När Axel hade gått och funderat ett tag kom han fram till ett välbekant gammalt ställe. Stadens guldbutik. Den mekaniska tomten, som han fascinerades av som ungdom, fanns inte längre kvar i skyltfönstret, men däremot fanns den där guldringen kvar. Den som han hade velat ge till Elina när han var ung, hemlös och fattig. Nu däremot hade han pengar. Axel gick in i butiken och bara ett par minuter senare kom han ut därifrån med ett litet inslaget paket i ena handen. En plan hade nu tagit form i Axels huvud. Han begav sig raka vägen mot Elinas hem och hoppades att hon fortfarande skulle bo på samma ställe.

När han hade kommit fram till huset började hjärtat dunka allt snabbare och Axel funderade över om han kanske var dumdristig, om han borde vända hem igen. Men han tog några djupa andetag och samlade mod. Han öppnade grinden till tomten och gick med stapplande steg fram mot ett fönster för att se om Elina fortfarande fanns kvar i huset eller om hon hade flyttat. I den första rutan syntes ingen till, så Axel gick runt huset och kikade in genom fönstret till vardagsrummet. Där inne var hon. Hon var vackrare än någonsin där hon satt i en stor och mysig skinnfåtölj. Axel ville nästan jubla av lycka, men plötsligt kändes det som att något var fel. I famnen höll Elina en liten bebis som drack mjölk ur hennes bröst. Och vid hennes sida stod en stilig ung man som böjde sig ner och gav Elina en kärleksfull kyss på munnen. Glädjen Axel kände för bara något ögonblick sedan hade nu förvandlats till förtvivlan. Han ville börja gråta, men han kunde inte. Hjärtat hade stannat.

När Axel hade fått ut sin första avlöning köpte han sig nya fina kläder och undertecknade ett hyreskontrakt på en fin tvårumslägenhet mitt i stan. Flyttfirman han hade fått jobb på hade mycket att göra varje dag, och även fast det var ett väldigt fysiskt krävande arbete så trivdes Axel bra med sitt nya leverne. För första gången någonsin tjänade han egna pengar, träffade folk och fick nya vänner. Men vartefter dagarna, månaderna och åren gick så fanns det hela tiden någonting som tyngde ner honom mer och mer. Det var någonting som fattades. Ett svart hål i själen som växte sig större för var sekund som gick. Ett hål som varken hans nya vänner eller pengar kunde täppa igen. Axel visste inte varför han kände som han gjorde, men under natten mot julafton, exakt tio år efter att han hade lämnat sin hemstad, kom han slutligen på vad han hela tiden egentligen hade vetat djupt inom sig. Han behövde se Elina igen. Han behövde fylla tomrummet som han hade lämnat bakom sig. Det viktigaste av dem alla, kärleken.

Även fast det var mitt i natten rusade Axel upp ur sin säng, slängde på sig sina kläder och tog med sig sina mest värdefulla ägodelar. Därefter sprang han ut ur sin lägenhet och begav sig iväg till en bonde som han hade lärt känna under åren. Axel bankade på hans dörr och efter en stund öppnade bonden dörren och frågade vad Axel ville mitt i natten. Axel berättade att han var tvungen att bege sig hem, till sitt riktiga hem, och att han behövde låna en av bondens hästar. Bonden litade fullt ut på Axel, som hade fått ett fint rykte omkring sig, så han sadlade en häst till Axel innan han gick in i sitt hus och la sig igen. Axel hoppade däremot upp på hästen och började den långa ritten hem.

Axel red oavbrutet och struntade i att hästen började krokna av utmattning. Han skulle hem, och han skulle göra det innan julaftonen var över. Så blev det också. Den resan som hade tagit honom över ett dygn att genomföra till fots klarade han på mindre än halva tiden, och väl hemma märkte han att allting såg ut precis som det hade gjort när han en gång lämnade det bakom sig. Det första han gjorde när han kommit in i staden var att rida förbi grevinnan Bryséns stora hus. Han plockade upp det gamla guldhalsbandet som han hade behållit under så många år och placerade det på dörrtrappan tillsammans med ett brev som han hade skrivit för flera år sedan. Därefter red Axel ner mot den stora julmarknaden där han band fast hästen och tog sig en nostalgisk promenad på kungsgatan medan han funderade över vad han skulle säga till Elina, vad han skulle göra.

