Varning! Aggressiv geting

Jag satt i min godan ro alldeles nyss och läste en bok. In och ut ur köket flyger flugor och getingar om vartannat. Jag är tämligen van vid getingar och innehar ett lugn, även fast dom kommer ganska nära. En eller två lätta viftningar med handen så har dom små  liven vett nog att lämna mej i fred och flyger vidare, på jakt efter nästa offer att reta gallfeber på.
 
Så kom, helt plötsligt från ingenstans, en geting och surrade runt mitt huvud där jag satt försjunken i min deckare. Jag gjorde som jag alltid gör; viftade lätt en eller två gånger med handen och tänkte att "den försvinner väl". Men inte då. Istället för att göra som dennes getingpolare och fatta vinken, så blev den helt plötsligt och oprovocerat väldigt aggressiv och börjare surra allt närmare mej. Nu blev jag lite smått rädd, men behöll ändå lugnet och reste på mej för att herr/fru/fröken geting skulle förstå att det var dags att lämna stället. Men inte då. Getingen fortsatte och surra allt närmare och letade sej allt längre ner och fortsatte surra nere vid benen. Då rädslan att fanskapet skulle flyga in innanför skjortsen infann sej började jag dansa runt i köket, likt en man som försöker dansa regndans för förstagången. Jag skuttade runt i köket och svor åt getingen att den skulle försvinna. "Far åt fan med dej, du är ju inte frisk va, helt jävla dum i huvudet".
 
Getingen försvann efter min skrämmande dans och med den dessa fruktansvärda sekunder, då livet passerade revy framför mina ögon.
 
//DV

Värme och ilska på redaktionen

Sedan urminnes tider har människan uppskattat värme. Sedan urminnes tider har snö och kyla intresserat människor från dom delarna av världen som bara får se snö på bilder eller på film. Sedan urminnes tider har vi svenskar varit förbannade på alla väder. När det är sommar är det "för jävla varmt så det är äckligt" och på vintern låter tongångarna "Denna jävla snö. Kan det inte bli sommar så skiten försvinner". När det är vår låter det "Aaatjooo. Fy fan, våren är fan den värsta tiden på året" och på hösten låter det "Jävla regn och blåst. Försvinn".
Så låter det även på IK-redaktionen.
 
När jag kom in i morse var det första jag fick höra:
- ANTI!!! SLUTA TORKA DEJ UNDER ARMARNA MED DISKTRASAN!!!
FH var ursinnig och den, så brukligt, gode och timide Anti röt plötsligt ifrån
- JAG TORKAR MEJ MED VAD FAN JAG VILL!!!
- SLUTA BRÅKA, JAG HÅLLER PÅ OCH KNÅPA IHOP NÄSTA FESTS INKÖPSLISTA! röt AH
- BLIR INGEN JÄVLA FEST! skrek FH så saliven sprutade.
Paddan satt i lugn och ro och iakttog dramat bakom sin datorskärm
 
Jag bestämde mej för att det nog var bäst och hålla en låg profil och smög tyst och försiktigt bort till min plats. Jag loggade in och gick sedan ut i köket för att hämta kaffe. När jag stod där i min godan ro kom en mäkta irriterad Anti in och ställde sej och blängde på mej, utan att säga nånting.
- Här var det livat vill jag lova, försökte jag lätta upp stämningen lite med.
Men det skulle jag inte gjort. Anti tog ett paket Bragokex som stod på diskbänken och drämde till mej så att kexsmulor flög åt alla håll. Sedan gick han och kvar stod jag som en fågelholk och undrade vad det var som hände. FH kom in i köket och jag frågade vad det var frågan om. Kaffet var nu nedrunnet och FH tog kannan och hällde dess skållande innehåll över mej.
- Jag bad dej fixa AC:n igår innan jag gick, fräste han. Vad har du att säga till ditt försvar?
Jag blev så förvånad så att svaret blev:
- Ehh... jaaa... asså... deeet... hmm... 
FH brydde sej inte om att fråga mera utan stormade ut ur köket.
- NÄR SKA NI SKRIVA NÅGONTING AV INTRESSE, ERA MUPPAR! gormade plötsligt AH.
- Jag kan inte jobba så här, muttrade Paddan.
 
Jag bestämde mej för att det inte var någon idé att stanna kvar på kontoret. Alla var i upplösningstillstånd och när FH plötsligt skrek "KAMIKAZE!!!" var det dags att lämna stället.
 
Sedan urminnes tider har IK-redaktionen varit förbannade på varandra under sommarens värmeböljor.
 
/DV
  
  
 

Obamas bil är ingen riktig best

Det finns bara en Besten. Och alla vet att det är min, Mr. DV:s, gamla Toyota Corolla. Därmed slutdiskuterat om den saken
 
   

Uncharted är inget vilka spel som helst

2007 slogs världen med häpnad. Spelföretaget Naughty Dog gav ut ett äventyrsspel i rena rama Indiana Jones-andan. Spelet var Uncharted - Drake's fortune och hjälten - Nathan Drake - är Indiana Jones på 2000-talet. Spelet var som en film, en film där du har huvudrollen.
Man kastas direkt in i action då man blir attackerad av pirater som man måste tampas med och är det något Uncharted har så är det action. Man får en sådan satans adrenalinkick av actionsekvenserna och även om du vet att du kan spela om samma bana hur många gånger som helst så blir kicken ändå total när du - eller Nathan - trampar i klaveret och blir överfallen av halva arméer.
Motion Capture-tekniken är relativt gammal, men ett spel med denna teknik hade jag aldrig sett tidigare och nu förtiden blir jag faktiskt lite "besviken" när jag köper ett actionspel och inser att det inte är motion capture.
I Drakes fortune är Nathan, hans vapenbroder Sully och reportern Elena Fisher på jakt efter El Dorado. Jag ska inte avslöja för mycket här men man kan väl säga så mycket som så att jag går inte in i en gammal krigsbunker för att åtgärda ett strömavbrott i alla fall. Inte efter jag spelat Uncharted - Drakes fortune. Betyget blir 4/5.

