När Axel hade gått och funderat ett tag kom han fram till ett välbekant gammalt ställe. Stadens guldbutik. Den mekaniska tomten, som han fascinerades av som ungdom, fanns inte längre kvar i skyltfönstret, men däremot fanns den där guldringen kvar. Den som han hade velat ge till Elina när han var ung, hemlös och fattig. Nu däremot hade han pengar. Axel gick in i butiken och bara ett par minuter senare kom han ut därifrån med ett litet inslaget paket i ena handen. En plan hade nu tagit form i Axels huvud. Han begav sig raka vägen mot Elinas hem och hoppades att hon fortfarande skulle bo på samma ställe.

När han hade kommit fram till huset började hjärtat dunka allt snabbare och Axel funderade över om han kanske var dumdristig, om han borde vända hem igen. Men han tog några djupa andetag och samlade mod. Han öppnade grinden till tomten och gick med stapplande steg fram mot ett fönster för att se om Elina fortfarande fanns kvar i huset eller om hon hade flyttat. I den första rutan syntes ingen till, så Axel gick runt huset och kikade in genom fönstret till vardagsrummet. Där inne var hon. Hon var vackrare än någonsin där hon satt i en stor och mysig skinnfåtölj. Axel ville nästan jubla av lycka, men plötsligt kändes det som att något var fel. I famnen höll Elina en liten bebis som drack mjölk ur hennes bröst. Och vid hennes sida stod en stilig ung man som böjde sig ner och gav Elina en kärleksfull kyss på munnen. Glädjen Axel kände för bara något ögonblick sedan hade nu förvandlats till förtvivlan. Han ville börja gråta, men han kunde inte. Hjärtat hade stannat.

Charlie Vincent hörde en motorbåt som kom närmare och närmare och till slut tystnade. De är här, tänkte han och beordrade sina sin mannar i hans grupp att stanna kvar på den plats de nu befann sig och ge besökarna ett varmt välkomnande till ön. Samtliga vakter log och placerade ut sig på platser som gav bra sikt. Han meddelade via komradion att fienden var på ön och att dessa skulle elimineras omedelbart. Planen sattes i verket och så småningom var alla utplacerade, redo för att eliminera besökarna. Charlie, Simon och tre gorillor fortsatte sitt letande efter ingången som ledde till den mytomspunna Kungaskatten.

   Magnus,  Martin och Clara siktade det gamla fånglägret, eller vad som var kvar av det vill säga inte mycket. Alla tre stelnade plötsligt till. Mitt inne i lägret stod någonting och grävde i marken. Någonting vitt, stort och lurvigt. Det var ingen isbjörn. Nej, den här varelsen hade horn. Det såg ut som en oxe, fast den var mycket större.
   "Vad enda in i helv...", sa Martin med darrande röst. "Vad är det där?"
   Magnus stod lika förstelnad han. Han kände att Clara kröp tätt intill honom och begravde huvudet i hans jacka.
   "Det är en vildoxe", sa Magnus. "Jag trodde de var utdöda sedan länge,"
   "Den här kämpen har lyckats att hålla sig kvar", viskade Clara skrämt. "Vad ska vi göra?"
   Vilddjuret tittade plötsligt upp och började vråla och sprang iväg, men lyckligtvis inte mot Magnus. Martin och Claras håll. Efter några sekunder så hördes våldsamma skrik och vrål längre bort. Magnus och hans kumpaner sprang fram och gömde sig bakom ett stenhus och tittade försiktigt fram. De såg ett fasansfullt skådespel. Tre vildoxar stod och ryckte armar och ben av en av Charlies gorillor. En explosion kom strax därpå och vildoxarna förvandlades till köttslamsor som flög överallt. Längre upp stod en man med ett raketgevär och han hade tydligen fått syn på Magnus som tittade fram bakom husvägen. Han siktade och Magnus skrek till Martin och Clara att ta skydd. De sprang och tog skydd bakom några andra stenbyggnader innan raketen hann nå fram och förstörde det mesta av byggnaden. Ett antal av Charlies män anslöt sig och började skjuta. Magnus, Martin och Clara var chanslösa då de inte hade några vapen. En av Charlies män vågade sig emellertid fram till den byggnaden Magnus stod bakom och han kunde med mindre svårigheter avbeväpna mannen och slå honom medvetslös. Nu hade han en pistol och han kände sig genast lite tryggare. Första han skulle göra var att skjuta ner mannen med raketgeväret.  Han sprang fram från husknuten och fortsatte springa allt vad han hade. Mannen med raketgeväret sköt, men missade. När han laddade om med en ny raket tog Magnus sikte och sköt tre skott. Mitt i prick. Mannen föll omkull, men Magnus hade ingen tid att stå där och beundra sin fullträff. De andra männen sköt hej vilt mot honom och han var tvungen att finna skydd. Nu hade Martin och Clara även de fått vapen och sköt på allt som rörde sig. En gorilla var på väg fram till Martin, som dock inte såg mannen, men Clara vaktade hans rygg och sköt ner mannen. De kunde nu gå framåt och kunde konstatera att fler män kom till platsen. De tog skydd och sköt på fienden när tillfälle gavs.

Efter en timmes intensiv eldstrid blev det genast tyst. Magnus, Martin och Clara kunde fortsätta framåt, men under tystnad. De ville inte råka i händerna på varken fler gorillor eller vildoxar.
   Plötsligt stannade Magnus och tittade ner på marken. Han böjde sig ner och sopade undan snön. Det var en brunn med en avbild av den underjordiska gudinnan Hel. Han tryckte på avbilden och ett muller hördes. Framför dem öppnades marken och en trappa ner i marken blev synlig.
   "Wow!" sa Martin andaktsfullt.
   "Vi har inte tid med några wow:anden nu", sa Magnus och gick ner för trappan.
   När alla tre hade kommit ner åkte ingången igen och ett totalt mörker var det enda som fanns kvar. Utom lite fladdrande ljus längre fram. De tre gick längre inåt till de kom till en stor sal där stora facklor brann på väggarna. Charlie och fyra andra stod framför en gyllene kista, som var överfull med artefakter och föremål.  Han vände sig om och fick syn på sina kombattanter.
   "Det är slut nu", sa Magnus och klev in i salen med pistolen höjd mot Charlie.
   Charlie log ett elakt leende.
   "Så naiv, så naiv. Den här skatten tillhör mig. Du har ingen aning om hur länge jag har letat efter denhär skatten."
   Han gjorde tecken till sina gorillor att gripa sina fiender.
   "Och nu ska du se mig lägga händerna på den största skatten i Europas historia."
   Han gick upp till altaret där skattkistan stod och ställde sig ner på knä och lyfte huvudet mot taket och drog in luft genom näsan.
   "Det är den ljuva lukten av seger jag vittrar", sa han.
   Han tog upp en spira ur kistan och fick ett ondskefullt leende på läpparna.
   "Vad säger ni nu då?" sa han elakt.
   I nästa sekund försvann hans leende och förvandlades till en orolig man. Han tittade runt omkring sig och sedan greps han av panik. Han började skrika och det började ryka från hans kropp och snart börjad det slå upp lågor. En av hans män kom fram med en hink vatten och kastade på honom, men det hjälpte inte. Det hade börjat brinna inuti honom och skriken var outhärdliga.
   Till slut så hade elden förtärt alla hans organ och han föll död ner på marken. Alla hans män skyndade snabbt ut ur salen och lämnade Magnus, Martin och Clara kvar med ett lik, som fortfarande brann. Magnus gick upp till kistan och satte sig på knä och sa hög:

   "Oh, du mäktige Oden. Giv oss kraft. Giv oss att föra denna gudomliga skatt till ditt folk."
  Han reste på sig och tittade bak på sina kompanjoner, innan han tog en näve guldmynt ur kistan. Han blundade, men kände ingen obehaglig känsla. Han var bara nöjd och tillfreds med att kunna föra denna ovärderliga upp ur underjorden och kunna fördela den mellan Norge, Sverige och Danmark.

Magnus, Martin och Clara steg iland på ön. De blev direkt på sin vakt. Det var något som iakttog dem. Ingen visste åt vilket håll det skulle gå.
   "Åt vilket håll börjar vi gå åt?" frågade Martin spänt.
   Magnus tittade sig omkring.
   "Jag har ingen som helst aning", sa han, "men Charlie och hans mannar borde vara här. Håll öronen öppna. De är ett stort ekipage så vi bör höra dem."
   De gick längre inåt ön och plötsligt så såg de en lyxyacht förtöjd vid en ranglig brygga.
   "Min herre och min dam", sa Magnus, "glöm all moral och sånt nu. Vi kommer troligtvis vara tvungna att ta oss till skatten via våld."