Axel vaknade tidigt dagen därpå, dels för att de hungriga djuren väsnades så mycket nedanför loftet där han låg, men även för att han var ivrig att fortsätta sin färd mot närmaste storstad. När Axel hade gnuggat sömngruset ur ögonen och piggnat till ordentlig så klättrade han ner för stegen och tog sig ut ur ladan. Därefter fortsatte han sin resa. Medan det långsamt blev ljusare på himlen kunde Axel konstatera att det äntligen var en molnfri dag utan någon otäck nederbörd. Det var visserligen fortfarande kallt, men med klarblå himmel och en stor sol långt där ovan gick det inte att vara något annat än positiv.

Framåt eftermiddagen såg äntligen Axel hus i horisonten. Han ökade takten och efter en stund befann han sig mitt i en helt främmande stad. Den såg ut att vara betydligt större än där han själv kom ifrån, vilket både var fascinerande och skrämmande på samma gång. Axel gick längs med en gata och beundrade staden när han stötte på två äldre män som försökte frakta in en stor och otymplig soffa in i ett hus. Axel frågade om de möjligen behövde hjälp, vilket de onekligen såg ut att behöva med tanke på att de inte verkade kunna rubba soffan. Männen tackade omedelbart ja, och när de nu var tre stycken så lyckade de äntligen få in soffan. En av männen, som presenterade sig som Frans, frågade Axel om han även hade lust att hjälpa till med att flytta in fler möbler i huset. Axel, som ville sona för sina synder, svarade ja. Efter över en timmes hårt slitande var så allting färdigflyttat. Under tiden hade Axel lärt känna de båda flyttgubbarna ganska så väl och innan de lämnade dagens arbetsplats så erbjöd de Axel att fortsätta hos dem. Axel fick en anställning. En lön. En möjlighet att skaffa sig en framtid.

Axel tog sig närmare ljudet av klockorna och efter att ha passerat ett litet skogsparti såg han en kyrka som stod placerad precis intill vägen. Han gick dit och bankade på den stängda dörren. Efter en stund reglades portarna upp inifrån och en gammal prost öppnade upp de massiva trädörrarna som gnisslade otäckt. ”Jaha? Vad vill ni?”, sa prosten frågande. Axel svarade att han var trött efter att ha gått hela dagen och undrade om det fanns någon möjlighet att få övernatta i kyrkan. ”Här inne kan ni inte sova”, svarade prosten och fortsatte, ”men i vårt stall här bakom kan du få övernatta. Fast akta dig bara så inte grisarna äter upp dig när du har somnat. Vi har inte haft råd att mata våra djur ordentligt sen de sadistiska kapitalisterna tog ifrån oss våra egendomar”.

Axel tackade för erbjudandet att ens få något tak över huvudet och avslutade konversationen med att fråga hur långt det var till nästa by eller stad. Prosten svarade att om han fortsatte att följa samma väg så borde han nå bebyggelse inom en dag. Det var ett besked som gav Axel positiv energi. ”Bara en dag till, sen är jag redo för en nystart”, sa han för sig själv upprepade gånger medan han gick runt kyrkan och tog sig in i det stora stallet där man förvarande en mängd olika djur, bland annat grisar, hästar och kor. Axel funderade över vart han skulle ligga bäst. När han gick in i grisinhägnaden blev han genast undersökt av de nyfikna svinen, men ganska snart fick han syn på en stege som ledde upp till ett litet loft. Det var och blev en perfekt plats att övernatta på.

Framåt gryningen när elden hade slocknat vaknade Axel upp. Efter flera nätter inomhus hade han vant sig vid att kliva ur en varm och skön bädd, men den här morgonen var han åter igen en stelfrusen hemlös stackare. Medan han hoppade omkring och försökte värma upp kroppen funderade han över vad hans kulle hitta på under dagen. Kanske gå iväg till torget igen och sno en ny limpa? Kanske gå till grevinnan och be om en ny chans? Kanske gå hem till Elina? Axel funderade en bra stund, men kom aldrig fram till någonting som kändes rätt. Istället började han gå en längre promenad. Då kom han på tanken som hade slagit honom dagen dessförinnan, att fly staden och börja på ny kula någon annanstans.