 

2009 kom  uppföljaren till Drakes fortune; Uncharted 2 - Among thieves. Naughty Dog lyckades nu med konststycket att ha utvecklat ett ännu bättre spel än Drakes fortune. I filmen värld brukar man ju alltid säga att ettan är bäst. Detta är inte fallet i Uncharted-triologin. Visst, jag gillade miljöerna i Drakes fortune, men vad Among thieves lyckas med är att erbjuda episka storslagna miljöer. Du bergsklättrar i Tibets drömska berg, du utkämpar intensiva strider i förfallna städer och du kämpar mot övermänskliga väktare i det vackra Shambala. Alltså, miljöerna i Among thives är både snyggare och roligare att strida i.
Sedan måste jag ju nämna bossen. Krigsförbrytaren Zoran Lazarovic lyckas ta sig till Livets Träd i Shambala och dricka från vattnet och därmed blir han näst intill odödlig. Det gäller för spelaren att åter få Lazarovic dödlig för att denne inte ska kunna driva igenom sin galna världsplan. Här får man minst sagt en adrenalinkick så det bara skriker om det. Första gången jag spelade hade jag så mycket adrenalin i blodet att jag inte kunde sitta stilla. Jag var tvungen att pausa, ta på mej skorna och gå ut på en promenad. Betyget blir 5/5

 

2011 lät vänta på sig. Jag satt och riktigt lääängtade efter att Uncharted 3 - Drake's deception skulle släppas. Förhandsbokade spelet och bara ville att denna underbara novemberdag skulle komma fortare. Så äntligen kom den. Jag fick hem spelet. Som ett litet barn rusade jag "eller tog spårvagnen rättare sagt" till en kompis, då vi hade kommit överrens om att vi skulle spela trean tillsammans. Vi spelade igenom spelet på två dar och efter var båda mer än nöjda. Tekniken hade förbättrats, actionscenerna var något tätare och lika adrenalinstinna. För att inte tala om när man strider på en sjunkande lyxkryssare. Ojojoj. Jag fick nästan hålla i soffan för att inte falla överbord. I Drakes deception får man också veta hur Nathan och Sully träffade varandra första gången. Ett underhållande spel och en värdig uppföljare till Among thieves, men även fast IGN satte 10/10 på spelet så måste jag faktiskt sätta samma betyg som på Drakes fortune . Samtliga actionscener har vi sett förut och striderna har inte ändrat på sig. Det enda som var nytt och väldigt spännande var att strida på ett sjunkande skepp och lyckas ta sig därifrån levande. Annars var inte mycket nytt under solen. Vi hade sett det förut, vi hade utkämpat samma sorts strider i ettan och tvåan. Betyget blir alltså 4/5

 

Men det är inte över än. Nathan Drake har inte varit med om sitt sista äventyr. Man får en hint i Drakes deception att det kommer åtminstone ett spel till. Kate Marlow säger nämligen "In fact, I suspect I know you better than anyone, Mr.Drake. Of course, that is not your real name, is it? " Med andra ord, vi kan vara rätt säkra på att det kommer komma fler spel i serien.  


Ett tänkvärt ordspråk

"Blinda örnar må flyga dåligt men
blinda människor flyger sämre" - Gammalt DV-ordspråk

Irriterad stämning på redaktionen - Ursäktar i efterhand chockade personer

   En rätt svettig dag på redaktionen har det sannerligen varit. Jag flämtade som en hund när jag spatserade gatan fram. Ica-Yngve, som alltid är lika glad i hatten prick klockan 10:00 varje morgon, hälsade mig välkommen till "ännu en euforisk dag full av färger och blåa elefanter i skyn". Ica-Yngve är alltid trevlig, men enda sedan den dagen hans vandrande pinne "Weiron" trillade av...pinn så har han inte varit sig själv. Han kallas Ica-Yngve för att han alltid hänger utanför Ica och dricker sina Arboga 10,2 för att sedan ta spårvagnen hem till sig för att dricka Mintuu med julmust och hallonsoda. Varför han kallas Ica-YNGVE vet ingen. Han heter inte ens Yngve utan Bert-Roland men men, nu är det som det är. Han är alltid lika trevlig i alla fall, Ica-Yngve.
 
   Nyckeln i låset, vrider om och direkt när jag öppnar möts jag av en hetta som till och med skulle få segraren från Bastu-VM 1920, Finlands eget riksfyllo Hirppo Jokkiainen att smälla av. En söt, sur odör slår emot mig när jag trevande letar mig fram med händerna. Odören blir starkare och starkare för varje steg jag tar och snart hör jag:
   "Du rör inte mjöden".
   Jag stannar upp, funderar på om jag ska kissa på mig lite, då rädslan lockar fram urinen från sitt trygga bo i blåsan.
   "H-h-hallå"
   Inget svar. Det tar två, tre sekunder och sedan ser jag en välbekant gestalt komma mot mig. Det är...en naken AH. Jag blir blind för en evighetssekund. När jag lyckats torka av all imma från glasögonen lyckas jag få ur mig:
   "För helskotta blåbär, AH. Ta på dig nåning"
   Utan tjafs drar han på sig jeans och trär en t-shirt över huvudet. Ler stolt och bankar på en stor tunna bredvid sitt skrivbord.
   "Gött för själen", ler han och tar sig en mun mjöd från sitt träkrus "Ragnvald".
 