När Axel hade fått ut sin första avlöning köpte han sig nya fina kläder och undertecknade ett hyreskontrakt på en fin tvårumslägenhet mitt i stan. Flyttfirman han hade fått jobb på hade mycket att göra varje dag, och även fast det var ett väldigt fysiskt krävande arbete så trivdes Axel bra med sitt nya leverne. För första gången någonsin tjänade han egna pengar, träffade folk och fick nya vänner. Men vartefter dagarna, månaderna och åren gick så fanns det hela tiden någonting som tyngde ner honom mer och mer. Det var någonting som fattades. Ett svart hål i själen som växte sig större för var sekund som gick. Ett hål som varken hans nya vänner eller pengar kunde täppa igen. Axel visste inte varför han kände som han gjorde, men under natten mot julafton, exakt tio år efter att han hade lämnat sin hemstad, kom han slutligen på vad han hela tiden egentligen hade vetat djupt inom sig. Han behövde se Elina igen. Han behövde fylla tomrummet som han hade lämnat bakom sig. Det viktigaste av dem alla, kärleken.

Även fast det var mitt i natten rusade Axel upp ur sin säng, slängde på sig sina kläder och tog med sig sina mest värdefulla ägodelar. Därefter sprang han ut ur sin lägenhet och begav sig iväg till en bonde som han hade lärt känna under åren. Axel bankade på hans dörr och efter en stund öppnade bonden dörren och frågade vad Axel ville mitt i natten. Axel berättade att han var tvungen att bege sig hem, till sitt riktiga hem, och att han behövde låna en av bondens hästar. Bonden litade fullt ut på Axel, som hade fått ett fint rykte omkring sig, så han sadlade en häst till Axel innan han gick in i sitt hus och la sig igen. Axel hoppade däremot upp på hästen och började den långa ritten hem.

Axel red oavbrutet och struntade i att hästen började krokna av utmattning. Han skulle hem, och han skulle göra det innan julaftonen var över. Så blev det också. Den resan som hade tagit honom över ett dygn att genomföra till fots klarade han på mindre än halva tiden, och väl hemma märkte han att allting såg ut precis som det hade gjort när han en gång lämnade det bakom sig. Det första han gjorde när han kommit in i staden var att rida förbi grevinnan Bryséns stora hus. Han plockade upp det gamla guldhalsbandet som han hade behållit under så många år och placerade det på dörrtrappan tillsammans med ett brev som han hade skrivit för flera år sedan. Därefter red Axel ner mot den stora julmarknaden där han band fast hästen och tog sig en nostalgisk promenad på kungsgatan medan han funderade över vad han skulle säga till Elina, vad han skulle göra.

Kenneth Aalbor påpekar ju riktigt att julsprit inte bara är glögg men glögg är ändå en brygd som är väldigt starkt förknippad med jul (och bandy) och passar bra överlag på vintern då det är varm och kryddig alkoholhaltig dryck vilket i sig är ovanligt. Det bör dock sägas att det numer även finns alkoholfria varianter för dem som föredrar det.

Den vanligaste formen utav glögg är nog den som är baserad på vin som kryddas och värms. Ordet glögg kommer också av ordet glödg som tros vara en förkortning för glödgat vin, ett begrepp som dyker upp i skrift redan 1609. En annan variant som finns är spritglögg.

Själv är jag inget jättefan av varm dryck och därmed inte jätteförtjust i glögg heller men det funkar ibland.

Axel vaknade tidigt dagen därpå, dels för att de hungriga djuren väsnades så mycket nedanför loftet där han låg, men även för att han var ivrig att fortsätta sin färd mot närmaste storstad. När Axel hade gnuggat sömngruset ur ögonen och piggnat till ordentlig så klättrade han ner för stegen och tog sig ut ur ladan. Därefter fortsatte han sin resa. Medan det långsamt blev ljusare på himlen kunde Axel konstatera att det äntligen var en molnfri dag utan någon otäck nederbörd. Det var visserligen fortfarande kallt, men med klarblå himmel och en stor sol långt där ovan gick det inte att vara något annat än positiv.

Framåt eftermiddagen såg äntligen Axel hus i horisonten. Han ökade takten och efter en stund befann han sig mitt i en helt främmande stad. Den såg ut att vara betydligt större än där han själv kom ifrån, vilket både var fascinerande och skrämmande på samma gång. Axel gick längs med en gata och beundrade staden när han stötte på två äldre män som försökte frakta in en stor och otymplig soffa in i ett hus. Axel frågade om de möjligen behövde hjälp, vilket de onekligen såg ut att behöva med tanke på att de inte verkade kunna rubba soffan. Männen tackade omedelbart ja, och när de nu var tre stycken så lyckade de äntligen få in soffan. En av männen, som presenterade sig som Frans, frågade Axel om han även hade lust att hjälpa till med att flytta in fler möbler i huset. Axel, som ville sona för sina synder, svarade ja. Efter över en timmes hårt slitande var så allting färdigflyttat. Under tiden hade Axel lärt känna de båda flyttgubbarna ganska så väl och innan de lämnade dagens arbetsplats så erbjöd de Axel att fortsätta hos dem. Axel fick en anställning. En lön. En möjlighet att skaffa sig en framtid.

   "Nordkap", beordrade Magnus piloten i privatplanet.
   Piloten satte genast planet i rullning och det dröjde inte länge förrän de var uppe bland de gråa molnen.
   "Hur har du fått tag i en sån här mackapär?", sa Martin och sjönk längre och längre ner i skinnsätet.
   Magnus blickade ut genom fönstret utan att svara. Han kände sig ovanligt nog nervös och faktiskt lite skraj. En känsla som han sällan hade. Det kändes som att någonting skulle gå fruktansvärt fel, men vad kunde gå fel? Han kom inte på något svar till frågan som han tänkte, så han slog bort tanken och sjönk längre och längre ner i sätet. Men känslan om att nånting skulle gå riktigt illa fanns hela tiden närvarande och hade liksom etsats sig fast och plågade honom. Han reste sig och gick fram till cockpit och slog sig ner bredvid piloten och satt bara tyst och stirrade ut genom rutan.
   "Roger", sa han plötsligt, "jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att leta skatter och artefakter av historiskt intresse. Jag har alltid lyckats med mina uppdrag, men nu så har förlorat så mycket plus att jag har en illavarslande känsla av att den här gången kommer det gå käpprätt åt helvete. Varför känner jag så?"
   Roger Steen hade gått samma arkeologiutbildning som Magnus och de hade spenderat många långa timmar med varandra i bibliotek och varit svåra och fört intellektuella samtal över alldeles för många glas öl på studentpubar, så om Roger inte svarade utan satt tyst så visste Magnus att han satt och funderade ut en bra svar. Men den här gången kom svaret direkt.
   "Antingen så kommer det gå åt helvete eller också... nej det kommer gå åt helvete. Sådana känslor ljuger aldrig."
   Det var just den sortens svar som gjorde att Magnus tyckte om Roger. Roger var en person med filosofin "Dör du så gör du," Det fanns inga skäl att fundera över sånt som man var orolig för. Man skulle bara göra det och om man inte lyckades så... tough luck.
   Magnus flinade brett åt svaret och insåg att Roger hade rätt. Det här skulle gå åt helvete.

   Ett par timmar senare så landade de i Nordkap.  Förtöjd vid en brygga låg en liten eka med en utombordare. Magnus, Martin och Clara hoppade i båten. Roger knöt loss båten och vinkade farväl när de sakta gled ut baklänges ut på havet, för att sedan slå på motorn för fullt  och svängde runt 360 grader och styrde mot ön Helheim. De visste inte det då, men ett rent helvete skulle möta dem iland på ön.