Medan Axel gick omkring bestämde han sig för att det fick bli verklighet av visionen. Nu fick det bära eller brista. Axel gick iväg mot den stora vägen som han aldrig tidigare hade gått på och följde den sedan. Han trodde inte att resan skulle bli speciellt jobbigt, men den psykiska utmaningen var tuff när han såg rika familjer färdas förbi i snabba och ståtliga hästvagnar. Samtidigt började även hungern göra sig påmind, och det började värka under fötterna. När Axel hade promenerat i flera timmar utan att se skymten av någon annan stad funderade han över om han trots allt hade varit dumdristig och tagit sig vatten över huvudet. Han funderade på att ge upp, men han fortsatte ändå att gå och efter en stund hörde han ljudet av kyrkklockor.

Efter att ha gått någon kilometer bort från marknadsplatsen och försäkrat sig om att han inte hade någon förföljare bakom sig så plockade Axel fram den stulna limpan. Han satt sig på en parkbänk och åt av brödet tills hungern var mättad. Någon dricka hade han inte, men som tur var så hade det börjat regna under eftermiddagen och Axel kunde därmed få i sig lite vatten som en skänk från ovan. Under resten av dagen gick han runt på stadens gator och funderade över vad han skulle hitta på för att få ett anständigt liv igen. Axel funderade om han skulle kunna starta ett nytt liv i grannbyn som låg ungefär två dagar bort. Där fanns det inga som skulle kunna ha några förutfattade meningar om honom.  Ju mer han tänkte på det, desto mer lockad blev han.

När det började bli mörkt gick Axel ut mot utkanten av stan, mot den stora och ogästvänliga skogen. Trots att det bara var några veckor sen det var hans hem kändes platsen redan väldigt främmande, men efter en stunds letande hittade han ändå fram till sin gamla övernattningsplats. Allting såg precis ut som det gjorde innan han hade lämnat det. Till och med de gamla brödskivorna låg kvar, även om de hade blivit riktigt mögliga och oätliga sen senast. Axel gjorde upp en liten brasa med en tändsticksask som han hade tagit med sig från det lilla huset som han hade bott i och efter en stund somnade han.

Allting som hade gått så bra den senaste tiden var nu bara ett minne blott. Axel plockade fram det stulna halsbandet ur ena byxfickan och tittade på det medan han stod på gatan mellan hans före detta hem och grevinnans stora villa.  Aldrig tidigare hade Axel känt en så stor ånger inom sig och han hade lust att bara kasta iväg halsbandet och börja gråta. Men han visste att det inte skulle tjäna någonting till. Halsbandet var det enda han ägde av värde och som skulle kunna hjälpa honom i framtiden. Att besöka Elina igen var i alla fall uteslutet just nu. Bara tanken på att se henne och hennes föräldraras besvikna miner var outhärdlig.

För att hålla värmen uppe i kroppen gick Axel en lång promenad och funderade över situationen, och när han tillslut hade smält alltsammans så bestämde han sig för att bege sig till den årliga julhandeln för att försöka få tag på någonting ätbart. Väl framme vid torget såg Axel att det var minst lika många knallar ute som när han hade varit där senast, den där gången när han träffade Elina. Den här gången syntes hon inte till, vilket Axel tyckte var skönt, även om han innerst inne hade velat återse henne igen. Han tog sig långsamt närmare en av knallarna som sålde bröd och ställde sig vid ena hörnet av säljtältet. När en av kunderna tog upp sin plånbok och betalade knallen passade Axel på. Han tog den största limpan han kunde se och stoppade den diskret innanför sin tröja och gick sedan snabbt därifrån.

”Hej Axel”, sa grevinnan och fortsatte ”jag hade höga tankar om dig. Du har skött dig exemplariskt sen du kom hit och började jobba, men när jag kollade igenom mitt smyckeskrin i går kväll såg jag att halsbandet som jag fick i 60-årspresent av borgmästaren förra året saknas. Jag skulle ha det på mig ikväll när jag ska dinera med honom på restaurang Fasanen, men nu går det ju inte. Vet du vart mitt halsband kan ha tagit vägen?”. Axel började svettas när grevinnan ställde sin fråga till honom, men han försökte hålla sig kall och svarade tydligt, utan minsta darr på rösten, att han inte visste vart det kunde vara. Grevinnan stirrade in i Axels ögon och sa ”jag vet att du ljuger unge man, tror du jag är dum? Jag ser att du har varit på en del av mina halsband och gjort dem rena. Och du är den enda i det här huset som var inne i mitt rum igår. Nåväl, jag kommer aldrig att få tillbaka mitt halsband nu antar jag… och jag behöver förhoppningsvis aldrig heller återse dig. Bege dig ner till Gunnar.

