Låtar.
Uffe 60!
Att hitta hem (favorit i repris).
Jag skulle inte hävda att jag är en musikkännare vad det beträffar det rent tekniska, jag har ingen aning om hur olika noter ser ut, det ser ut som krumelurer allihop i mitt tycke.
Dock kan jag säga att jag oftast direkt när jag hör någon ny artist, en ny låt eller så kan säga om den kommer bli en dagslända, leva en sommar, bli stor i vissa mer intima kretsar, eller bli en rejäl hit.
Därmed inte sagt att jag kan säga exakt vilken musik som är "bra" ty vad som är "bra" är väldgt olika, beroende på vilken smak man har. Jag ser ju bara vilka musiksmaker vi har bland oss här på IK:
AH lyssnar mest på musik inte en enda människa förutom ett ytterst fåtal i världen egentligen ser någon som helst kvalité i, men gillar det mao är det bra i hans öron.
Anti lyssnar mycket på schlageer och dansband och den sortens musik, till skillnad från de flesta andra som ser sådan musik som bra, står dock anti för sin åsikt om sin kärlek till den musik. Visst vi andra kan glana på melodifestivalen ibland, men vi hittar aldrig låtar som får oss exalterade på samma sätt som de låtarna gör med Anti.
Sedan har vi mig och Deve, jag skulle hävda att vi har den mest likartade musiksmaken av oss frekventa bloggare på IK. Vi har Bruce Springsteen, Lundell, Dylan och Eldkvarn som en del av våra gudar, nu vet jag inte vad Deve anser men jag tror nog han gillar iaf delar av Winnerbäcks och Andersson Wijs arkiv med.
Vad paddan gillar vete sjutton.
Proggen ligger som ett täcke över oss alla även om paddan säkerligen dislikes that.
Personligen har jag på tok för många cdskivor,upp mot tusen olika, och där samsas skivor från 9årsålder som Niklas Strömstedt med senare artister som Navid Modiri och många många fler. Där samsas Cornelis fenomenala verk med ac/dc, där samsas Mozart med just d, där samsas Beethovens sjunde symfoni med Wilmer X med teknikens under.
På datorn är det senaste som kommit dit THe Sundays och lite mer Antony &The Johnstons, i samma lista ligger förövrigt ac/dc. Musiksmaken är bred och jag tror att alla som gillar musik skulle hitta något i mitt cdarkiv.
Nu har jag inte alla dessa cds för andras skull, jag menar jag går inte och köper Lundells "Under Vulkanen" för tusen spänn för att nån annan ska kunna imponeras, jag köper det för att jag själv gillar det och vill ha det.
Lundell är tveklöst min store husgud och där finns i praktiken allt han släppt hemma och allt har sin klarast lysande "stjärnglans" på varje platta finns alltid några spår som är bättre än allt annat, och jag anser att varje lundellspår oavsett hur bra just det spåret är kontra hans övriga digra produktion slår varenda dance/hiphop/rnb/bubas dödsmetal låt varje dag i veckan.
Jag ser i detta nu skivor från Isolation years, Jackson Brown, Badly Drawn Boy, Kamraterna (nej inte blåvitt) och Ani Difranco ligga i hyllan, det är början på en ny ordning av alla skivor man har, men jag kommer aldrig igång på allvar, det är för många skivor helt enkelt. Men jag gillar allihop på något sätt, alla har en historia, en del om än en liten sådan av mitt liv var varje skiva viktig. Även om man inte lyssnat på vissa på 15år.
Jag ser Dylans "Bob Dylan" hans debutplatta och jag ser "Träd,Gräs och Stenar". Skulle jag vända mig om och titta i den tredje bokhyllan med skivor skulle jag se Bruces briljanta "Greeting from Ashbury park", skulle se Cornlis "Dagsedlar åt kapitalismen". Bläddrar jag lite i spelningslistan på datorn, förbi absolut christmas, så finner jag "Knutna Nävar" med briljanta låtar som "Strejken på Arendal" osv.
Någonstans står "Black Album" med Metallica, någonstans står Sven-Ingvars plattor,
Ibland strömmar "Miss li" ur högtalarna, ibland blir man smått galen av Hellströms energi, ibland hänförd av Taubes visor.
Jag har våndats på Helloweens gig, jag har sett Johnny Winter efter hans glansdagar, jag har hört "it's a heartace" live och sett Bonnie knäcka Carola när de avlöst varandra under en soundcheck, jag har hysterin kring The Ark runt 2000, jag har överlycklig vrålat med i "Bobby Viking" av Magnus Uggla.
Jag har vrålat under "holy diver" med Dio på ett 200gradit Trädgårn, jag har hört Lemmy säga "We are Motörhead, we play rock'n' roll" i Scandinavium. Jag har njutit av när Dylan sket i extranumren på Scandinavium för att största delen av publiken var kostymnissar som inte kan det här med konsert.