   "Stäng av processen", befaller jag, för här ska det jobbas.
   Med fumliga knapptryck lyckas en påtaglig asberusad AH slå av maskinen som framställer IK:s egna mjöd "Gula Kalsongen". Han lägger sig ner vid sitt skrivbord och det tar inte lång tid innan jag hör snarkningar.
   "ÅK HEM OCH..." ryter jag irriterat åt den ständigt sovande AH. 
   Innan jag ens har hunnit klart meningen ser jag en halvsovande AH fara förbi fönstret på väg hem till sig.
 
   AC:n har slutat fungera. Jag blir frustrerad och tar av mig ena skon och kastar på luftventilationen så den rasar ner i backen med ett KRRRRAAAAASSSCCCCCHHHH. I samma sekund kommer en sömndrucken FH in genom dörren. Med raska steg kommer han emot mig och ger mig en lavett så jag ramlar av stolen och braka in i kaffebryggaren, som AH tydligen har använt som toalett i natt. Jag får en varm, gul, salt vätska över hela mig.
   "Gomorron, DEVE" säger FH lugn och går bort till sin plats.
   "Gomorron? GOMORRON? Vad fan håller du på med?", vrålar jag så jag nästan bajsar på mig. "Du skulle fixa AC:n igår efter jag gick från kontoret. Det var det sista jag sa åt dig.
   "Nej, det sista du sa åt mig att göra var att tappa upp ett krus Gula Kalsongen åt Ica-Yngve. Det där med AC:n var det näst sista du sa" log FH, lutar sig bakåt på stolen, lägger upp fötterna på skrivbordet och börjar dra en liten, liten runk.
   "Sluta dra i skinnflöjten, din kexhjärna". Nu är jag mäkta irriterad. "Snart kommer Anti in genom dörren och du vet hur han blir när vi bråkar. Sist vi grälade fick jag byta på honom tre gånger under loppet av en timme".
   FH tittar bara på mig och sniffar.
   "DEVE...varför luktar du kiss?"   
   Jag är helt utom mig nu. Medan FH tittar frågande på mig tar jag upp mitt basebollträ och ska slå så hårt jag kan i skrivbordet, då jag är så förbannad. Olyckligt nog lyckas jag missa bordet och slår basebollträt med full kraft på mitt egna smalben. Jag sjunger ihop, kvider. Det gör så jävla ont. Någonting måste ha gått sönder i benet, tänker jag. Haltar in på toaletten. Kissar en skvätt och sedan lägger jag om smalbenet med bandage. Tar en dusch, sätter på mig nya kläder och går ut, utan att ens kasta en tjurskalligt blick på FH.
 
   Anti kommer in genom dörren.
   "Om du nu är så jävla angelägen om att få AC:n lagad, så får du väl för fasen göra det själv!" ryter plötsligt FH till mig när jag har satt mig ner på min plats. "Du överlåter bara allt ansvar på alla andra, men vad fan gör du själv, DEVE? VAD FAN GÖR DU SJÄLV?"
   WOOOOOOAAAAAAAAHHHHH!!! hörs från Antis plats och på skrivbordet ligger det en stor pöl av tårar som rinner ner på golvet. Tårarna sprutar från den stackars Antis ögon som när en tecknad karaktär gråter.
   "Det där var väl jävligt onödigt", väser jag åt FH. "Vi kom ju överrens om att inte gräla när Anti är här"
 
   Jag går bort till Antis plats, lyfter upp honom i famnen och går ut i köket för att värma välling. Då helt plötsligt knackar Ica-Yngve på köksfönstret och håller upp ett krus.
   "FH har lovat mig ett krus Gula Kalsongen.
 
Imorgon så tar jag sovmorgon.
 
/DV
  

När tryggheten blir otrygg

Välfärd. Smaka på ordet, vääälfääärd. Visst låter det som ljuv musik? Arbete åt varenda kotte, rikedomar, människor som inte behöver känna sig otrygga. Välfärd är ett begrepp med den positivaste av alla positiva klanger. Att vara ett välfärdsbarn är det finaste man kan vara. Behöver inte bry sig om man har mat för dagen, eller om man har råd att köpa nya kläder, eller har råd med sjukvård och skola. Visst är det fantastiskt att leva i välfärden.
 
Eller...
 
"Inget gott som för nåt ont med sig" heter det ju så vackert. Visst ligger det någonting i det. Men att välfärden kan föra något ont med sig är väl ändå bara ljug och förbannad lögn? Hur än vi skulle vilja slippa konfronteras med verkligheten, så kommer vi ändå göra det förr eller senare. Det går inte att blunda, finns inga genvägar, bara att acceptera och anpassa sig efter hur verkligheten ser ut och kommer se ut. Välfärden kan fixa jobb, bota den sjuke, utbilda den obildade, men vad välfärden inte kan göra; det är att skapa en alternativ verklighet där allt är frid och fröjd.
 