Hjärtat dunkade snabbt i bröstet på Axel medan han gick ner för trappan igen. Gunnar satt fortfarande kvar och läste tidningen, men när han fick syn på Axel skickade han iväg ett äkta leende och sa åt Axel att sätta sig ner. Axel gjorde som han blev tillsagd och när han hade satt sig till rätta började Gunnar tala igen. ”Jaha du Axel, så du har gått och rånat grevinnan på guldsmycken? Du ska veta att jag inte är en sadistisk människa i vanliga fall, men det jag ska be dig om nu njuter jag verkligen av... Ge mig nyckeln till ditt hus. Du är vräkt.  Du kan ju gå och be Elinas pappa om hjälp igen om du vill, men jag tror inte han kommer ha något medlidande när han får höra vad som har skett här. Och sanna mina ord, det kommer han få höra!”. Axel som visste att det var kört lämnade nyckeln på bordet och gick ut utan att säga ett enda ord.

Väl hemma igen utförde Axel sina dagliga sysslor. Han eldade i spisen för att få upp värmen i huset, men även för att kunna värma upp lite soppa till mat. Sen han flyttade in i huset så hade han nu nästan tömt samtliga konservburkar, fast så länge det fanns något kvar så brydde han sig inte om att oroa sig. När han hade sålt guldhalsbandet som han tog hos grevinnan så skulle han ändå kunna köpa nya konserver, eller vad ha nu ville ha till mat. När Axel hade ätit och var mätt satt han på en av sina stolar och funderade över om Elina kanske skulle dyka upp under kvällen. Men timmarna gick och ingen kom och knackade på dörren. Tillslut tröttnade Axel och gick istället och la sig.

Morgonen därpå gick Axel, precis som vanligt, upp tidigt och värmde lite ny soppa till frukost. Därefter tog han på sig sina kläder och gjorde sig i ordning för att påbörja dagens arbete hos grevinnan. Axel hade ingen spegel, men när det var mörkt ute så gick det ganska bra att spegla sig själv i fönsterrutan vid matbordet för att se att håret låg skapligt på sin plats. När klockan var fem i åtta lämnade han huset, låste dörren och gick över till grevinnans för att fortsätta med städandet.  Till sin förvåning såg han att Gunnar satt vid ett bord och drack kaffe samtidigt som han läste dagens tidning. När han fick syn på Axel sa han åt honom att besöka grevinnan som hade någonting viktigt att säga.

Axel gjorde som han blev tillsagd och letade genast upp grevinnan. Hon befann sig allra längst upp, i sin sängkammare där hon stod böjd över sitt skrin där hon förvarade alla sina dyrbara smycken. Axel befarade det värsta, tog ett djupt andetag och frågade grevinnan vad han kunde stå till tjänst med.

Sedan förra gången Axel städade grevinnans hus hade han lärt sig att det inte var någon idé att vara överoptimistisk med tiden. Den här gången tog han det lugnt och metodiskt och räknade inte med att hinna med mer än att sopa rent några av golven den första dagen. Mer än så hann han inte heller med. Dagen därpå kunde Axel däremot börja putsa upp grevinnans ägodelar i husets översta våning. I ett av rummen hade hon sin sängkammare och där förvarade hon även alla sina smycken. På ett bord låg ett flertal guldhalsband utspridda. De såg alla ganska smutsiga ut så Axel tyckte att det var lika bra att rengöra dem direkt istället för att vänta på att grevinnans befallning. När han putsade upp dem funderade han över hur mycket halsbanden som han höll i sin hand egentligen var värda. Axel antog att han aldrig någonsin tidigare hade hållit en större förmögenhet i sina händer.

När halsbanden var rengjorda och färdigputsade så glänste de som om de vore nya igen. Axel öppnade lådan till förvaringsskrinet, där smyckena egentligen skulle ligga, och la ner halsbanden. Det låg säkert ett femtiotal olika guldhalsband i lådan och innan Axel hann stänga den tittade han på allt guld och funderade över om grevinnan Brysén skulle märka något om ett av halsbanden försvann. Under resten av arbetsdagen kunde han inte släppa tanken på de där guldhalsbanden. Om han tog ett av dem så skulle han säkerligen kunna sälja den för en stor summa pengar och kunna köpa nya kläder, ny mat, men framförallt den där guldringen som han, under en längre tid, hade velat ge till Elina. Det sista Axel gjorde den dagen innan han begav sig hem var att besöka grevinnans sängkammare. Han tog ett av halsbanden.