Helikoptern syntes efter många långa timmars väntande för Simon Ståhlberg. Han hade hunnit gå runt ön ett par antal gånger och hållit sig rörande hela tiden medan han väntade, men inte så han blev svettig. Han ville inte riskera att bli nedkyld av svetten i den stränga kylan. Han höll sig precis på gränsen. Porerna öppnade sig men precis då slutade han röra på sig.
   Helikoptern var en härlig syn just då. I vanliga fall hade han ilsknat till. Han gillade inte bensindrivna fordon på grund av att de förstörde miljön, men nu så glömde han helt bort sina hata fossila bränslen-åsikter och fick nästan tårar i ögonen när han såg helikoptern flera meter bort gick ner för landning. Norska militären hade bara för ett år sedan placerat ut liten landningsbana på ön, ifall nödlandning krävdes. Dock så hade militären lämnat landningsbanan till sitt öde här uppe i den kalla isanden delen av jorden då man efteråt insåg att en landningsbana däruppe var helt onödigt.
   Helikoptern tog mark och motorn stängdes av. Långt i fjärran syntes även en stor yacht som kom närmare och närmare ön med rasande fart.  Ut ur helikoptern kom Charlie och tre stycken av hans torpeder.
   "Vad fan menar du med att du inte hittar ingången?" frågade en av gorillorna barskt och aggressivt.
   "Lugnt, Thomas" sa Charlie. "Simon säger att han inte hittar ingången och jag tror honom"
   Simon nickade ut mot yachten som nästan hade hunnit fram till land.
   "Vilka är det där?", sa misstänksamt.
   "Det är de som ska hjälpa oss att leta", log Charlie
   Yachten hade nu lagt till vid en liten brygga, som inte såg allför säker ut att gå på. Ett 10-tal män hoppade iland och började lasta i land flera väskor och plåtlådor.
   "Vad ska det här betyda?" frågade Simon
   "Lite förnödenheter bara", svarade Charlie och tog upp en pistol ur en av väskorna. Väskorna öppnades och alla män flockades runt dessa, som myror runt en sockerbit och började plocka på sig diverse "förnödenheter".
   "Vad ska ni med vapen till?" frågade Simon. "Ön är obebodd sedan unionen upplöstes och kolonin bommade igen".
   Charlie log och tittade på Simon, som om han tittade på ett litet barn.
   "Du har då inte varit med i gemet länge. I min bransch så får man inte ta någonting för givet. Chansen eller risken, bestäm själv, är minimal för att vi ska behöva använda dem."
   Han gick i väg en bit och ropade order till sina mannar.
   "Okej! Vi delar in oss i tre grupper och sprider ut oss över ön. Leta överallt." De började gå och han stannade plötsligt och såg på Simon. "Förresten, vi kanske får besök lite senare sen. Så vapnen kommer nog med all säkerhet att användas."   

Julklappar är de oftast inslagna gåvor som folk ger varandra till jul. Traditionerna skiljer sig åt en del i olika länder och att som vi i Norden gör dela ut dem på den 24e är ganska ovanligt. I Sverige är det vanligt att Tomten delar ut julklapparna personligen medan det i många engelskspråkiga länder sägs att Tomten smyger ner genom skorstenen på natten och placerar julklapparna vid granen eller i strumpor.

Namnet julklapp lär komma av att man förr knackade, eller klappade, på hos någon och hivade in en present som ofta kunde vara skämtsam och gärna med ett skämtsamt eller tyket rim. Detta skulle ske anonymt och man fick helst inte bli upptäckt. Såsmåningom togs sysslan över av julbocken och senare jultomten.

Vi kör inte med tomte i vår familj längre men när jag var liten var tomtens besök en speciell upplevelse. Lite läskigt och mycket spännande och så fick man ju paket. Nu tycker jag fortfarande om julklappar, dels att få men också att ge och till det sitta och lacka och hitta på kluriga rim.

Axel tog sig närmare ljudet av klockorna och efter att ha passerat ett litet skogsparti såg han en kyrka som stod placerad precis intill vägen. Han gick dit och bankade på den stängda dörren. Efter en stund reglades portarna upp inifrån och en gammal prost öppnade upp de massiva trädörrarna som gnisslade otäckt. ”Jaha? Vad vill ni?”, sa prosten frågande. Axel svarade att han var trött efter att ha gått hela dagen och undrade om det fanns någon möjlighet att få övernatta i kyrkan. ”Här inne kan ni inte sova”, svarade prosten och fortsatte, ”men i vårt stall här bakom kan du få övernatta. Fast akta dig bara så inte grisarna äter upp dig när du har somnat. Vi har inte haft råd att mata våra djur ordentligt sen de sadistiska kapitalisterna tog ifrån oss våra egendomar”.

Axel tackade för erbjudandet att ens få något tak över huvudet och avslutade konversationen med att fråga hur långt det var till nästa by eller stad. Prosten svarade att om han fortsatte att följa samma väg så borde han nå bebyggelse inom en dag. Det var ett besked som gav Axel positiv energi. ”Bara en dag till, sen är jag redo för en nystart”, sa han för sig själv upprepade gånger medan han gick runt kyrkan och tog sig in i det stora stallet där man förvarande en mängd olika djur, bland annat grisar, hästar och kor. Axel funderade över vart han skulle ligga bäst. När han gick in i grisinhägnaden blev han genast undersökt av de nyfikna svinen, men ganska snart fick han syn på en stege som ledde upp till ett litet loft. Det var och blev en perfekt plats att övernatta på.

Sill är en mycket klassisk festrätt i Sveriga och äts både på jul, påsk och midsommar. På dessa högtider brukar man äta inlagd sill i olika varianter så som senapssill eller löksill. Att lägga in sill är ursprungligen en metod att bevara fisken så den kan ätas över längre perioder. En annan metod är saltning och stekt salt sill med löksås och potatis är en delikatess jag kan rekommendera även om det inte har med jul att göra.

Sill är en gammal basföda i Nordeuropa och var en av Hansans viktigaste handelsvaror på medeltiden.

Själv har jag älskat sill sen jag var liten och speciellt senapssill, men jag är rätt kräsen och äter inte vilken som helst.

Utryckningsfordonen utanför fönstret hade åkt sin väg. Det stod inte klart för någon av dem varför det hade varit skottlossning, men det gjorde detsamma, tyckte Magnus. Skatten var nu förlorad till maffian och det fanns ingenting man kunde göra för att stoppa dem. Magnus lade sig ner på rygg i sägen och lade händerna bakom huvudet och stirrade upp i taket.
   "Charlie hade rätt", sa han med en djup suck. "För eller senare stöter man på det omöjliga uppdraget. Innerst inne så visste jag att han hade rätt, men jag var inte förberedd på att det omöjliga skulle komma idag."
   Han reste på sig och gick fram till fönstret. Den vita snön som låg på marken började nu får sällskap av regn och förvandlades till blask. En målande väderlek utan tvekan. Han gick och lade sig i sängen igen. Clara satt på en stol med ansiktet i händerna. Hon grät inte, hon var bara besviken.
   Martin reste sig från en stol och gick fram till skrivbordet där anteckningsboken låg. Utan kartan så fanns ingen nytta av boken. Men han tog upp den i alla fall och bläddrade i den. Han stannade vid en sida och läste ingående tyst för sig själv.
   "Var Jensen religiös?" frågade han, utan att ta blicken från sidan.
   Magnus satte sig suckandes upp i sängen.
   "Ja, han var asatroende. Dock var han tvungen att hålla det hemligt så han inte skulle straffad med döden."
   "En sak blir jag inte klok på, sa Clara där hon satt. "Varför skulle han gömt skatten någon annanstans än...
   "'Så nära men ändå så långt borta'", sa Magnus och sken upp. "Charlie sa det till mig när vi träffades för första gången och han räckte över kartan till mig. Han syftade på en plats som fanns nära men ändå långt, långt bort. Så långt att inte människa kan se den. En plats i mytologin såklart. Jensen tillbringade närmare 6 år av sitt liv på Helheim." Han slog handflatan i duntäcket och reste sig. "Vi ska till Hels boning," log han

Framåt gryningen när elden hade slocknat vaknade Axel upp. Efter flera nätter inomhus hade han vant sig vid att kliva ur en varm och skön bädd, men den här morgonen var han åter igen en stelfrusen hemlös stackare. Medan han hoppade omkring och försökte värma upp kroppen funderade han över vad hans kulle hitta på under dagen. Kanske gå iväg till torget igen och sno en ny limpa? Kanske gå till grevinnan och be om en ny chans? Kanske gå hem till Elina? Axel funderade en bra stund, men kom aldrig fram till någonting som kändes rätt. Istället började han gå en längre promenad. Då kom han på tanken som hade slagit honom dagen dessförinnan, att fly staden och börja på ny kula någon annanstans.

Medan Axel gick omkring bestämde han sig för att det fick bli verklighet av visionen. Nu fick det bära eller brista. Axel gick iväg mot den stora vägen som han aldrig tidigare hade gått på och följde den sedan. Han trodde inte att resan skulle bli speciellt jobbigt, men den psykiska utmaningen var tuff när han såg rika familjer färdas förbi i snabba och ståtliga hästvagnar. Samtidigt började även hungern göra sig påmind, och det började värka under fötterna. När Axel hade promenerat i flera timmar utan att se skymten av någon annan stad funderade han över om han trots allt hade varit dumdristig och tagit sig vatten över huvudet. Han funderade på att ge upp, men han fortsatte ändå att gå och efter en stund hörde han ljudet av kyrkklockor.

   Alla som hade pratade med Simon Ståhlberg i telefonen hade fått en smärre chock när de träffade honom i verkligheten. Hans mörka och djupa norrländska överraskade människor. Han lät som om han skulle vara en stor och grov skogsarbetare från norra Lappland, som hade tillbringat hela sitt liv med att arbeta i skogen, men faktum var att Simon Ståhlberg var professor i historia vid Umeå Universitet och bara var 1.75 lång och vägde 70 kg.