Vem vill egentligen känna sig otrygg? Ingen. Vem vill känna sig utanför? Knappast någon. Vem vill känna sig delaktig i någonting? Alla. 
70- och 80-talisterna är de sista generationerna som växer upp med en kollektivistisk tanke. Vi går från ett kollektivistiskt samhälle till ett mer individualistiskt, där man ska sköta sig själv och skita i andra. Rädda den som räddas kan. Människan är egoistisk av naturen och det samhället man växer upp i återspeglar sig i en själv. Ett egoistiskt samhälle föder egoistiska individer. Detta går det inte att blunda för.
 
Men vad har allt det här med välfärd att göra? Vi har ju skapat en välfärd för att förena människor. Det är just detta som är problemet. Resultaten av produkten vi skapat blir egoism. Det låter hårt, men ju tidigare man accepterar det, desto längre tid har man på sig att förändra och uppgradera systemet.
Välfärden är som en bubbla. Förr eller senare måste den spricka. Buddhismen säger att man måste förstöra en värld för att kunna bygga upp en ny. Det ligger mycket i detta. Bubblan måste spricka och vi måste vara beredda när detta händer.
 
Men hur i all världen kan ett så solidariskt system som välfärden skapa egoism och otrygghet. Svaret på den frågan är enkel. Man växer upp i ett samhälle där man har tillgång till ett system som ser till att ingen ska behöva leva i otrygghet. Man växer upp i ett samhälle som har oändligt med resurser. Man växer upp i ett samhälle där man kan vara säker på att ens granne har exakt samma rättigheter som en själv. Så varför bry sig om andra, när man vet att de har det lika bra som du. Du behöver inte gå runt och tänka på hur andra har det. Du behöver inte hjälpa din granne med att måla om huset, för han har all rätt att ringa en målarfirma. Du behöver inte ha dåligt samvete för att en förre detta kollega nu går arbetslös, för det finns arbetsförmedling och a-kassa. Vi lever i ett samhälle där alla har samma rättigheter.
 
Visst ska det vara så, att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men vad händer den dagen då bubblan verkligen spricker och vi inte är beredda på det? Darwinismen säger att den starkaste överlever. Människan är egoistisk av naturen, men människan är också ett flockdjur. Vi är beroende av flocken för att kunna överleva, den som säger någonting annat ljuger för sig själv. Vi behöver kärlek, vänskap och värme. Vi är beroende av närhet och trygghet.
 
Välfärden skapar trygghet, tryggheten skapar egoism och egoismen skapar otrygghet. Välfärden BEHÖVER gå under, det är detta som håller på att hända nu. Storleken framkallar småsprickor i bubblan och det är bara en tidsfråga innan den spricker helt. Men den dagen den spricker måste vi vara beredda att börja blåsa upp en ny bubbla. DIREKT.
 
Allting föds och allting dör, men allt som dör gör att någonting annat föds.
 

Dagens visdomsord

Dagens visdomsord är signerat IFK Norrköpings tränare Janne Andersson
 
"Man utgår alltid från att det ska gå åt helvete"

Dagens visdomsord

Suputen, rockartisten, traktorfantasten och Haparandabon Per Hulkoff står för dagens visdomsord:
 
"Drinking whiskey ain't no crime
I just try to kill some time"

Skatt är höjden av solidaritet

I Sverige vill man betala skatt. Vi har fått den åsikten med modersmjölken, att vi ska hjälpa våra medmänniskor, samtidigt som vi kan vara säkra att våra medmänniskor hjälper oss. Vi betalar skatt för att våra barn ska kunna gå gratis i skolan, för att våra sjuka ska få vård utan att behöva gräva i plånboken, för att vi ska få vistas på exakt de vägarna och gatorna vi vill utan att behöva betala tullavgifter (trängselavgift har inget med äganderätt till vägar att göra), för att det är vi som ska se till att det som berör folket, ägs av folket. Och vad berör folket mer än välfärd?

 

Nåja, så var det fram till 2006 i alla fall. Då, helt plötsligt började moderatledaren Fredrik Reinfeldt och hans moderater kalla sig för Nya Moderaterna och hävdade att det var dom som var Sveriges nya arbetareparti, för att i valet 2010 hävda att dom var Sveriges ENDA arbetareparti. Ordet "arbetareparti" är ett ord som är heligt för svenskarna, just för att Socialdemokraternas egentliga namn är "Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet" och det var just Socialdemokraterna som en gång i tiden byggde Sverige till ett av dom rikaste länderna i världen. Just därför har ord som "arbetareparti" fått symbolisera välstånd hos folket. Och vem vill inte ha välstånd?

 

Många hävdar att dagens Moderaterna inte alls är som moderater förr, som bara skodde sig själva och struntade fullkomligt i alla stackars underbetalda, undernärda arbetare inne i dom skitiga, bullriga fabrikerna som var dag tog livet av ett antal anställda. Nej, det är sant, men med putsade fasader och fin retorik lyckades "Nya" Moderaterna lura till sig fler och fler arbetare, för att sedan välkomna dessa genom att ge dessa nyanlända bättre ställt.

