När luciafirandet hade tagit slut så hade det blivit omslag i vädret. Den kyliga luften hade blivit mild och istället för snö så hade det nu börjat regna utanför kyrkan. Axel ägde inget paraply, men trots det följde han Elina hem för att se till att hon kom hem välbehållen. De höll i varandras händer och pratade glatt om sina förväntningar inför julaftonen och det nya året. Axel hoppades bland annat att han skulle få lön i form av pengar i framtiden, så skulle kunna kan köpa nya kläder och mer konservburkar med mat. Väl framme vid Elinas hus kramade de om varandra och tog farväl. De bestämde inte när de skulle ses nästa gång, men Axel hoppades på ytterligare något oväntat hembesök under de kommande dagarna eller veckorna. På vägen mot sitt eget hem gick Axel med ett leende på läpparna. Att han hade blivit helt dyblöt i hällregnet brydde han sig inte om över huvud taget, ”hellre spöregn” än snöfall, tänkte han för sig själv.

När Axel hade kommit hem drog han av sig de blöta kläderna och hängde upp dem på stolarna vid bordet. Sedan satte han genast igång att elda i spisen. Efter en stund blev det varmt och behagligt i huset och när sedan Axel gick och la sig för att sova kunde kläderna långsamt torka upp. Dagen därpå fanns det ingen snö kvar alls utomhus när Axel kikade ut genom fönstret. Han åt lite soppa och drog därefter på sig sina kläder igen. De var fortfarande lite blöta, men ändå inte så farligt i jämförelse med när han kommit hem. Påklädd och klar begav han sig sedan iväg till grevinnan, som den här morgonen sa åt Axel att det var dags för honom att börja städa huset igen. Det var långt ifrån lika dammigt som innan Axel hade städat första gången, men grevinnan var en väldigt krävande person, och damm var något som hon verkligen inte klarade av.