   Han avskydde kyla. Minusgrader var någonting han föraktade och han brukade alltid säga att "Människan är inte skapt för ett sådant här klimat. Våra förfäder måste ha varit idioter när de knallade upp hit en gång i tiden" Nu befann han sig på en ö 3 mil norr om Nordkap och var en gammal straffkoloni som hette Helheim. Även fast han var säker på att han var ensam så kände han sig ändå iakttagen. Han tittade sig om, men såg ingenting. Men känslan fanns där hela tiden. Han var iakttagen. Någon eller något stirrade på honom någonstans. Ingen tveksam om saken. Skräcken var påtaglig.

Jag ursäktar att jag inte lade upp nåt avsnitt igår så därför kommer både gårdagens o dagen nu ikväll




Simon Ståhlberg tittade på kartan igen. Han andades tungt efter att ha gått omkring på samma plats i närmare 15 minuter utan att finna vad han ledade efter. Han tog upp mobiltelefonen och slog ett nummer.
   "Ingången är ju inte här", sa han.
   Det kom en djup suck från andra änden.
   "Simon, jag har skickat över en kopia av kartan till dej för att du skulle hitta exakt det vi letar efter", sa mannen i andra änden med brittisk accent. "Det är ju du som är experten."
   "Men jag hittar inte ingången. Kartan säger ju att den ska vara här", envisades Simon Ståhlberg
   "Mannen i telefonen suckade.
   "Stanna där du är. Vi är hos dig om några timmar."

Prinskorv är en liten kort och oftast synnerligen rak korv som oftast äts tillsammans med köttbullar på julbordet. Tidigare hette de siskonkorv eller syskonkorv eftersom de hänger ihop men har kallats prinskorv sedan slutet på 1800-talet. Fram till 2002 var de tvungna att innehålla minst 45% kött för att få heta prinskorv men eu-anpassning har gjort att det kravet försvunnit.

Själv har jag aldrig vart så förtjust i prinskorv men en eller två brukar slinka ner.

Efter att ha gått någon kilometer bort från marknadsplatsen och försäkrat sig om att han inte hade någon förföljare bakom sig så plockade Axel fram den stulna limpan. Han satt sig på en parkbänk och åt av brödet tills hungern var mättad. Någon dricka hade han inte, men som tur var så hade det börjat regna under eftermiddagen och Axel kunde därmed få i sig lite vatten som en skänk från ovan. Under resten av dagen gick han runt på stadens gator och funderade över vad han skulle hitta på för att få ett anständigt liv igen. Axel funderade om han skulle kunna starta ett nytt liv i grannbyn som låg ungefär två dagar bort. Där fanns det inga som skulle kunna ha några förutfattade meningar om honom.  Ju mer han tänkte på det, desto mer lockad blev han.

När det började bli mörkt gick Axel ut mot utkanten av stan, mot den stora och ogästvänliga skogen. Trots att det bara var några veckor sen det var hans hem kändes platsen redan väldigt främmande, men efter en stunds letande hittade han ändå fram till sin gamla övernattningsplats. Allting såg precis ut som det gjorde innan han hade lämnat det. Till och med de gamla brödskivorna låg kvar, även om de hade blivit riktigt mögliga och oätliga sen senast. Axel gjorde upp en liten brasa med en tändsticksask som han hade tagit med sig från det lilla huset som han hade bott i och efter en stund somnade han.

Allting som hade gått så bra den senaste tiden var nu bara ett minne blott. Axel plockade fram det stulna halsbandet ur ena byxfickan och tittade på det medan han stod på gatan mellan hans före detta hem och grevinnans stora villa.  Aldrig tidigare hade Axel känt en så stor ånger inom sig och han hade lust att bara kasta iväg halsbandet och börja gråta. Men han visste att det inte skulle tjäna någonting till. Halsbandet var det enda han ägde av värde och som skulle kunna hjälpa honom i framtiden. Att besöka Elina igen var i alla fall uteslutet just nu. Bara tanken på att se henne och hennes föräldraras besvikna miner var outhärdlig.

För att hålla värmen uppe i kroppen gick Axel en lång promenad och funderade över situationen, och när han tillslut hade smält alltsammans så bestämde han sig för att bege sig till den årliga julhandeln för att försöka få tag på någonting ätbart. Väl framme vid torget såg Axel att det var minst lika många knallar ute som när han hade varit där senast, den där gången när han träffade Elina. Den här gången syntes hon inte till, vilket Axel tyckte var skönt, även om han innerst inne hade velat återse henne igen. Han tog sig långsamt närmare en av knallarna som sålde bröd och ställde sig vid ena hörnet av säljtältet. När en av kunderna tog upp sin plånbok och betalade knallen passade Axel på. Han tog den största limpan han kunde se och stoppade den diskret innanför sin tröja och gick sedan snabbt därifrån.

Om det finns någon smak som i mitt tycke kan konkurera med julmust om titeln som julsmak nr 1 är det nog pepparkakor. Bakandet av dem fyller dessutom hemmet med en trevlig och synnerligen julig doft.

Pepparkakor får sin speciella smak av kanel, kardemumma, ingefära och kryddnejlikor. Trots namnet ingår inte peppar i kakorna men lär ha gjort så på 1400-talet. Pepparkakor ska ha funnits sedan 1300-talet och är även om de säkert skiljer sig lite nu ett gammalt bakverk. Förr trodde man även de hade medicinskt gynnsamma effekter och det finns en gammal sed som säger att man blir snäll av pepparkakor.

För egen del är pepparkakor en omistlig del av julen och det årliga baket något av en höjdpunkt. Receptet kommer från min morfarsmor och kan nog vara äldre än så. Dessutom har jag fått ihop en skaplig samling former genom åren vilket FH fått uppleva ibland.

”Hej Axel”, sa grevinnan och fortsatte ”jag hade höga tankar om dig. Du har skött dig exemplariskt sen du kom hit och började jobba, men när jag kollade igenom mitt smyckeskrin i går kväll såg jag att halsbandet som jag fick i 60-årspresent av borgmästaren förra året saknas. Jag skulle ha det på mig ikväll när jag ska dinera med honom på restaurang Fasanen, men nu går det ju inte. Vet du vart mitt halsband kan ha tagit vägen?”. Axel började svettas när grevinnan ställde sin fråga till honom, men han försökte hålla sig kall och svarade tydligt, utan minsta darr på rösten, att han inte visste vart det kunde vara. Grevinnan stirrade in i Axels ögon och sa ”jag vet att du ljuger unge man, tror du jag är dum? Jag ser att du har varit på en del av mina halsband och gjort dem rena. Och du är den enda i det här huset som var inne i mitt rum igår. Nåväl, jag kommer aldrig att få tillbaka mitt halsband nu antar jag… och jag behöver förhoppningsvis aldrig heller återse dig. Bege dig ner till Gunnar.

Hjärtat dunkade snabbt i bröstet på Axel medan han gick ner för trappan igen. Gunnar satt fortfarande kvar och läste tidningen, men när han fick syn på Axel skickade han iväg ett äkta leende och sa åt Axel att sätta sig ner. Axel gjorde som han blev tillsagd och när han hade satt sig till rätta började Gunnar tala igen. ”Jaha du Axel, så du har gått och rånat grevinnan på guldsmycken? Du ska veta att jag inte är en sadistisk människa i vanliga fall, men det jag ska be dig om nu njuter jag verkligen av... Ge mig nyckeln till ditt hus. Du är vräkt.  Du kan ju gå och be Elinas pappa om hjälp igen om du vill, men jag tror inte han kommer ha något medlidande när han får höra vad som har skett här. Och sanna mina ord, det kommer han få höra!”. Axel som visste att det var kört lämnade nyckeln på bordet och gick ut utan att säga ett enda ord.

Glögg, mumma, snaps med mera i all ära men julmusten får nog ändå sägas vara kungen bland juldrycker. Bara en sån sak som att den överlevt flera attacker från jätten Coca Cola säger en del.

Som mycket annat lär julmustens ursprung stå att finna i Tyskland och Harry Roberts lär ha kommit över receptet under sina kemistudier där. 1910 grundade han tillsammans med sin far Robert Roberts företaget AB Roberts i Örebro där de började tillverka extrakt som såldes till bryggerier. Förutom julmust kan Champis nämnas bland företagets klassiker.

Julmust är dessutom ytterst hemlig och endast ett fåtal personer känner till det exakta receptet.

För mig är nog julmust den av alla smaker som jag förknippar mest med julen och jag har älskat drycken så länge jag kan minnas.