 

Det låter fint, det låter utomordentligt fint. Kruxet är dock att om någon ska få det bättre ställt så måste någon annan sota för det. Enkelt och logiskt. För vem vill att hög standard blir låg standard? Vem vill jobba för att andra ska få det bättre ställt, om man inte själv kan få det? Herren på täppan är egoistisk och kommer så förbli. Alliansen med Moderaterna i spetsen styr skeppet. Allianstrogna får sitta på däck och dricka sig berusade på årgångskonjak för att därefter kvarta i sviterna högst upp i skeppet. Alltmedan V, S och MP-trogna får slita hund nere i maskinrummet. Ett maskinrum som inte ens Titanicpersonalen skulle kalla för ett dugligt maskinrum. Sova är inte för arbetare. Jobba är för arbetare och dom som av utmattning somnar eller sliter ut sig, åker över relingen. Alliansen styr skeppet med säker hand. Men vad är det där längre fram? Ett isberg.
   "Det går inte att svänga. Säg till maskinisterna  att åtgärda felet. PÅ STÖRT!"
   "Dom är helt utmattade och vägrar arbeta, kapten"
   "Ge dom en femhundring mera i lön då!
   Skeppet undviker isberget i sista sekund och alla kan pusta ut. Maskinisterna har, som tack, fått femhundra kronor mer i lön. Men vad ingen vet är att dom underbetalda städerskorna på skeppet har blivit av med 50% av sin inkomst, att priserna på restaurangerna och barerna samt i affärerna på skeppet har skjutit i höjden, så passagerarna får vända upp och ner på sina plånböcker för att få ekonomin att, med nöd och näppe, gå ihop.

 

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Jo, att medan Alliansen bara bryr sig om den arbetande befolkningen så kämpar V, S och MP även för den övriga befolkningen. Utanförskap och studenter verkar vara luft för Alliansen och vägrar se problemen. När man blundar ser man ingenting. "Jag ser inga problem, alltså finns dom inte" hävdar regeringen.
Vad Socialdemokraterna har förstått ända sedan 1889 (då partiet bildades) är att dagens arbetslösa och studenter är morgondagens arbetare. Något som ärkefienden Moderaterna fortfarande inte har insett. För dessa är studenter och arbetslösa en grupp som går på bidrag och är därmed en börda för samhället.

 

För ett tag sedan var det debatt om kulturarbetare och att dessa bara är bidragstörstande snorungar som inte vill ha något riktigt jobb. Pappa Reinfeldt skrek att traditionella arbetaryrken såsom byggarbetare, rörmokare, elektriker, vägarbetare mm är det som bygger Sverige starkt och att ungdomar i större utsträckning bör leta sig till sådan yrken istället för att börja jobba inom kultursektorn. Socialismen har under hela sin existens hävdat att kultur är bra för människorna. Den får människor att bli mer kreativa och underhållna, för att efter klockan 17 på vardagar kunna koppla av och tänka på någonting annat än bara jobb, jobb och jobb. Men för Reinfeldt verkar denna sektor vara helt ointressant. Kultursektorn bygger Sverige lika mycket som byggarbetare, elektriker och rörmokare. Kanske inte med att bygga bostäder och dylikt, men den hjälper folk att bli mera kreativa och hälsosamma och på så sätt utför alla yrkesgrupper ett bättre arbete. Så om kultursektorn försvinner kommer den kulturtörstande delen av befolkningen, visserligen, fortsätta gå till jobbet, men en rad forskare, experter, konstnärer m.fl skulle tvingas söka arbeten som inte alls är lika tillfredsställande för dessa. För man ska inte ha ett jobb som väcker ens intresse. I alla fall hävdar regeringen det.
Pappa Reinfeldt och hans familj (regeringen) försöker dra in på allt som stavas SKATT och om det inte går att ta bort, så går det i alla fall att skära ner och på så sätt sänka skatten.

 

Under valet 2010 stod samma Reinfeldt i TV och självgott höll upp en 500-lapp och menade att så mycket hade alla som arbetade fått över i plånboken efter att skatten var betald. Det såg bra ut, men det var nog fler än jag som tänkte "Jaha, det var ju bra Fredde, men frågan kvarstår:  Från vilka har du snott av för att ha råd med att finansiera dessa skattelättnader?"

 

Under dessa år har skattesänkningarna bara ökat och ökat och dom Nya Moderaterna är snarare Nya Gamla Moderaterna. Alliansen pratar om solidaritet och jämlikhet (som man snott från Socialdemokraterna). Det är lätt att prata om solidaritet, men svårare att visa det.

 

2014 är det vall igen och då måste väljarna lyssna mera på politiken än på retoriken. För Fredrik Reinfeldt är en god retoriker. Det skriver jag under på, men det är skillnad på en god retoriker och en bra politiker. Jag tar hellre en dålig retoriker och en bra politiker än tvärtom. Annars så riskerar egoismen, som föds ur borgerlig politik, att ta ett rejält grepp runt samhällen och föra oss ner till Nifelheim. Egoismen står redo i stargroparna för att förstöra solidariteten och gemenskapen och om den skjuts iväg finns ingenting som kan hindra den. Om vi låter Reinfeldt och hans mannar härja fritt så kommer skatten på sikt bara bestå av några ynka procentenheter. Personal får sparken, företag läggs ner eller flyttar utomlands, löner sänks drastiskt, alltmer privatiseras och den lilla skatten vi betalar går till välmående skatteparadis.

Om det är så man vill ha det kan man gott fortsätta rösta på "Nya" Moderaterna. Om man vill ha ett samhälle där alla får en plats och ses efter behov, ett samhälle där alla lever i solidaritet med varandra bör man rösta på det partiet som inser att realism och idealism måste gå hand i hand, nämligen Socialdemokraterna  

 

/DV

 

 


Första segern mot Peking sedan 2010

1-4 hemma mot Helsingborg. Trots ganska bra press under mitten av första halvlek så gick Snoka mållösa till halvtidsvila. Helsingborg, som har haft en minst sagt vacklande inledning på 2013 års allsvenska, var nöjda med 0-2 efter första. Men ändå inte helt nöjda, för 0-3 kom tidigt i andra.
Trots tröstmål för Peking genom Christopher Telo gick Helsingborg segrande från Nya Parken med en 4-1 vinst.
 