När luciafirandet hade tagit slut så hade det blivit omslag i vädret. Den kyliga luften hade blivit mild och istället för snö så hade det nu börjat regna utanför kyrkan. Axel ägde inget paraply, men trots det följde han Elina hem för att se till att hon kom hem välbehållen. De höll i varandras händer och pratade glatt om sina förväntningar inför julaftonen och det nya året. Axel hoppades bland annat att han skulle få lön i form av pengar i framtiden, så skulle kunna kan köpa nya kläder och mer konservburkar med mat. Väl framme vid Elinas hus kramade de om varandra och tog farväl. De bestämde inte när de skulle ses nästa gång, men Axel hoppades på ytterligare något oväntat hembesök under de kommande dagarna eller veckorna. På vägen mot sitt eget hem gick Axel med ett leende på läpparna. Att han hade blivit helt dyblöt i hällregnet brydde han sig inte om över huvud taget, ”hellre spöregn” än snöfall, tänkte han för sig själv.

När Axel hade kommit hem drog han av sig de blöta kläderna och hängde upp dem på stolarna vid bordet. Sedan satte han genast igång att elda i spisen. Efter en stund blev det varmt och behagligt i huset och när sedan Axel gick och la sig för att sova kunde kläderna långsamt torka upp. Dagen därpå fanns det ingen snö kvar alls utomhus när Axel kikade ut genom fönstret. Han åt lite soppa och drog därefter på sig sina kläder igen. De var fortfarande lite blöta, men ändå inte så farligt i jämförelse med när han kommit hem. Påklädd och klar begav han sig sedan iväg till grevinnan, som den här morgonen sa åt Axel att det var dags för honom att börja städa huset igen. Det var långt ifrån lika dammigt som innan Axel hade städat första gången, men grevinnan var en väldigt krävande person, och damm var något som hon verkligen inte klarade av.

Dagarna gick i rask takt och sen Axel hade börjat arbeta som städare hos grevinnan Brysén så hade han nu hunnit klart med samtliga tre våningar. Axel längtade efter att få återse Elina och visste att det var dags den här kvällen. Tillsammans skulle de titta på årets luciatåg i stadens storslagna stenkyrka med anor från medeltiden. När det fanns så mycket att se fram emot inför kvällen kändes arbetsdagen väldigt långtråkig. I brist på andra arbetsuppgifter fick Axel hjälpa till i köket med en del enklare uppgifter, såsom att diska och plocka fram saker till de professionella och ganska pretentiösa kockarna som grevinnan hade hyrt in från Italien. Sen de hade kommit till Sverige så hade de lärt sig någon form av grundläggande svenska, men till och från var det ändå svårt att förstå vad de menade.

När den tråkiga arbetsdagen äntligen var över förbyttes tristessen ganska snart mot stress. När Axel kom hem och hade fått i sig lite mat så såg han att det bara var tjugo minuter kvar innan luciafirandet skulle sätta igång. Kyrkan låg dessutom ganska långt därifrån, så det var bara att ta på sig skorna och jackan och bege sig ut. Axel gick så fort han kunde och att det var årets dittills kyligaste dag hade han inte märkt någonting av. Axel tyckte snarare det var ganska varmt när han hade gått en stund och fått upp värmen i kroppen. Väl framme vid kyrkan träffade han Elina som stod utanför och väntade. Axel frågade om hon hade väntat länge, men hon sa att hon precis hade kommit och sedan begav de sig in i kyrkan och satte sig på en rad ganska långt bak. De främsta platserna hade redan tagits av besökare som hade kommit dit flera timmar i förväg.

Bara någon minut efter att Axel och Elina hade hunnit sätta sig ner så kom luciatåget in genom porten och gick sjungandes fram mot koret, där de sedan stannade och framförde sitt riktiga uppträdande. Det var en härlig kväll tyckte Axel. Fin musik och att dessutom få avnjuta den tillsammans med en tjej som han mer eller mindre avgudade. Axel hoppades att Elina kände lika dant.