Jag minns den hysteriska konserten, hans tveklöst bästa genom alla tider, när alla hämningar släppte, när Räisinen hjulade in till extranumren trots 40gradig feber, när Hellström fick Lisebergshallen att vibrera, det var nog 2003 (alt nåt år innan, finns en dvd därifrån iaf). Allt släppte, t.o.m. vi som personal fick fnatt under konserten.
Jag har sett Dileva få 50tusen på liseberg att go banans 1999, jag har hört Nationalteatern sjunga "bängen trålar", jag har sett Antis idol Mel C få fjortisar att bli svimfärdiga under en okejdag, jag har guidat Mats Paulsson från att han varit nära att gå in i skötrummet till sin loge.
Jag har sett Björn Rosenström med sin kanske inte direkt djupa musik få studenter på Lerums Torg att ta sig ett järn till, jag har hört trubadurer, jag har sett Bruce få himlen att lysa klarare med sin "waitin on a sunny day" på ett knökat Ullevi.
MEN, trots allt ovanstående och trots att jag bara nämnt lite grann ovan av allt musikaliskt man upplevt så är det i Lundells musik jag hittar hem. Jag känner att jag kan lämna det hela både hans skivor, böcker, konst och filmer i månader och lyssna på massa annat, det andra är riktigt bra det med oftast, men det saknas alltid något, det är inte den där känslan av att vara "hemma".
Så sätter man sig då och trycker igång "tre bröder" med Uffe och huxflux är man hemma, helt plötsligt faller alla bitar på plats igen, att det är SÅ det ska låta, så texterna ska vara skrivna osv. Det är som sagt inte det att jag inte gillar den musiken som fått vara stand in under tiden jag vart hemifrån, men med Lundell i lurarna och med hans böcker i handen så är det hemma.
Det är så det ska låta, så det ska skrivas, så det ska se ut, det är där jag känner mig mest hemma.
Jag har sett Uffe, väldigt få gånger, gentemot många andra, men det har blivit 15-20gånger iaf.
Och detta allt tack vare att min äldste brorsa i mitten av 90-talet kom hem med en platta, "Kär och Galen" en platta jag "lånade" ganska direkt och redan då fann något stort där. Sedan har intresset och lyckan vid varje ny platta och bok bara ökat.
Jag gillar det mesta inom musiken, det finns nästan alltid stycken som är bra, men det är bra hos Lundell jag hittar HEM!!
Första Halvan.
En ung Ulf Lundell.
Jag skulle inte hävda att jag är en musikkännare vad det beträffar det rent tekniska, jag har ingen aning om hur olika noter ser ut, det ser ut som krumelurer allihop i mitt tycke.
Dock kan jag säga att jag oftast direkt när jag hör någon ny artist, en ny låt eller så kan säga om den kommer bli en dagslända, leva en sommar, bli stor i vissa mer intima kretsar, eller bli en rejäl hit.
Därmed inte sagt att jag kan säga exakt vilken musik som är "bra" ty vad som är "bra" är väldgt olika, beroende på vilken smak man har. Jag ser ju bara vilka musiksmaker vi har bland oss här på IK:
AH lyssnar mest på musik inte en enda människa förutom ett ytterst fåtal i världen egentligen ser någon som helst kvalité i, men gillar det mao är det bra i hans öron.
Anti lyssnar mycket på schlageer och dansband och den sortens musik, till skillnad från de flesta andra som ser sådan musik som bra, står dock anti för sin åsikt om sin kärlek till den musik. Visst vi andra kan glana på melodifestivalen ibland, men vi hittar aldrig låtar som får oss exalterade på samma sätt som de låtarna gör med Anti.
Sedan har vi mig och Deve, jag skulle hävda att vi har den mest likartade musiksmaken av oss frekventa bloggare på IK. Vi har Bruce Springsteen, Lundell, Dylan och Eldkvarn som en del av våra gudar, nu vet jag inte vad Deve anser men jag tror nog han gillar iaf delar av Winnerbäcks och Andersson Wijs arkiv med.
Vad paddan gillar vete sjutton.
Proggen ligger som ett täcke över oss alla även om paddan säkerligen dislikes that.
Personligen har jag på tok för många cdskivor,upp mot tusen olika, och där samsas skivor från 9årsålder som Niklas Strömstedt med senare artister som Navid Modiri och många många fler. Där samsas Cornelis fenomenala verk med ac/dc, där samsas Mozart med just d, där samsas Beethovens sjunde symfoni med Wilmer X med teknikens under.
På datorn är det senaste som kommit dit THe Sundays och lite mer Antony &The Johnstons, i samma lista ligger förövrigt ac/dc. Musiksmaken är bred och jag tror att alla som gillar musik skulle hitta något i mitt cdarkiv.