Helsingborg har inte vunnit någon match mot IFK sedan dessa gick upp i Allsvenskan 2010, men idag kom vinsten mot mardrömsmotståndarna och en leende bussresa hem till Helsingborg väntar spelarna.
  

Det blir aldrig som man har tänkt sej

Jag skulle ha varit på plats i Val di Fiemme lagom till Heller och Jönssons samt Kalla och Ingamrsdotters silvermedaljer. Hela veckan har jag bara gått runt och väntat och längtat att få komma ner till VM. I måndags hade vi nämligen möte på redaktionen där vi pratade om att skicka ner en av oss och således rapportera live från händelsernas centrum. Tanken kom upp redan under OS i Vancouver att vi skulle satsa på liverapporter, men då ekonomin var bristfällig för tillfället blev det ingen biljett till OS. (Vi har fått många mejl från tidningar runt om i världen ända fram till denna dag där man skriver att man saknade oss på plats).
 
Men så i onsdags kom dödsstöten. Chefsredaktören samlade alla oss på redaktionen och ledde in oss i det ovanligt lilla och läskiga konferensrummet med den alldeles för stora tavlan på väggen som visar en 10-årig Anti, sittandes på en speedway-cykel
Vi satte oss ner vid bordet med våra kaffekoppar, alla utom AH som hade med sej ett halvliterkrus mjöd som han pillemariskt klunkade i sej
 
Chefsredaktören berättade för oss med tårar i ögonen att "det blir inget Val di Fiemme, DV" Vi alla hade kommit överrens om att om det var nån som skulle skickas ner till Italien så var det IK:s egna Jonas Karlsson, nämligen jag, DV. Nu blev inte så fallet och stämningen är lagom munter på redaktinen. Alla sitter med sina huvuden nere mellan knäna och ojar sig. Jag börjar dessutom bli lite orolig för AH, som har börjat dricka mjöd som vi andra dricker vatten. FH försöker lätta upp stämningen med lite Kålle och Ada, men det går inte alls
 
Nästa år det OS i Sotji som står på agendan och borde vi kunna ha resurser till att åka, i alla fall skicka iväg en av oss, som det var tänkt denna gång. Men men... det blir aldrig som man har tänkt sig
 
/DV

Så var det igång

Världscupen i längdskidor har dragit igång. Denhär säsongen har vi på IK-redaktionen som mål att rapportera live från åtmmindstone EN tävling. Pga lite stressat och pressat schema idag så hinner jag inte plita ner lika mycket som jag brukar. Det är mörkt på redaktionen och det luktar skit, sen anti sket sönder toaletten idag på lunchen.

PS. Dagens 2:a platsplaceringar i både dam- och herrstaffeten ser jag som ett gott resultat såhär i inledningen

Nu ger VI marginalerna fingret

Igår (söndag) blev den redan klara medaljen i Starbåt målad för Fredrik Lööf och Max Salminen. Den blev guldfärgad och där med var Sveriges första guld taget i detta Olympiska mästerskap och alla soffpotatisar gjorde samma sak som den svenska publiken på plats i Weymouth, stämde upp i ett glädjetjut och kände den där svenska idrottsliga patriotismen som vi alltid känner när det handlar om våra blågula hjältar.

Lööf och Salminens guld var inte bara en medalj av den ädlaste vallören, utan det var också ett rejält långfinger. Ett lånfinger till allt som gått snett i detta mästerska, ett långfinger åt marginalerna.

Man brukar säga att även en bra idrottare ska ha tur. Detta klassiska talesätt stämmer utmärkt, samtidigt som det inte stämmer alls. För är inte Roger Federer, som förlorade guldet britten Andy Murry, en bra idrottare och en förebild för morgondagens tennisspelare? Jo, visst kommer han gå till tennishistorien och det är bara dom allra största som får plats i denna bok. Men i finalen visade Murry att han ville vara med och tampas med Federer i den absoluta toppen och han hade just marginalerna på sin sida

För oss svenskar så har marginalena blivit vår nya fiende. Sara Algotsson Ostholt var ju snubblade nära ett guld. Hindret, som hästen Wega slog i med frambenen, låg så välbehagligt kvar på ställningen innan det fick för sig att jävlas med alla oss som höll tummarna och retligt föll ner. Eller Lisa Nordéns fantastiskt nervkittlande kamp med schweiziskan Spirig på upploppet i Triathlon och vi kunde efter ett tag konstatera att Nordén hade blivit slagen med 9 nedrans tusendelar. Och Michel Torneus kamp mot konkurrenterna i längdhoppsfinalen. Det som såg så makalöst bra ut med en tredjeplacering förvanlades till en makaber fjärdeplats, 1 centimeter ifrån bronset. 1 ynka liten centimeter till och vi hade haft Torneus på prispallen.

Nu blev det inte så och dom som ligger bakom dessa illdåd är marginaler. Marginaler som grusar förhoppningar, förstör, trilskas och räcker långnäsa åt utövarna samt alla som spänt följer tävlingarna

Så Lööf och Salminens guld är, som sagt var, inte bara en medalj. Det är en även symbolisk seger. Det som Lööf och Salminen bevisade igår visar att Sverige, likt fågeln Fenix, åter reser sig när allt verkar hopplöst.