När Axel öppnade dörren stod Elina där utanför. Axel blev paff av det oväntade besöket och lyckades bara få fram ett simpelt ”hej” medan han stod och stirrade förbluffat på henne. Elina hälsade tillbaka och frågade om hon fick komma in och se hur hans nya hem såg ut, eller om hon hade kommit olägligt och kunde återkomma senare. ”Nej, nej! Det är ingen fara”, svarade Axel, tog tag i hennes hand och tog med henne in i den enkla boningen. Trots att huset långt ifrån höll samma standard som hennes föräldrars stora och ståtliga hus så verkade hon inte tycka illa om det, i så fall var hon åtminstone väldigt bra på att dölja det, tänkte Axel efter att han på bara någon minut visat upp allting.

Elina frågade Axel hur han hade haft det på sitt nya jobb och när de hade diskuterat det färdigt så frågade han henne om hon var sugen på någonting att äta. Varken Axel eller Elina hade ätit på ett antal timmar, så hon tackade gladeligen ja till den förfrågan. Axel kom därefter på att han bara hade konservburkar med soppa att erbjuda, något han ursäktade sig för, men Elina bara skrattade och sa att det kunde vara gott med lite soppa någon gång för omväxlings skull också. När soppan var tillagad och klar så avnjöt de den tillsammans vid det lilla bordet intill vedspisen och medan tiden gick diskuterade de allt möjligt och lärde känna varandra allt bättre.

Tiden bara flög iväg och när Elina sa att hon var tvungen att bege sig hemåt svarade Axel lite skämtsamt ”men du kom ju nyss”. Innan hon hann lämna den lilla stugan frågade Axel om hon ville följa med honom till kyrkan och se på luciatåget den 13 december. Hon log mot honom och tackade ja, sedan tog de farväl av varandra för den gången. Axel som inte visste vad han skulle göra under resten av kvällen bestämde sig för att det var lika bra att gå och lägga sig. Den natten drömde han bara om en enda person.

”Öh?? Vem är du, och vad gör du här?”, sa mannen till Axel med en ganska skärrad min i ansiktet. Axel presenterade sig och frågade om det var Rune han talade med, och om han i så fall kunde visa vägen till städredskapen han behövde för att kunna utföra sitt jobb. Mannen på stolen verkade väldigt förvirrad till en början, men efter ett tag när han hade vaknat till efter sin lilla tupplur så förstod han alltsammans, vem Axel var och varför han behövde vägledas till städskrubben. Mycket riktigt var det Rune som Axel hade stött på och medan de gick genom salarna till skrubben fick Axel en känsla av att Rune verkade vara en snäll gammal man, även om han var trött och sliten efter många år som tjänare hos den minst sagt krävande grevinnan.

När Axel hade fått allting som han behövde så var det bara att sätta igång med städandet. Till en början tänkte han att det inte lät som en speciellt jobbig uppgift att göra rent i husets översta våning, men när han väl hade satt igång så insåg han ganska snart att han hade misstagit sig grovt. De stora golven gick bra att sopa rent där det var öppna ytor, men grevinnan hade också väldigt mycket stora och tunga möbler som behövde flyttas för att han skulle kunna komma åt överallt. Och när sedan golven var färdiga så återstod det även att putsa upp ljuskronorna och damma av alla andra föremål. Det som Axel bara trodde skulle ta ett par timmar tog hela arbetsdagen och när klockan slog fyra begav han sig ner till grevinnan Brysén för att berätta hur långt han hunnit. Hon verkade föga förvånad att allt inte hade blivit klart, snarare en aning förvånad att han hade hunnit med att ens få golven städade så snabbt. Kanske var hon van vid de gamla tjänarnas tempo.

Axel fick beskedet att han kunde fortsätta med städandet dagen därpå och att han fick bege sig hem. Så blev också fallet. När han korsat gatan och tagit sig in i sin lilla stuga så tänkte han bara koppla av resten av kvällen, men efter ett tag knackade det på dörren.

En ganska gammal dam öppnade dörren. Hon var lång och smal, och hennes mörkbruna hår hade börjat bli grått på sina ställen. ”Jaha, så det är du som är Axel?”, frågade hon och fortsatte, ”jag är grevinnan Helga Brysén och det här är ett av mina finaste hus på den här sidan av Vättern. Men du vet väl redan allt om mig och mina tillgångar sen du gick i skolan?”. Axel tänkte svara att han inte hade någon som helst aning om vad hon babblade om, att han inte visste vem hon var, men för att slippa konflikt nickade han lite tveksamt och frågade grevinnan vad han kunde stå till tjänst med.

