full av kraft. Han tog sin väska och låste dörren bakom sig. När han kom ut var det som ett helt annat land. Snön som hade börjat falla på kvällen innan hade bildat ett tjockt täckte och kylan hade bevarat den. Det knarrade under skorna och de stora gråa molnen från dagen innan syntes inte till. Det var faktiskt så att inget moln syntes till. Det var klart och därmed kallt. Dans grannar höll på att skrapa sina bilar. De vände sig om och vinkade mot Dan som leende började gå mot skolan. Han kände sig som en musikalstjärna där han gick och när alla han gick förbi vände sig om och vinkade åt honom. Han andades in den friska och kalla luften, men kylan gjorde så att det kittlade i luftrören och lockade fram en smärre hostattack

När han kom fram till skolan möttes han av en stelfrusen Palle.
- Jag glömde kortet hemma., huttrade han fram
Dan smålog lite lätt och släppte in den stela pinnen.
- Ska jag slänga in dej i mikron ett par minuter på avfrostning eller? skrattade Dan.
- Ja, jag skulle nästan behöva att frostas av, huttrade Palle. Det är så jävla kallt.
De gick upp till sin våning och mötte Petter som satt där och lekte med sin nya mobiltelefon. De gick in i en grupprum och hängde av sig kläderna. Dan värmde sina händer runt kaffemuggen, som han köpte innan han gick in. Palle gick in på toaletten och satte sina händer under hett rinnande vatten. Petter, som hade varit inne ett par minuter, hade tinat upp. När Palle kom tillbaka satte sig alla runt bordet. Dan tog ton.
- Japp, då har vi alltså kommit till den andra december och vi ska alltså sedermera börja utforma manus. Jag skriver det här i loggen, så vi inte glömmer bort. För vi vill ju inte reta upp Toft mer. Eller? De övriga skakade ivrigt på huvudena.
Logg var någonting man på utbildningen från lärarnas sidan såg heligt på, medan studenterna inte var lika intresserade av att föra denna lilla bok.
- Har vi kommit på någon spännande och bra inledning på århundradets dokumentärfilm? sa Dan, knäppte händerna och tittade på Palle och Petter, likt en spaningsledare vid morgonmötet hos polisen.
Petter räckte upp handen, men tog snabbt ner den igen, då han kom på att han inte gick i årskurs 2 längre.
- Jag har ett förslag att vi börjar med typ "Långt inne i skogen gömmer sig hemligheter. Hemligheter som har varit okända för människan i flera generationer bakåt. Ja, saker och ting som ALDRIG har kommit till kännedom. Hur kan vi säga att till exempel tomtar och älvor inte finns, då vi inte har sett dem? Långt ner under våra fötter vilar en hemlighet, som har varit okänd för människan...kanske för evigt, men vi ska ta med er på ett hissnande äventyr till en plats ingen visste fanns". Typ så.
Dan tittade på Palle och höjde ögonbrynen, som en fråga om Palle hade något att erbjuda gruppen.
- Det lät bra, sa han. Jag måste erkänna att jag inte har kommit på något.
- Nej, inte jag heller, hängde Dan med. Direkt när jag kom hem igår så somnade jag nästan stående. Så jag tycker vi kör på Petters inledning.
- Man kan ju peta lite och göra om texten så den passar resten av filmen, men ungefär så.

De tre tog lunch, men de hann knappt komma utanför byggnaden då de möttes av Norrköpings svenskaste bosnier Abner Kazinovic .
-Tjena grabbar, vart ska ni? Ska ni käka eller? Jag hänger på.
Abner berättade att han just hade  varit hos frisören.
- Blev det bra eller? frågade han gång på gång. Vad ska ni göra för projekt? 
Frågorna kom i mängder.
Resan gick till Pasteria Angelica som hade blivit grabbarnas stammisställe under alla dessa år i på universitetet. Petter tog en Pasta Mexico, Palle en Pasta Afrika och Dan tog en lasangette. Han var inte så hungrig denna dag.
- Fan grabbar, jag vill inte äta här, sa Abner och gick och satte sig till bords, men det tog bara en minut innan han var framme vid disken och beställde en Pasta Bologna.