Av folket, för folket, med folket

Stora idrottsevenemang kostar pengar och när det handlar om mästerskap så handlar det om... ännu mer pengar. Detta behöver man inte vara professor i ekonomi för att kunna räkna ut. Sändningsrättigheter är inte billiga, det kostar att ligga på topp. Men vad händer när pengar börjar styra i alltför stor grad och dom som har mest ska bestämma vad vi ska titta på?

Idrotten är ett allmänintresse, av folket, för folket och med folket och då ska, enligt min mening, ALLA som vill ta del och följa idrottens värld kunna göra det oavsett plånbokens storlek. Därför tycker jag att stora idrottsevenemang som till exempel OS, ska tillhöra den statliga televisionen. Tyvärr så börjar vi nu se att stora kommersiella krafter vill vara med och fightas på allvar om mästerskapsändningar. MTG till exempel (Modern Times Group) är väldigt intresserade av att skaffa sig rättigheterna till dom stora evenemangen, och då den statliga televisionen snart inte längre kan följa med upp till samma nivåer som dom kommersiella kanalerna kan så kommer nog idrottssändningar av dom större slagen att ligga i dom kommersiellas händer i framtiden.

Detta är tragiskt (och jag är nog inte ensam om att tycka på detta vis) eftersom idrott just är ett allmänintresse och speciellt mästerskap.  Den statliga televisionen runt om i världen har den bästa motiveringen av alla att skaffa sändningsrättigheter "Vi vill ha rättigheterna till detta mästerskap just för att idrott engagerar den breda massan och det ska inte spela någon roll hur stor plånbok man har. ALLA ska ha råd att titta på sport".

I vintras sändes skidskytte i TV4 och reaktionerna var inte nådiga. Runt om i media, och speciellt på sociala forum kunde man läsa om total katastrof. TV-tittare som lämnade sändningarna på grund av alla reklamavbrott. Nu har visserligen alla som har TV TV4 och slipper således köpa till något extra (om man inte vill ha betalkanalerna så klart), men reklam mitt i ett program (och inte minst skidskytte, där ledaren helt plötsligt kan skjuta bort sej) gör att tittare ser rött och väljer därmed att stänga av för att sedan inte komma tillbaka

Missförstå mig rätt här, jag är inte ute efter monopol på ALL sport. Det inte lika många som sitter klistrade framför TV:n under Serie A-säsongen och det är heller inte lika många som slaviskt sitter och följer Premiere League, men just under OS är det annat ljud skällan. Det är under dom stora mästerskapen som morgondagens idrottsstjärnor får syn på en ny idol. En idol som, utan att veta om det själv, får massor av barn varje år att börja utföra samma idrott som en själv och således blir till idoler för nästkommande generation.

Idrott är (som ovan nämnt) av folket, för folket med folket och här passar det utmärkt med en välkänd socialdemokratisk valslogan "Alla ska med!"

Snö och is - svenskarnas favoritunderlag

Friidrotten får tyvärr ursäkta, nationalsporten fotboll får tyvärr kliva ett steg åt sidan, för Sverige är inget sommaridrottsland. Fotbollen är, tillsammans med hockeyn, vår nationalsport och när det vankas landslaget bänkar vi oss troget framför TV:n och följer vårt kära landslag. Sverige är en liten fotbollsnation och det vet, men när det vankas landskamp så är vi helt plötsligt en av världens största. I media går oftast tongångarna att vi ska vinna varje mästerskap så fort vi vinner en träningslandskamp mot låt oss säga San Marino. Och även fast vi vet att media överdriver till 110% så blir vi ändå lika förbannade när vi förlorar, och det mot bättre motstånd.

Friidrott är även det någonting som Sverige är världsbäst på...enligt media. Men visst tror en liten del av oss att Michel Tornéus kan ta och knipa den där finalplatsen och vara med och fajtas om medalj. Självklart tror jag också det. Jag är en stor friidrottsfantast och tycker att just friidrotten är höjdpunkten under sommar-OS. Då Moa Hjelmer gick (eller...sprang) och vann EM finalen på 400 m hade vi en till kandidat till medalj. Eller varför inte Jessica Samuelsson på sjukamp... Jag vill inte grusa förhoppningar om svenska medaljer, men vi ska ha i våra huvuden att även fast Moa Hjelmer vann EM på 400 m så gör inte det henne till självklar segrare och även fast Tornéus har hoppat 8,52 (dock med övertramp) så innebär inte det att han kommer hoppa längst i sandlådan.

Som sagt, sommaridrotten får ta och kliva åt sidan och lämna plats för vinteridrotten. Såhär på senare dagar har jag fattat att dom idrotterna som Sverige är bäst på utspelar sej på snö och is. Om pulkaåkning hade varit en OS-gren så hade ta mej tusan Sverige stått på startgränsen i en OS-final och ja kanske rent av vunnit. 

Nu dom senaste åren har skidsporten och framförallt längdskidor fått en rejäl uppsving och människor som Charlotte Kalla, Anna Haag, Marcus Hellner, Johan Olsson, Anders Södergren m.fl har fått oss svenskar att följa längdskidor som aldrig förr. Vi följde med största koncentration och jublade öronbedövande när Olsson, Hellner Rickardsson och Södergren tog hem stafettguldet. Eller 30 km skiathlon när Olsson drog ifrån klungan till en rekordstor ledning och som Hellner sedan vann och glädjefnatt uppstod. Det finns så otroligt mycket att skriva om. Kalla som tog guldmetaljen på 10 km fristill eller varför inte hennes och Haags otroliga stafettsilver... Ja man kan mala på hur länge som helst om dessa bragder.