”Jadu, jag har ju redan tjänare som sköter matlagandet åt mig, men du skulle kanske kunna ta och städa huset. Mina tjänare har börjat bli till åren och de ser inte längre allt damm… Så får det bli, ta trappan där borta och gå upp till övre plan och städa varje rum ordentligt. Alla ägodelar ska också dammas av och ljusstakarna måste putsas upp. Säg åt Rune att han visar dig till städskrubben så hittar du alla redskap du behöver.”

Axel gjorde som han blivit tillsagd och gick uppför den stora och mäktiga spiraltrappan som var gjord av marmorsten. När han tagit sig upp till toppen såg han en gammal man i frack som satt på en stol och sov. Axel gick fram till mannen och knackade honom på axeln.

Axel gick fram till dörren och stoppade in nyckeln i låset. Han vred om nyckeln två varv tills det klickade till och tryckte sedan ner hantaget, öppnade dörren och klev in i sitt nya hem. Hans första egna boende någonsin. Det var visserligen inte speciellt stort, men där fanns ändå nästan allting han kunde tänkas behöva; en säng, ett bord, två stolar lite köksredskap och en vedspis med ett par kokplattor på. I ena hörnet av rummet stod också en stor träklocka som tickade högt medan minutvisaren sakta rörde sig medsols. Axel såg att klockan var över tio, och eftersom han skulle upp och jobba tidigt morgonen därpå tänkte han att det var lika bra att lägga sig.

Morgonen därpå var Axel uppe väldigt tidigt och värmde upp lite gammal soppa till frukost. Han hade kollat igenom alla lådor i hopp om att hitta ätbara saker, och till sin glädje fann han flera gamla konservburkar i skafferiet. När han hade ätit sig mätt tog han på sig sina kläder och tittade på klockan tills det var dags att gå iväg. När den var fem minuter i åtta kändes det som att det var dags. Axel gick ut, låste dörren och gick tvärs över gatan mot grevinnan Bryséns pampiga villa, som var tre våningar hög och hade flera stora salar på respektive våningsplan.

Axel såg att hon hade en ringklocka uppsatt vid ingången. Det var inte många som hade råd med sånt på den tiden. Han tryckte på knappen och en stund efter att klockan plingat till på insidan av huset öppnades så dörren.

Gunnar sträckte fram ena handen och pressade fram ett billigt leende när han fick se Axel. Axel log tillbaka, tog Gunnar i hand och presenterade sig för honom. När Axel därefter hade tackat Elina och hennes föräldrar för gästvänligheten de visat honom följde han med Gunnar, som tycktes vara väldigt ivrig att snabbt komma därifrån. De gick i ett raskt tempo genom stadens snöbeklädda gator och ingen sa någonting. Efter en stund tyckte Axel att tystnaden började kännas jobbig, så han beslutade sig för att försöka starta en konversation. ”Det är riktigt kallt ute idag”, fick han fram. Gunnar svarade inte utan fortsatte bara att visa vägen med en sammanbiten min.

När de hade gått i närapå en halvtimme stannade slutligen Gunnar vid ett litet och ganska risigt trähus som låg tätt intill flera av stadens rikaste familjers lyxboningar. Först nu började Gunnar tala till Axel, och han verkade inte vara speciellt glad. ”Du ska veta att jag inte tog emot dig frivilligt. Jag var skyldig Ragnars kompis en tjänst och när han insisterade på att jag skulle hjälpa dig att få något hem hade jag helt enkelt inget val. Du får bo i det här rucklet… Till sommaren ska det rivas till förmån för en ny villa till familjen von Gotthaupt, men till dess hinner du förhoppningsvis hitta något eget ställe att bo på. Som betalning för boendet kommer du att få jobba. Klockan åtta varje morgon ska du infinna dig hos grevinnan Brysén som bor i det blå huset där borta och utföra de sysslor hon ber dig om. Minsta misstag och du åker ut. Är det förstått?”. Axel nickade mot Gunnar, sedan fick han en nyckel till det gamla trähuset och blev lämnad ensam.

Axel la varsamt ner varorna de handlat i en papperskasse och sedan begav de sig tillbaka mot Elinas hem. Sen de hade gett sig av hade det passerat ett antal timmar, så Elina gissade att hennes far borde ha kommit hem från sitt jobb på banken vid det här laget. Både hon och Axel såg med spänd tillförsikt fram emot att höra vad han skulle säga till Axel. Om han hade hittat något hem åt honom. Väl framme hos Elina gick de direkt in i köket för att ge matkassen till Lina, som redan hade satt igång med kvällens middag. Och mycket riktigt hade även Ragnar kommit hem. Han satt på sin sedvanliga plats i kökssoffan och rökte på sin vattenpipa, samtidigt som han läste dagens morgontidning.