Som vanligt när det var lunch med Abner så kunde allt hända. Först så råkade han skyffla ner sin tallrik med all mat på i golvet och direkt så skyllde han allt på Dan, som satt mitt emot. Han fick en ny tallrik, men ketchupen var slut denna gång skyllde han också på Dan, som inte hade tagit ketchup alls. Det var tur att alla visste hur han fungerade.
- Vad ska ni göra för film? frågade Abner med munnen full av pasta.
- Vi ska göra en dokumentärfilm där vi letar reda på en hemlig mask. Det sägs att det finns en i någon gammal rövargrotta inne i Kolmårdsskogarna. En gyllene tomtemask, berättade Dan. Det du.
Abner satt tyst en stund och tittade på alla tre innan han sa:
- Vad dålig idé. Vem tror du att du är Dan, Indiana Jones eller? Var det du som kom på den här idén?
- Nej, det var alla tre. I samtycke.
- Aaaa. Det var en dålig idé. Jag måste hämta mer mat, sa han och gick fram till disken.
Dan reste sig upp och frågade Petter och Palle om de skulle ha kaffe. De tackade ja och Palle följde med Dan bort till kaffebryggare, för att hjälpa till med att bära.

Resten av dagen bestämdes att jobbet skulle föras hemifrån, med kontakt via msn. Alla gick hem till sitt och började skriva manus. Allt medan Abner satt kvar i skolan ända fram till sent på natten och spelade nätpoker.

Observera: Den norska korrekturläsaren har inte fått betalt, därav kan vissa språkfel förekomma!

Innan ens pucken hann vidröra isen i samband med matchens första tekning avlossade ”Enhörningen” Ingesson en rejäl spottloska mitt i ansiktet på Måns Sahlin, som precis höll på att göra sig redo för tekningen. Något oväntat slickade Sahlin i sig spottet varpå han utbrast ”jaså, så du gillar också Toblerone-choklad!?”. Ingesson blev illröd i ansiktet och försökte sänka Sahlin till marken (eller isen, som det ju är på en hockeyrink) med en rejäl högersving, men Sahlin duckade kvickt och fick även med sig pucken.

Hjulkrossarna gick till ett snabbt anfall och när Sahlin gick över den offensiva blålinjen lämnade han över pucken till Kalle Humle som i sin tur rappt passade pucken vidare till Palle Dumle, som ursinningslöst stormade in mot mål. Dumle gjorde en vacker dragning och skulle precis sprätta upp pucken i krysset när benen plötsligt vek sig och han istället föll pladask på isen.  Det var Bufflarnas enögde back Sten Borg som våldsamt hade svingat sin klubba rakt på Dumles ben, som inte hade någonting att sätta emot. Dumle skrek högt av smärta när han föll ihop och domaren höjde samtidigt  ena armen, redo att ge Borg en tvåminutersutvisning, men när ”Enhörningen” närmade sig med fradga rinnandes ner för kinderna sänkte domare Strömbersky  armen igen och spelet fortlöpte utan avblåsningar.

Med Palle Dumle liggandes på isen oskadliggjord i offensiv zon hade Hjulkrossarna bara tre utespelare kvar mot Bufflarnas fem yrkeskriminella vettvillingar som började trycka på allt hårdare i offensiv zon. Men ”Nollan” Nollander storspelade dock i mål och höll, med tur och ingen skicklighet alls, nollan tills slutsignalen för de den första perioden äntligen ljöd. Med svetten rinnandes från ansiktet klappade Sahlin om sina mannar och hjälpte Dumle upp på fötter igen, in i omklädningsrummet. Det glada pensionärsgänget var, med tanke på matchbilden, nöjda över att fortfarande ha ett oavgjort resultat men Willy Östros var också orolig över att de inte skulle orka hela vägen när man hade en mer eller mindre skadad forward och en norsk back som inte ens hade dykt upp.

Precis innan Hjulkrossarna skulle bege sig ut på isen igen för att inleda den andra perioden knackade det på dörren till omklädningsrummet, och därefter klafsade Henning Alsgaard in i full skidmundering. Lagkamraterna stirrade på norrmannen som sa ”Jeg beklager jeg er sen, fikk jeg fast i den første bakken når jeg ville gå Vasaloppet. Men nå, jævler, skal vi knuse dem bøfler!”.