Alla tre vaknade upp i ett hotellrum, fastbundna i varsin stol. Framför dem stod två vakter och riktade sina pistoler med ljuddämpare mot Magnus, Martin och Clara
   "Ni gillar verkligen att binda fast folk vid stolar", sa Martin.
   De båda vakter bara log sadistiska leenden, men gav ingen mer reaktion.
   "Vart har ni högsta hönset då?" frågade Magnus lugnt och stilla.
   Den här gången tog den ena vakten till orda.
   "Herr Vincent kommer snart. Ni får några sista önskningar och sedan vill han röja er ur vägen, så ni inte förblir ett hinder."
   "Fint tal", sa Magnus sarkastiskt. "Har du skrivit länge på det eller?"
   Vakten gick fram och slog kolven på Magnus kind och han ångrade med en gång att han hade sagt som han gjorde.

   In genom dörren klev Charlie med ett tåg av tre gorillor efter sig. Han gick fram till Magnus, Clara och Martin, studerade dem med besvikelse i ansiktet och sedan sa han:
   "Det krossar mitt hjärta att jag ska behöva ha ihjäl tre unga själar. Tre själar som har givit sna liv åt alla möjliga sorts äventyr. Men förr eller senare kommer det omöjliga äventyret. Det som man helt enkelt inte kan klara av. Ni har nu nått detta omöjliga uppdrag och jag ser inte meningen med att ha kvar i i livet och låta er plågas av vetskapen att jag hann fram först till den här skatten. Och förresten Magnus. Tack pengarna."
   Han laddade pistolen, som även de två andra gjorde och siktade mot deras huvuden.

Men precis när Magnus, Martin och Clara trodde att det redan var döda hördes sirener utanför fönstret. Blåljus studsade mot husväggarna och skottlossning hördes ute från gatan. Charlie och vakterna tittade mot fönstret och precis då tog Magnus sats och dundrade med full kraft in i väggen så att den för illa konstruerade stolen gick sönder och hans armar var nu fria. Han sparkade pistolen ut Charlies hand med sån kraft så Charlie föll omkull. Magnus  hoppade därefter på en gorilla och tog hans vapen. Sedan ställde han sig bakom Charlie med pistolen riktad mot dennes huvud.
   "Om nån så mycket som höjer sin pistol så kommer er kära ledare att berövas livet. Släng era vapen på golvet. Och du, du ger mig boken och kartan."
   Charlie tog lugnt och stilla ur boken o kartan ur kavajens innerficka.
   "Jag hoppas du inser vilken idiot du är", sa han.
   Magnus svarade inte utan la boken och kartan i Martins knä.
   "Åk hem till London igen. Du sa förut om att jag har givit hela mitt liv åt olika äventyr, men att förr eller senare skulle det komma ett omöjligt uppdrag i vägen. Ingenting är omöjligt för den som har viljan" väste Magnus

De klev in i en i en bil som stod på gatan alldeles utanför på Vasagatan, alldeles utanför centralen. Alla tre föstes in i baksätet och Charlie och en gorilla satte sig i framsätet. De andra som befann sig på stationen fick inte plats och fick därför ta sig själva till mötesplatsen. Charlie vände sig om mot Clara, Magnus och Martin i bilen och sa:
   "Få inte för er att göra något förhastat. Tänk på att vi har puffrorna"
   Sedan så log han och tittade på chauffören, som även han log, en aning ansträngt. Helt plötsligt åkte en ruta upp mellan Charlie, chauffören och de tre i baksätet. En rök sprutades plötsligt in.
   "Helvete också!" svor Magnus. "Jag trodde sådant här bara hände i filmer"
   Det var det sista någon av de hann säga innan de föll i medvetslöshet.

Väl hemma igen utförde Axel sina dagliga sysslor. Han eldade i spisen för att få upp värmen i huset, men även för att kunna värma upp lite soppa till mat. Sen han flyttade in i huset så hade han nu nästan tömt samtliga konservburkar, fast så länge det fanns något kvar så brydde han sig inte om att oroa sig. När han hade sålt guldhalsbandet som han tog hos grevinnan så skulle han ändå kunna köpa nya konserver, eller vad ha nu ville ha till mat. När Axel hade ätit och var mätt satt han på en av sina stolar och funderade över om Elina kanske skulle dyka upp under kvällen. Men timmarna gick och ingen kom och knackade på dörren. Tillslut tröttnade Axel och gick istället och la sig.

Morgonen därpå gick Axel, precis som vanligt, upp tidigt och värmde lite ny soppa till frukost. Därefter tog han på sig sina kläder och gjorde sig i ordning för att påbörja dagens arbete hos grevinnan. Axel hade ingen spegel, men när det var mörkt ute så gick det ganska bra att spegla sig själv i fönsterrutan vid matbordet för att se att håret låg skapligt på sin plats. När klockan var fem i åtta lämnade han huset, låste dörren och gick över till grevinnans för att fortsätta med städandet.  Till sin förvåning såg han att Gunnar satt vid ett bord och drack kaffe samtidigt som han läste dagens tidning. När han fick syn på Axel sa han åt honom att besöka grevinnan som hade någonting viktigt att säga.

Axel gjorde som han blev tillsagd och letade genast upp grevinnan. Hon befann sig allra längst upp, i sin sängkammare där hon stod böjd över sitt skrin där hon förvarade alla sina dyrbara smycken. Axel befarade det värsta, tog ett djupt andetag och frågade grevinnan vad han kunde stå till tjänst med.

Idag är ofta inte julbocken mer än en liten halmbock som står under julgranen, förutom i Gävle där de har en jättestor halmbock som brukar brinna upp. Men det har inte alltid varit så.

Det finns teorier om att det kommer från asatron där Tors vagn drogs av två bockar men andra teorier handlar om en gammal sed att slakta en get vid jul.

En tidig julsed relaterad till bocken var att ungdomar gick runt bland gårdar och framförde visor och skådespel i utbyte mot mat och dryck och att en var utklädd till bock. Under 1800-talet började istället bocken dela ut julklappar och bocken blev därmed en föregångare till jultomten.

Bocken kunde också stå i centrum för vissa jullekar tex att man skulle ställa en bock hos sina grannar i smyg.

Om man inte bara vill dricka julmust till skinkan finns en klassiker som heter Mumma. Mumma går dock så vitt jag vet inte att köpa utan man får blanda till själv men det är inte särskilt svårt. Jag använder själv det receptet som finns i Vår Kokbok och där består drycken av porter (vi kör alltid Carnegie), svagdricka, sockerdricka och en skvätt madeira.

Mumma är enligt den store kännaren Kenneth Aalborg ”så mustig så man vet inte var man ska sätta munnen”.

De landade på Arlanda cirka tre timmar senare. Magnus hade manat på både Clara o Martin att när de var framme o planet hade stannat så skulle de göra sig osynliga så inte Charlie eller hans gorillor såg dem. Något som Martin tog alldeles för bokstavligt.
   "Hur då osynliga? Har du något jävla osynlighetsmedel som man smörjer in sig med eller?"
   Clara förklarade lugnt och fint att de helt enkel skulle göra så att Charlie och Co inte skulle se dem.
   De landade och samtliga passagerare ställde sig upp utan just Martin, Magnus och Clara.
   "De går va där framme", meddelade Martin.
   "Då är det lugnt", konstaterade Magnus, "men vi måste se oss varsamt för."
   De gick försiktigt ner för trappen i bakre ändan av planet med an de höll koll på trappan i den främre delen. Men inga gansters syntes till.  De kunde pusta ut och gå in i terminalen.  De gick avsides så de inte stod mitt i folkmassan. Det fanns en stor chans att de skulle bli upptäckta där. Men så fort de hade ställt sig på ett behörigt avstånd från folkmassan, kände samtliga pistolmynningar som borrades in i deras ryggar.
   "Jensen, jag vill ha en liten sight seeing av någon som känner den här stan", väste Charlie i hans öra.

Sedan förra gången Axel städade grevinnans hus hade han lärt sig att det inte var någon idé att vara överoptimistisk med tiden. Den här gången tog han det lugnt och metodiskt och räknade inte med att hinna med mer än att sopa rent några av golven den första dagen. Mer än så hann han inte heller med. Dagen därpå kunde Axel däremot börja putsa upp grevinnans ägodelar i husets översta våning. I ett av rummen hade hon sin sängkammare och där förvarade hon även alla sina smycken. På ett bord låg ett flertal guldhalsband utspridda. De såg alla ganska smutsiga ut så Axel tyckte att det var lika bra att rengöra dem direkt istället för att vänta på att grevinnans befallning. När han putsade upp dem funderade han över hur mycket halsbanden som han höll i sin hand egentligen var värda. Axel antog att han aldrig någonsin tidigare hade hållit en större förmögenhet i sina händer.