Nu har jag inte alla dessa cds för andras skull, jag menar jag går inte och köper Lundells "Under Vulkanen" för tusen spänn för att nån annan ska kunna imponeras, jag köper det för att jag själv gillar det och vill ha det.
Lundell är tveklöst min store husgud och där finns i praktiken allt han släppt hemma och allt har sin klarast lysande "stjärnglans" på varje platta finns alltid några spår som är bättre än allt annat, och jag anser att varje lundellspår oavsett hur bra just det spåret är kontra hans övriga digra produktion slår varenda dance/hiphop/rnb/bubas dödsmetal låt varje dag i veckan.
Jag ser i detta nu skivor från Isolation years, Jackson Brown, Badly Drawn Boy, Kamraterna (nej inte blåvitt) och Ani Difranco ligga i hyllan, det är början på en ny ordning av alla skivor man har, men jag kommer aldrig igång på allvar, det är för många skivor helt enkelt. Men jag gillar allihop på något sätt, alla har en historia, en del om än en liten sådan av mitt liv var varje skiva viktig. Även om man inte lyssnat på vissa på 15år.
Jag ser Dylans "Bob Dylan" hans debutplatta och jag ser "Träd,Gräs och Stenar". Skulle jag vända mig om och titta i den tredje bokhyllan med skivor skulle jag se Bruces briljanta "Greeting from Ashbury park", skulle se Cornlis "Dagsedlar åt kapitalismen". Bläddrar jag lite i spelningslistan på datorn, förbi absolut christmas, så finner jag "Knutna Nävar" med briljanta låtar som "Strejken på Arendal" osv.
Någonstans står "Black Album" med Metallica, någonstans står Sven-Ingvars plattor,
Ibland strömmar "Miss li" ur högtalarna, ibland blir man smått galen av Hellströms energi, ibland hänförd av Taubes visor.
Jag har våndats på Helloweens gig, jag har sett Johnny Winter efter hans glansdagar, jag har hört "it's a heartace" live och sett Bonnie knäcka Carola när de avlöst varandra under en soundcheck, jag har hysterin kring The Ark runt 2000, jag har överlycklig vrålat med i "Bobby Viking" av Magnus Uggla.
Jag har vrålat under "holy diver" med Dio på ett 200gradit Trädgårn, jag har hört Lemmy säga "We are Motörhead, we play rock'n' roll" i Scandinavium. Jag har njutit av när Dylan sket i extranumren på Scandinavium för att största delen av publiken var kostymnissar som inte kan det här med konsert.
Jag minns den hysteriska konserten, hans tveklöst bästa genom alla tider, när alla hämningar släppte, när Räisinen hjulade in till extranumren trots 40gradig feber, när Hellström fick Lisebergshallen att vibrera, det var nog 2003 (alt nåt år innan, finns en dvd därifrån iaf). Allt släppte, t.o.m. vi som personal fick fnatt under konserten.
Jag har sett Dileva få 50tusen på liseberg att go banans 1999, jag har hört Nationalteatern sjunga "bängen trålar", jag har sett Antis idol Mel C få fjortisar att bli svimfärdiga under en okejdag, jag har guidat Mats Paulsson från att han varit nära att gå in i skötrummet till sin loge.
Jag har sett Björn Rosenström med sin kanske inte direkt djupa musik få studenter på Lerums Torg att ta sig ett järn till, jag har hört trubadurer, jag har sett Bruce få himlen att lysa klarare med sin "waitin on a sunny day" på ett knökat Ullevi.
MEN, trots allt ovanstående och trots att jag bara nämnt lite grann ovan av allt musikaliskt man upplevt så är det i Lundells musik jag hittar hem. Jag känner att jag kan lämna det hela både hans skivor, böcker, konst och filmer i månader och lyssna på massa annat, det andra är riktigt bra det med oftast, men det saknas alltid något, det är inte den där känslan av att vara "hemma".
Så sätter man sig då och trycker igång "tre bröder" med Uffe och huxflux är man hemma, helt plötsligt faller alla bitar på plats igen, att det är SÅ det ska låta, så texterna ska vara skrivna osv. Det är som sagt inte det att jag inte gillar den musiken som fått vara stand in under tiden jag vart hemifrån, men med Lundell i lurarna och med hans böcker i handen så är det hemma.
Det är så det ska låta, så det ska skrivas, så det ska se ut, det är där jag känner mig mest hemma.
Jag har sett Uffe, väldigt få gånger, gentemot många andra, men det har blivit 15-20gånger iaf.
Och detta allt tack vare att min äldste brorsa i mitten av 90-talet kom hem med en platta, "Kär och Galen" en platta jag "lånade" ganska direkt och redan då fann något stort där. Sedan har intresset och lyckan vid varje ny platta och bok bara ökat.
Jag gillar det mesta inom musiken, det finns nästan alltid stycken som är bra, men det är bra hos Lundell jag hittar HEM!!
Första Halvan.
En ung Ulf Lundell.