Angela och Dumle tittade på varandra under en längre stund utan att säga någonting. Bådas ansiktsuttryck var allvarliga och efter en stund började tårar falla ned för Dumles kinder. Han vände sig därefter om och rusade ut ur lägenheten, ner för trapphuset och ut genom porten. Humle följe efter så fort han kunde och försökte sedan trösta sin kamrat, som dock inte verkade ta in någonting av det Humle sa. När chocken hade lagt sig för Dumle övergick sorgen istället i ett brinnande hat och han sa åt Humle att de skulle lämna stan omgående och att aldrig någonsin återvända till Göteberg igen.

Sagt och gjort, Humle och Dumle begav sig iväg till sin rostiga gamla Lada. De tankade upp den till bredden på den enda Esso-macken som fanns i stan och begav sig sedan ut på den stora riksvägen i nordlig riktning. Humle som inte riktigt visste hur han skulle hantera Dumle efter Angelas svek mot honom slog på bilstereon istället för att själv prata. Den första radiostationen Humle lyckades ratta in var P4 där de spelade Skeeter Davis klassiker; The end of the world. Dumle som aldrig hade fått lära sig Engelska i skolan förstod inte de dystra textraderna, och istället tycktes den ironiskt glada melodin pigga upp honom. Humle, som däremot kunde Engelska, hade väntat sig en helt annan reaktion, men blev glatt överraskad när han märkte att Dumle inte verkade må sämre av musiken.

När de hade färdats i ett par timmar så visade bränslemätaren att bensinen snart var slut. Båda började leta efter bensinmackar kring vägen medan de färdades framåt, men de hade hamnat på en ganska ödslig vägsträcka där det inte verkade finnas någon bebyggelse över huvud taget. Tillslut blev det soppatorsk. Humle och Dumle fick rulla in bilen mot vägkanten där de snabbt insåg att de skulle behöva bärga bilen till närmaste stad, men det fanns dock ett problem. Varken Humle eller Dumle hade någon mobiltelefon.