När halsbanden var rengjorda och färdigputsade så glänste de som om de vore nya igen. Axel öppnade lådan till förvaringsskrinet, där smyckena egentligen skulle ligga, och la ner halsbanden. Det låg säkert ett femtiotal olika guldhalsband i lådan och innan Axel hann stänga den tittade han på allt guld och funderade över om grevinnan Brysén skulle märka något om ett av halsbanden försvann. Under resten av arbetsdagen kunde han inte släppa tanken på de där guldhalsbanden. Om han tog ett av dem så skulle han säkerligen kunna sälja den för en stor summa pengar och kunna köpa nya kläder, ny mat, men framförallt den där guldringen som han, under en längre tid, hade velat ge till Elina. Det sista Axel gjorde den dagen innan han begav sig hem var att besöka grevinnans sängkammare. Han tog ett av halsbanden.

Det var ganska lätt att urskilja Charlie och hans gorillor på flygplatsen. Alla bar mörka kostymer. Inte någon bra klädsel för skattjag, tänkte Magnus. De gick fram till informationen.
   "Det var väldans vad uppklädda folk var idag", sa Magnus och pekade diskret på Charlie och han mannar. Har ni någon typ av jubileum eller vad?"
   "De där herrarna ska på klimatkonferens i Stockholm", sa hon och tittade bort mot dem och log.
   Magnus tittade med spelad förvåning på henne.
   "Men vilket sammanträffande. Vi ska också på samma konferens. Är inte världen liten?" Vad kostar tre biljetter, enkel resa?"
   Hon knappade på sin dator och sade priset.
   "Då får jag be om tre biljetter tack", sa Magnus.
   Medan receptionisten skrev ut biljetterna vände sig alla tre om för att hålla koll på Charlie o hans torpeder. De satte sig utspridda i väntsalen, som var gigantisk.. När Magnus, Martin och Clara hade fått sina biljetter gick de o satte sig på behörigt avstånd från sina fiender. inte för långt ifrån men ändå så de inte skulle synas för Charlie.

   Planet var på sin plats och alla passagerare började gå mot gaten. Magnus, Martin och Clara hade hela tiden koll på Charlie och hans män, men vad de inte visste att Charlie hade koll på dem också

Ska du äta en macka i juletid är det inte osannolikt att du sätter i dig en skiva vörtbröd. Vörtbröd är ett brunt mjukt bröd som har lite söt och väldigt speciell smak. Det får det av att man som degspad använder vört. Men vad är egentligen vört? Såhär säger wikipedia: ”Vört (av lågtyska wört, besläktat med ört), råvara vid öltillverkning: den är en vattenlösning av, mer eller mindre, omvandlade maltbeståndsdelar som erhålls vid filtrering av mäsken. Vört kan också användas till vörtbröd.”

Vörtbröd används även till dopp i grytan som jag nämnde när jag skrev om skinka. Själv är jag dock ingen fan av dopp i grytan men tycker att vörtbröd med ett par tjocka skivor julost är en prima smakupplevelse. Även om det är en sån grej som bara passar på jul.

När luciafirandet hade tagit slut så hade det blivit omslag i vädret. Den kyliga luften hade blivit mild och istället för snö så hade det nu börjat regna utanför kyrkan. Axel ägde inget paraply, men trots det följde han Elina hem för att se till att hon kom hem välbehållen. De höll i varandras händer och pratade glatt om sina förväntningar inför julaftonen och det nya året. Axel hoppades bland annat att han skulle få lön i form av pengar i framtiden, så skulle kunna kan köpa nya kläder och mer konservburkar med mat. Väl framme vid Elinas hus kramade de om varandra och tog farväl. De bestämde inte när de skulle ses nästa gång, men Axel hoppades på ytterligare något oväntat hembesök under de kommande dagarna eller veckorna. På vägen mot sitt eget hem gick Axel med ett leende på läpparna. Att han hade blivit helt dyblöt i hällregnet brydde han sig inte om över huvud taget, ”hellre spöregn” än snöfall, tänkte han för sig själv.

När Axel hade kommit hem drog han av sig de blöta kläderna och hängde upp dem på stolarna vid bordet. Sedan satte han genast igång att elda i spisen. Efter en stund blev det varmt och behagligt i huset och när sedan Axel gick och la sig för att sova kunde kläderna långsamt torka upp. Dagen därpå fanns det ingen snö kvar alls utomhus när Axel kikade ut genom fönstret. Han åt lite soppa och drog därefter på sig sina kläder igen. De var fortfarande lite blöta, men ändå inte så farligt i jämförelse med när han kommit hem. Påklädd och klar begav han sig sedan iväg till grevinnan, som den här morgonen sa åt Axel att det var dags för honom att börja städa huset igen. Det var långt ifrån lika dammigt som innan Axel hade städat första gången, men grevinnan var en väldigt krävande person, och damm var något som hon verkligen inte klarade av.

I den gamla julianska kalendern som gällde fram till 1700-talet inföll vintersolståndet, dvs årets längsta natt, just den 13 december vilket gjorde att datumet uppmärksammats i århundraden. Förr trodde man att det var en natt med mycket övernaturligt och en tradition var att förberedelser för julen skulle vara klara till Lucia, en tradition jag tror få håller fast vid idag.

Vintersolståndet är ju också den dagen då året vänder och det blir ljusare igen och det är något man firat sedan förkristen tid och kan vara en förklaring till fixeringen vid ljus. Lucia kommer ju från samma ord som ljus dessutom.

På grund av det övernaturliga var det olämpligt att somna denna natt och man höll lussevaka och det utvecklades en sed att ungdomar gick runt och sjöng och tiggde bland gårdarna, även kallat staffanssjungning. Denna sed är äldre än själva lucian och dagens seden har kanske utvecklats som en kombination av dessa element.

Sankta Lucia var ett helgon och martyr som levde på Sicilien på 300-talet och har idag gett namn åt firandet och kanske använts för att göra traditionen mer tydligt kristen men sättet vi firar på idag har egentligen inte mycket med henne att göra.

Dagarna gick i rask takt och sen Axel hade börjat arbeta som städare hos grevinnan Brysén så hade han nu hunnit klart med samtliga tre våningar. Axel längtade efter att få återse Elina och visste att det var dags den här kvällen. Tillsammans skulle de titta på årets luciatåg i stadens storslagna stenkyrka med anor från medeltiden. När det fanns så mycket att se fram emot inför kvällen kändes arbetsdagen väldigt långtråkig. I brist på andra arbetsuppgifter fick Axel hjälpa till i köket med en del enklare uppgifter, såsom att diska och plocka fram saker till de professionella och ganska pretentiösa kockarna som grevinnan hade hyrt in från Italien. Sen de hade kommit till Sverige så hade de lärt sig någon form av grundläggande svenska, men till och från var det ändå svårt att förstå vad de menade.

När den tråkiga arbetsdagen äntligen var över förbyttes tristessen ganska snart mot stress. När Axel kom hem och hade fått i sig lite mat så såg han att det bara var tjugo minuter kvar innan luciafirandet skulle sätta igång. Kyrkan låg dessutom ganska långt därifrån, så det var bara att ta på sig skorna och jackan och bege sig ut. Axel gick så fort han kunde och att det var årets dittills kyligaste dag hade han inte märkt någonting av. Axel tyckte snarare det var ganska varmt när han hade gått en stund och fått upp värmen i kroppen. Väl framme vid kyrkan träffade han Elina som stod utanför och väntade. Axel frågade om hon hade väntat länge, men hon sa att hon precis hade kommit och sedan begav de sig in i kyrkan och satte sig på en rad ganska långt bak. De främsta platserna hade redan tagits av besökare som hade kommit dit flera timmar i förväg.

Bara någon minut efter att Axel och Elina hade hunnit sätta sig ner så kom luciatåget in genom porten och gick sjungandes fram mot koret, där de sedan stannade och framförde sitt riktiga uppträdande. Det var en härlig kväll tyckte Axel. Fin musik och att dessutom få avnjuta den tillsammans med en tjej som han mer eller mindre avgudade. Axel hoppades att Elina kände lika dant.

Magnus, Martin och Clara tog tunnelbanan till och hotellet, där de skulle planera att komma före Charlie och hans gorillor till skatten.
"Först och främst måste vi få tag i självaste Charlie", sa Martin dystert, "och det kommer bli ett ganska så skitsvårt uppdrag eftersom vi inte har en aning vart han är."
Clara började helt plötsligt le och tog upp sin mobiltelefon ur jackfickan.
"Fin telefon", sa Martin skämtsamt, "men vi har lite annat att tänka på."
Clara suckade åt Martins eviga skämtande
"När jag skulle gå in i Towern så fick helt plötsligt se Vincents bil stå utanför ingången. Jag hade en känsla av att han hade något lurt på gång. Jag kan inte säga varför jag visste det, men det var rena magkänslan. Så jag satte en sändare under bilen och nu ser jag exakt vart de åker"
Hon log triumferande och Magnus var inte sen att hänga på.
"Briljant!" utbrast han. "Vi har ingen tid att förlora"
Martin suckade ljudligt och stirrade upp i taket.
"Vart befinner sig deras bil nu?"
"På väg till Heathrow", svarade Clara och tittade upp på dem. "Mina herrar, det verkar som att vi ska ut och flyga."