Så var det dags för årets julkalender. Den här gången bjuder jag på en barnsaga i 24 delar. Njut!

Det var en gång för länge sedan ett glatt gäng pensionärer som, i den lilla staden Hjulkvarn, precis skulle äntra isen i GHB-hallen. Hjulkrossers HC, som gänget kallade sig, skulle spela sin första ishockeymatch i IK Sports Camp, en återkommande cup som sedan urminnes tider alltid arrangerats av en drös högavlönade och mycket vackra svärmorsdrömmar i sina bästa år. Tack vare en magisk dryck åldrades de inte och därmed kunde de alltså vara i sina bästa år hela tiden, och rykten säger förövrigt att de än idag finns där ute någonstans.

Den lilla ishallen var kall och publiken lyste med sin frånvaro då Hjulkrossarna blickade ut över ishallen. De tretusen sittplatserna var helt tomma och högtalaranläggningen var därtill avstängd för att spara in på elektriciteten. Det enda som hördes var motståndarnas arga tillrop där ute på isen. IFK Bufflarna var ett storväxt lag med många råbarkade lirare, som i normala fall hade sin hemvist på den ökända anstalten i Almhult. Deras lagkapten, Christer ”Enhörningen” Ingesson cirklade runt spelaringången och log falskt mot Hjulkrossarna som i samma skede tog av sig skridskoskydden. ”Vi ska knäcka er era små råttor”, väste han innan han begav sig tillbaka mot sin egen planhalva och sitt manskap.

Nu var det dags. Hjulkrossers HC gav sig ut på isen! Först ut var centern och lagkaptenen Måns Sahlin, sedan kom barndomskamraterna Kalle Humle och Palle Dumle, som agerade forwards. Lagets målvakt Kristoffer ”Nollan” Nolander hade aldrig tidigare stått på några skridskor och han fick motvilligt pressas ut på rinken av den skallige och något överviktige backklippan Willy Östros. När väl ”Nollan” kom ut på planen bar det av rätt fram i hög fart och rakt in i sargen på motsatta sidan. ”Nollan” kravlade sig fast vid sargkanten och började kräkas våldsamt, han hade blivit sjösjuk. När han hade uträttat sina behov och blivit insläpad i sitt mål signalerade domaren, Leif Strömbersky, att han var redo att dra igång matchen. Men någonting saknades. Vänsterbacken Henning Alsgaard i Hjulkrossers HC hade ännu inte dykt upp. Måns Sahlin bad domaren att skjuta på starten i några minuter, men då samtidigt några av spelarna i IFK Bufflarna kom närmare så sa domaren ”förslaget beviljas icke”. Hjulkrossarna fick därmed, med en man mindre än Bufflarna, ställa upp sig för tekning och sedan släpptes pucken…

KAPITEL 1

- DAN!!! DAN AHL!!!
Skriket lät som ett revolverskott, avlossat i en tunnel. Det starka ljudet studsade mellan golv, väggar och tak. Att fönsterrutorna inte krossades av det plötsliga och starka skriket var ett mirakel.
- Du har någonting som egentligen skulle ligga placerat på mitt bord efter lunch. Nu är klockan 19:00 och jag har fortfarande inte fått något!!
Gabriel Toft var en ökänd lärare och handledare bland studenterna på Linköpings Universitet. Honom ville man helst undvika, speciellt under hans dåliga dagar, som var mer eller mindre varenda dag. Men tyvärr hade Dan och hans grupp fått detta åskmoln som handledare för sitt magisterprojekt. När Toft var på krigsstigen så kunde inte någonting stoppa honom, knappt en meteorit av samma storlek som Vänern.
- 24 dagar. Ni får 24 dagar på er att göra färdigt projektet. Annars...!!