Vancouver-OS (som jag gissar att alla ni redan har räknat ut att det handlar om) var inte bara Sveriges näst bästa OS (bästa var Turin 06 med 14 medaljer) utan det var också det OS:et som vi kommer att minnas som Olssons otroliga ryck på skathlonen. Detta lopp har satt sej på alla svenskars hornhinnor. 25 sekunders ledning, hur är det möjligt?

Curlingdamernas guld var en otrolig nervkittlande match mot värdlandet Kanada. En adrenalinstinn Daniel Ahlin satt hemma i soffan och satt klistrad, samtidigt som adrenalinet ville att jag skulle springa ett helt maraton

Sverige är alltså ett vinteridrottsland och dom sporterna vi lyckas bäst i utspelar sej på snö och is    

Det är smärtsamt med sport...för oss åskådare

Att vara förbannad och arg när man tittar på idrott är knappast något sällsynt, speciellt inte när det handlar om lagsport. När man följer sitt lag så kan man inte låta bli att tänka negativa tankar "Det går åt helvete iallafall" eller "Där hade vi chansen, nu kommer vi aldrig att ta igen dethär". Och visst blir man argare på sitt egna lag än motståndarlaget när dom står som förlorare och ledsamt böjer på huvuden, för att leta sympatier hos fansen. Men att dom trogna supportarna skulle känna med spelarna och visa sympati är lika ovanligt som att sitta och vara 100% nöjd under en hel match. Det finns alltid något att klaga på. Något pass som soffexperten surt muttrar åt, något domslut som fanatikern på läktaren högt och tydligt (och till 99% med kraftuttryck) förklarar för domaren från 50 meters avstånd. 

Att följa sitt fotbollls- eller hockeylag eller vad det nu må vara gör man inte för att man vill må bra.  Man gör det inte för att man vill bli lycklig utan det smärtar att följa sitt lag. Det gör ont när motståndarlaget gör mål. Det smärtar när domarn blåser straff för motståndaren. För att inte tala om den olidliga smärta man känner när ens egna lag står som förlorare.

Men ändå så står man där på läktaren eller sitter i soffan framför teven och blir lika upprörd åt det där felpasset eller det tveksamma domslutet varje gång det är match.
Jag kan inte riktigt svara på vad det är som gör att vi självmant utsätter vår själ för sådan smärta gång efter gång efter gång. Kanske måste man bli såhär sur och förbannad när man tittar på idrott, för att sedan blomma ut i en alldeles omänskligt avgrundsvrål av lycka när laget erövrar OS-buklan, VM-titeln, Champins League eller...ja rent utav SM-guldet. För det finns inget som toppar den ofattbara euforin som efterföljs av en mästerskapstitel.
Så man kanske behöver få vara lite förbannad och sur ibland för att sedan flippa ut i ett totalt glädjefnatt.

Men det, det är min teori

//DV

Typ det bästa citatet jag hört

Igårkväll satt jag tillsammans med två goda vänner och såg OS-invigningen, som förövrigt var helt sanlöst maffigt. Jag ställde frågan "Men varför är Ebba won sydow kommentator tillsammans med Jakob Hård?" Svaret blev "Ebba kommenterar modet på lagen och Jakob Hård är där för att...han kan allt om sport"

Direkt efter fällde min vän det bästa citatet jag har hört: "Det som inte Jakob Hård kan om sport, det är inte värt att veta"

Så sant, så satans sant


Crazy Heart får mej att må bra

Du som har sett Crazy Heart med Jeff Bridges undrar säkert när du läser detta varför filmen får mej att må bra. Alkoholisterad musiker som förlorar allt han får tag i kan väl inte vara jättelajbans? Nej det är rätt, men det är just detta som gör filmen så bra. Bad Blake var en gång i tiden en framgångsrik country-stjärna som fallit i alkoholismens fälla och när varenda dollar går till konsumtionen av whiskey finns bara en sak att göra. Spela, spela och åter spela. 

Jeff Bridges spelar fantastiskt i filmen, ja han tolkar rollen så bra att man nästan tror det är en dokumentär. Bridges går in i rollen till 100% och sätter den perfekt. Varje gång jag ser filmen blir jag lika glad. Självklart inte för att han är alkoholist och fullständigt spolar ner sitt liv i toaletten, utan dels för att Bridges gör en av filmhistoriens absolut bästa roller och dels att det är skön musik i filmen. Soundtracket är helt genialisk och det finns inte många låtar som berör som just den, "The weary kind" av Ryan Bingham.

Så Crazy Heart är en feelgood-film anser jag, trots alkoholism och trots krossad kärleksrelation.

Om du inte har sett den, då har du missat ett fullständigt mästerverk. SE DEN""

DV tillbaka

Jajamensann, det är sant. Ingen synvilla, inget önsketänkande. Jag, DV, är tillbaka. Jag har varit borta från bloggen under...ett bra tag nu, eftersom vi på redaktionen kom överrens om att om jag inte skulle arbeta ihjäl mig så gjorde jag bäst i att ta ut semester. Jag ville naturligtvis inte då ironi-redaktionen är en semester bara den, men på stränga order av FH tog jag och varvade ner. Enda till nu då semestern är över och jag kommer tillbaka till redaktionen.

P.S. Sååå skönt det är att va tillbaka igen

Tidigare inlägg
RSS 2.0