"Chefen!" En av Charlie Vincent gorillor kom in i Charlies kontor, som låg över en restaurang vid korsningen där Fleet Street möter New Bridge Street, "Vi är klara för avfärd. Alla grejer är inpackade."
   Charlie stod och kollande ut på ett molnigt London, där regnet hängde i luften. Han sa ingenting på en lång stund, sedan vände han sig om mot sin undersåte och log.
   "Phillip, du har gjort mer än nog", sa han. "Varför inte åka hem till din fru och ta det lite lugnt et par dagar. Det skulle göra dig gott".
   Phillip Ryan tittade oförstående på sin chef. Han funderade på om han hade gjort något misstag och därför inte fick åka med, men han kom inte på någonting.
   "Ni får ursäkta mig, chefen," sa han och såg tankspridd ut. "Men jag förstår inte varför jag inte får följa med."
   Charlie gick fram till honom så han stod öga mot öga med sin torped.
   "Vi behöver inte dig där borta. Var glad för sjuttsingen att du slipper göra skitgörat, att leta efter en skatt som vi ens inte är säkra på om den finns. Det är nog många av gubbarna som skulle vilje byta med dig. Att åka hem och sätta på frugan istället för att frysa arslet av sig."  
   Ryans mörka ögon började nu brinna. Brinna av vrede över att bli behandlad som en slav. Och Ryan var ingen slav. Det var han som lett Charlie samt alla de andra till ledtrådarna. Det var han som var experten. Övriga var bara kallblodiga mördare som gjorde vad som helst för att få ta en kula egentligen ämnad för Charlie. Utan att tänka på vad han sa ropade Ryan rakt ut.
   "Din förbannade råtta! Jävla horunge, låtsasgangster, din inbillade lilla skit! Det är JAG som har gjort hela jobbet, från början till slut. Det är JAG som spårat upp all fakta om skatten. Det var min idé att lura Jensen och få honom att tro att han fick hitta skatten. Det är JAG som har gjort allt. Du är bara en förbannad jävla blodigel som suger livet ur alla du omger dig med."
   Charlie tittade på Ryan utan någon som helst aggression. Han bara hånlog åt honom och knäppte med fingerarna. Två andra gorillor dök plötsligt upp bakom Ryan, med varsitt basebollträ.
   "Är du klar?" frågade Charlie lugnt.
   Den ena vakten anföll Ryan bakifrån och tejpade ihop han händer och tejpande sedan för munnen. Den andra lade ut en genomskinligt plastskynke på golvet och knuffade ner Ryan på det. Därefter rullade de in honom i plasten och tejpade igen det. Ryan skrek obehindrat, men silvertejpen gjorde att det inte alls lät som rop och skrik på hjälp.
   "Du har en vass tynga, Ryan", sa Charlie "det gillar jag, men du kanske ska tänka lite på vem du använder den till."
   Han nickade till gorillorna och gick ut ur rummet och ner för trappan. Samtidigt kom paniska, kvävda vrål inifrån, varvade med dova slag.     

När Axel öppnade dörren stod Elina där utanför. Axel blev paff av det oväntade besöket och lyckades bara få fram ett simpelt ”hej” medan han stod och stirrade förbluffat på henne. Elina hälsade tillbaka och frågade om hon fick komma in och se hur hans nya hem såg ut, eller om hon hade kommit olägligt och kunde återkomma senare. ”Nej, nej! Det är ingen fara”, svarade Axel, tog tag i hennes hand och tog med henne in i den enkla boningen. Trots att huset långt ifrån höll samma standard som hennes föräldrars stora och ståtliga hus så verkade hon inte tycka illa om det, i så fall var hon åtminstone väldigt bra på att dölja det, tänkte Axel efter att han på bara någon minut visat upp allting.

Elina frågade Axel hur han hade haft det på sitt nya jobb och när de hade diskuterat det färdigt så frågade han henne om hon var sugen på någonting att äta. Varken Axel eller Elina hade ätit på ett antal timmar, så hon tackade gladeligen ja till den förfrågan. Axel kom därefter på att han bara hade konservburkar med soppa att erbjuda, något han ursäktade sig för, men Elina bara skrattade och sa att det kunde vara gott med lite soppa någon gång för omväxlings skull också. När soppan var tillagad och klar så avnjöt de den tillsammans vid det lilla bordet intill vedspisen och medan tiden gick diskuterade de allt möjligt och lärde känna varandra allt bättre.

Tiden bara flög iväg och när Elina sa att hon var tvungen att bege sig hemåt svarade Axel lite skämtsamt ”men du kom ju nyss”. Innan hon hann lämna den lilla stugan frågade Axel om hon ville följa med honom till kyrkan och se på luciatåget den 13 december. Hon log mot honom och tackade ja, sedan tog de farväl av varandra för den gången. Axel som inte visste vad han skulle göra under resten av kvällen bestämde sig för att det var lika bra att gå och lägga sig. Den natten drömde han bara om en enda person.

Julskinka är en mycket gammal del av julmaten som har anor från förkristen tid. Vad som skiljer julskinka från vanlig skinka är tillagningen. En julskinka skavara rimmad och därefter kokas och sedan griljeras med senap. Spadet används ofta till dopp i grytan.

Jag är inte speciellt förtjust i vanlig skinka men just julskinka gillar jag skarpt.

”Öh?? Vem är du, och vad gör du här?”, sa mannen till Axel med en ganska skärrad min i ansiktet. Axel presenterade sig och frågade om det var Rune han talade med, och om han i så fall kunde visa vägen till städredskapen han behövde för att kunna utföra sitt jobb. Mannen på stolen verkade väldigt förvirrad till en början, men efter ett tag när han hade vaknat till efter sin lilla tupplur så förstod han alltsammans, vem Axel var och varför han behövde vägledas till städskrubben. Mycket riktigt var det Rune som Axel hade stött på och medan de gick genom salarna till skrubben fick Axel en känsla av att Rune verkade vara en snäll gammal man, även om han var trött och sliten efter många år som tjänare hos den minst sagt krävande grevinnan.

När Axel hade fått allting som han behövde så var det bara att sätta igång med städandet. Till en början tänkte han att det inte lät som en speciellt jobbig uppgift att göra rent i husets översta våning, men när han väl hade satt igång så insåg han ganska snart att han hade misstagit sig grovt. De stora golven gick bra att sopa rent där det var öppna ytor, men grevinnan hade också väldigt mycket stora och tunga möbler som behövde flyttas för att han skulle kunna komma åt överallt. Och när sedan golven var färdiga så återstod det även att putsa upp ljuskronorna och damma av alla andra föremål. Det som Axel bara trodde skulle ta ett par timmar tog hela arbetsdagen och när klockan slog fyra begav han sig ner till grevinnan Brysén för att berätta hur långt han hunnit. Hon verkade föga förvånad att allt inte hade blivit klart, snarare en aning förvånad att han hade hunnit med att ens få golven städade så snabbt. Kanske var hon van vid de gamla tjänarnas tempo.

Axel fick beskedet att han kunde fortsätta med städandet dagen därpå och att han fick bege sig hem. Så blev också fallet. När han korsat gatan och tagit sig in i sin lilla stuga så tänkte han bara koppla av resten av kvällen, men efter ett tag knackade det på dörren.

Julgranen är en gran som placeras i hemmet och ikläds pynt till jul.

Seden kommer från Tyskland där den uppstod på 1400-talet och kom till Sverige några sekel senare. 1741 omnäns den först i skrift. Fram till ca 1900 var den vanligast i finare hemman hos överklassen men började då bli vanligare bland vanligt folk.

Idag används många olika sortes gran till julgran, alltifrån ädelgran till plast.

Ända sen jag var liten har min familj köpt julgran av samma gubbe och då är det vanliga granar inget avancerat men det är bra kvalitet och vi brukar få dem att växa nästan varje år. När jag var liten satt jag ofta vid granens nedre grenar och lekte med garntomtarna som bodde där.