Dan satt inne i städförrådet i huset vid namn Spetsen på våning 6 på campusområdet och halvsov. Efter 4 år av vredesutbrott från Toft så hade han lärt sig att koppla bort rädslan. Det surrade till i hans mobiltelefon.
- Har han gått? hördes en röst i andra ändan, samt från andra sidan väggen.
- Kusten är klar, svarade Dan. Vi kan återigen beträda korridoren utan risk.
Rösten från andra sidan väggen tillhörde Petter André, en speedway- och datorfantast. Nu så kikade han långsamt ut. Först kom hans näst intill korpsvarta hår och långsamt trädde hand ansikte fram bakom dörren. När han insåg att kusten var klar så rätade han på sina 190 cm långa kropp och stängde dörren. Dock varsamt, för att inte åkalla onödig uppmärksamhet av Toft som potentiellt skulle kunna vara kvar i närheten.
- Palle, du kan komma ut nu, viskade Dan.
Från en annan toalett smög sig Palle Martinsson långsamt ut. Han stängde lika varsamt toadörren och klädde på sig sin svarta skinnjacka och använde ena handen som kam för att lägga sitt hår till rätta. Palle var gruppens spelfantast och det var till honom man kom till om man ville ha recensioner av spel man skulle köpa. Även en hejare på bilar, främst då BMW.
De tre killarna var inte kända till sina namn i klassen, utan kallades för "De tre amatörerna". Namnet hade de aldrig förstått, då de såg sig själva som proffs inom mediebranschen.

- Vi har 24 dagar på oss att komma på ett filmprojekt, påminde Dan. 24 dagar att komma på en idé, skriva manus, spela in filmen och redigera. Det är näst intill omöjligt.
- Nej, det ser ju inte ljust ut, höll Petter med.
- Är det så? sa Palle
De gick in i ett grupprum för att börja spåna fram idéer. Dan behövde koffein och gick därför ner affären och köpte kaffe. Palle och Petter började spåna idéer medan Dan var nere och köpte kaffe, men när han kom tillbaka så satte hans två kollegor framför Flashback och skrattade.
- Men allvarligt grabbar? Dan såg frågande på Petter och Palle. Kom igen nu. Vi har alltså 24 dagar på oss att komma fram till en filmidé och spela in den, samt redigera den. Så vi hinner inte sitta på Flashback nu. Fast jag fattar inte hur man kan jobba på julafton och i skolan framför allt. Så, jag skriver ner en logg här: Första december - komma på en filmidé.
Palle och Petter satte sig vid bordet och tog fram anteckningsblock och pennor. Dan lade pannan i djupa veck och lutade sig bakåt i stolen. Tankarna for iväg. Iväg till Hollywood, där deras film så småningom skulle bli internationellt erkänd som en av de bästas filmerna som någonsin producerats.     Han vaknade dock upp ur dagdrömmeriet en stund senare, men alla satt kvar i samma positioner. Petter satt och plockade isär och ihop pennan, om och om igen. Palle satt och försökte räkna sina tänder, enbart med tungan. En lång sträng med dregel föll ner på bordet. Han torkade bort det och låtsades som ingenting hänt. Petter började nynna på "Hockeyfeber" med Landslaget och Dan försvann återigen in i dimman.

Plötsligt for Palle upp som ett skott och sprang fram till datorn, innan varken Dan eller Petter hann säga nåt.
- Nämen, vafan Palle, sa Dan trött. Inte Flashback har jag ju sagt. Vi har inte tid.
- Men det är till vårt projekt, sa Palle medan har knappade på tangentbordet.
Hade vinklade skärmen så Dan och Petter kunde se och båda två ställde sig upp på samma gång.
- Det är ju skitbra! utropade Dan.
- Nu har vi vårt projekt. Det kommer bli grym.
Palle hade nämligen sett ett inlägg när han surfat runt på Flashback dagen innan och läst i en tråd som hette "Den perfekta masken till maskerader". Nu läste alla i kör från tråden. "Jag har hört att långt inne i en speciell rövargrotta, belägen djupt inne någonstans i Kolmårdsskogarna finns det gång som leder långt ner till underjorden. På vägen finns tre stycken dödliga fällor och för den som levande tar sig förbi alla dessa fällor väntar en stor skatt. En perfekt mask. En mask värd en förmögenhet. En gyllene... tomtemask"
Dan vände sakta ansiktet mot fönstret och tittade ut över den snöbelagda staden och sa:
- Jakten på den gyllene tomtemasken.