När Axel, Elina och hennes moder hade fått ordning på matvarorna och lagt allt på sina rätta platser så la Ragnar ner tidningen på köksbordet och kom med beskedet. ”Axel, ikväll kommer du inte att få sova hemma hos oss. Jag har ordnat med ett eget boende till dig nu. Min kontakt på jobbet känner en hyresvärd som har en liten etta som du kommer att få bo i från och med ikväll. Han är medveten om att du inte kan betala någon hyra rent ekonomiskt ännu, så tills vidare kommer du att få betala genom att arbeta hos honom”.

Axel, Elina och hennes föräldrar åt därefter mat tillsammans och humöret var mycket glatt hos dem alla. En riktig festmåltid för att fira slutet på den mörka tid som Axel hade bakom sig, men som nu alltså var till ända. En stund senare bankade det på dörren. Ragnar sa åt Axel att göra sig i ordning för att gå ut och träffa sin nya hyresvärd.

”Du kan inte fortsätta att bo utomhus Axel, det blir kyligare för var dag som går. Det finns inte en chans att du kommer överleva hela den här vintern utan tak över huvudet. Imorgon bitti ska jag prata med en kamrat och kolla om vi kan ordna något permanent boende till dig. Den här kvällen kan du få ligga här på kökssoffan. Det är ingen lyxsäng direkt, men förmodligen bekvämare än den där ogästvänliga skogen”.

Axel tackade så hemskt mycket för hjälpen och när middagen var avklarad spelade sällskapet lite olika kortspel fram till skymningen då det var dags att krypa till sängs. Axel som äntligen fick avnjuta en hel natt i ett varmt hem hade väldigt svårt att somna, men när han tillslut lyckades så verkade han aldrig vilja vakna up igen. Det tyckte i åtminstone Elina som morgonen därpå petade försiktigt på hans kind med sitt ena pekfinger. När han inte vaknade av det så la hon hela handen mot Axels huvud och började skaka lite försiktigt. Först då vaknade han upp ur sin törnrosasömn. Halvt vaken och halvt omedveten om vart han var frågade han Elina om han var i himlen, om hon var en ängel. Elina bara fnissade och sa åt Axel att ta på sig sina byxor och sin nya skjorta.

En stund senare var Axel påklädd och klar. Elina tog med honom ut på en promenad som slutade med ett besök hos den lokala lanthandlaren. Elina plockade upp en lista som hon fått av sin mor på olika saker som behövde inhandlas till kvällens måltid. När hon hade fått tag på allting och betalat varorna tittade hon på Axel och frågade vad han väntade på. Axel undrade vad hon menade med det och fick till svar ”dummer, någon måste ju bära hem allting också”!

Axel satt och fingrade på de glänsande silverbesticken som låg prydligt utplacerade på matbordet. Han hade precis kommit hem till Elina och fått hälsa på hennes föräldrar, Ragnar och Lina. Axel hade fått ett väldigt fint bemötande av dem båda trots att han både luktade illa och var smutsig efter att ha sovit ute de senaste veckorna. Lina hällde upp lite varmt vatten i en balja så Axel kunde tvätta av sig den värsta smutsen och därefter gav Ragnar bort en av sina egna rena skjortor till Axel. Den gamla tröjan han hade sedan tidigare var så pass smutsig och sliten att den inte hade gått att rengöra ordentligt utan att tyget skulle ha trasats sönder.

Ren och fin med nya kläder hade sedan Axel blivit hänvisad till matbordet i familjens vardagsrum, och nu väntade han bara på att värdarna skulle komma in med maten och slå sig ner vid bordet. Detta skulle bli den första normala middagen på väldigt länge för Axel. Det var visserligen nervöst att vara hemma hos främmande människor, men den här dagen skulle han inte behöva tigga till sig något för att stilla hungern.

Efter en stunds väntande kom så familjen in med maten, kokt potatis med grillad och väldoftande skinka. Ragnar läste den sedvanliga bordsbönen högt och tydligt, sen började de alla äta. Under måltidens gång hann Axel lära känna Elinas föräldrar allt bättre och efter ett tag kom Ragnar med ett förslag som fick Axel att bli mållös.