Efter cirka tjugo minuter så var Clara tillbaka hos dem, då i sällskap med tre stycken fotografer.
   "Det här är John, David och Richard från NT och FÖ", sa hon och pekade på samtliga fotografer.
   "Jag tror du har missuppfattat det här", Magnus. "Vi vill komma ut UTAN att bli upptäckta, inte dra uppmärksamhet till oss."
   Clara förklarade att det här var det bästa sättet att ta sig ut. Alla fotografer och Clara skulle omringa Magnus och Martin för att därmed få det att se ut som att det var en viktig person som var på väg ut och som var väldigt eftertraktad av journalister. På så sätt skulle Magnus och Martin oupptäckta komma ut från Towern. Det lät som ett bra förslag och det var värt att ge förslaget en chans. Fotograferna började flockas runt Magnus och Martin och började genast att knäppa massvis med bilder så Magnus och Martin nästan blev bländande av alla blixtrar. Clara anslöt sig också och ställde helt obetydliga frågor och räckte fram en diktafon. Samtidigt rörde de sig sakta mot utgången. De klarade sig ut på borggården utan några större problem. Men väl där ute kom en vakt fram och undrade vad som stod på. Clara och fotograferna visade sina ID-brickor.
   "Vad gör svenska pressen här?" frågade vakten.
   "De här herrarna äger ett stort fastighetsbolag i Sverige och vi kom hit för att vi hörde att de här båda herrarna skulle besöka Towern", ljög Clara. "Vi undrar varför."
   Vakten tittade misstänksamt på dem och Magnus tänkte att du var det kört. Du skulle de bli upptäckta. Men vakten steg åt sidan.
   "Då får jag önska en fortsatt trevlig dag", sa han och nickade mot sällskapet.

   När de kom utanför murarna tog Clara till orda.
   "Okej, nu vill jag höra exakt vad ni gör här, för det är ju knappast att titta på Towern ni är i London. Ni är ute efter något. Vad?
   Fotograferna sa till Clara att de skulle ta tunnelbanan tillbaka till hotellet och mejla över bilderna som de tagit under dagen till redaktionerna. Hon nickade och sa att hon skulle komma till hotellet senare på kvällen. Fotograferna traskade iväg till Tower Hills tunnelbanestation, pratandes med varandra om vad de hade fotat under dagen.
   Clara vände sig om till Magnus och Martin och kollande frågande på dem, precis som de skulle svara på en frågan hon hade ställt.
   "Det ligger ett kafé här borta alldeles runt hörnet", sa Magnus. "Vi pratar där, jag behöver en kaffe "

   Det skulle bli gott med en varm kopp kaffe nu. Magnus huttrade och skakade så mycket att han inte kunde prata ordentligt. När de kom in på kaféet satte de sig vid ett litet bord längst in till kassan och beställde tre stycken kaffe. Magnus och Martin tog svart och Clara en latte. Magnus värmde sina stelfrusna fingrar runt koppen och kände genast att värmen i händerna började komma tillbaka.
   "Vi har haft en liten incident med Charlie Vincent", började Magnus och Clara lutade sig genast bakåt och suckade. "Han har liksom någon som vi måste ha."
   Clara tittade på Martin, som att hon ville ha bekräftelse från honom att det hon hörde var sant.
   "Det är sant", han och tog en klunk.
   "Gangsterkungen Charlie Vincent?" frågade Clara, fast hon redan visste svaret.
   Martin nickade samtidigt som han tog en slurk kaffe. Hon tittade bort mot ingången och suckade. Tog en klunk av sin latte och tittade ner i bordet och sa, utan att titta upp:
  "Ni är ute efter en skatt igen va?"
   Martin tittade storögt på Magnus som in sin tu tittade rakt på Clara.
   "Det är en skatt som tillhör Skandinaviens folk, inte någon engelsk gangster", sa han och tittade djupt in i Claras ögon. "1815 innan min förfader Per Jensen skickades till straffkolonin Helheim så..."
   "Jag vet vad Jensen gjorde", avbröt Clara och såg trött på Magnus. "Så du tror verkligen att han gömde skatten här? I London? Varför skulle han åka med en stor skatt hit och gömma den?"
   "För att göra det svårare för soldaterna att hitta den. Ingen skulle ens tänka tanken på att den var i ett annat land. Jag har gjort research och gått igenom Jensens dagbok. Sida upp och sida ner, gåta efter gåta och det ledde mig hit. Det är här Charlie Vincent kommer in i bilden."
   Clara lyssnade intressant och lutade nu armbågarna mot bordet.
   "Vad hade Vincent som inte du hade?"
   "En karta. En karta som jag trodde visade vart skatten fanns, med det visade sig att den ledde oss till en annan karta. Jensen lämnade ledtrådar i allt han gjorde. Kartan fick jag från Charlie mot 250.000 pund och den ledde oss till ett stort bibliotek under Towern, där vi hittade två stycken andra ledtrådar. En anteckningsbok som förmodligen tillhörde Jensen och en karta. En karta till nästa ledtråd."
   "Och det är därför ni måste få tag i Charlie Vincent?"
   Magnus nickade tyst och tittade ner i den tomma kaffekoppen, sedan tittade han upp på Clara igen och flinade.
   "Clara Sörensson, har du lust att riskera livet för att försöka stjäla från en gangsterkung?"
   "Det kan du ge dig fan på", svarade hon och log.
   De båda skakade hand.
   "Ingen återvändo, min sköna", log Magnus. "Ingen återvändo."     

Till slut så tog Magnus mod till sig och vände sig om. Där stod Clara Sörensson och flinade brett.
   "Fan vad du skräms", sa Magnus med en blandning av ilska och lättnad i rösten.
   Martin vände sig nu också om och drog en lättnads suck.
   "Vet inte du att det är farligt att smyga sig på efterlysta personer?" sa han och log mot Clara.
   Clara Sörensson var en kvinnlig reporter på dryga 30 år som Magnus hade lärt känna under sin tid som journalist på Folkbladet hemma i Norrköping. Clara såg ut som en stereotypisk svensk. Långt blont hår, som var lika ljust som solen och ögon lika blå som isen över en frusen sjö. Hon var ganska kort och smal, men trots det var hon överraskande stark. Hon var en skönhet som fick de flesta män och pojkar hon gick förbi att vända sig om och gnugga sig i ögonen. Hennes skönhet var total och hon såg ut att kunna vara en avkomma från den fornnordiska kärleksguden Freja.  Hennes utseende lurade dock flertalet män, som brukade tro att hon var ett enkelt byte att dra hem på ett one night stand eller något liknande, med när man väl träffade Clara fick man direkt andra tankar. Det här var ingen brud man kunde släpa hem från krogen och dumpa dagen efter. Nej nej, Clara var en oerhört målmedveten kvinna och med ett temperament som kunde få den ilsknaste tigern att se ut som en snäll liten bonkatt. De killarna som försökte ragga upp henne genom att röra mycket vid henne hade fått gå därifrån med en blåtira över ena ögat. Clara såg ut som en lättfotad brud, men mer svårtflörtad än henne kunde man inte vara. Även fast hon var en tjej som kunde få alla killar hon pekade på valde hon att inte avlösa pojkvänner efter varandra. Hon hade bara haft två relationer i hela sitt liv. Första pojkvännen skaffade hon när hon gick i åttonde klass. Det förhållandet höll i tre år. Den andra pojkvännen fann hon när hon arbetade på Norrköpings Tidningar. Hon var 27 år när de gjorde slut och sedan dess hade hon valt att leva ensam ett tag.

   "Jag är här som reporter. FÖ har fått tuppjucket och skickat iväg mig hit för att skriva om hur välbesökt Towern är" sa hon.
   "Det låter kanon, men vi behöver komma ut. Vi har ganska bråttom", skyndade Magnus på.
   "Är ni efterlysta? Varför.
   "Det är en lång historia. Och vi hinner inte dra den nu", sa Magnus stressat.
   "Okej, jag ska göra vad jag kan", sa Clara. Vänta här. Jag är strax tillbaka."

Lussekatter är en form av bulle som bakas på vetemjöl smaksatt med saffran vilket ger dem deras karakteristiska smak och färg. Lussekatter är idag starkt förknippade med luciafirandet men har enligt wikipedia ett helt annat ursprung. Så här skriver man:

”Begreppet Lussekatt hade från början inget att göra med Lucia, utan ska etymologiskt härledas till Lucifer, alltså djävulen. Det var i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Djävulen, i kattens skepnad, gav barn stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan. De ljusa bullarna ansågs skrämma bort Lusse, alltså Lucifer. Lussekatter har även kallats dövels- och dyvelkatter (djävulskatter).

I slutet av 1600-talet kom lussekatten till Sverige och mälardalslandskapen där de mer välbärgade bakade och åt dem. Först på 1800-talet, när man i Sverige började fira Lucia, spreds lussekatten över hela landet och fick den folkliga koppling den numera har.”

För egen del är det nog min favorit bland alla bullarna med den starka saffranssmaken som dessutom ofta gör dem väldigt saftiga.

En ganska gammal dam öppnade dörren. Hon var lång och smal, och hennes mörkbruna hår hade börjat bli grått på sina ställen. ”Jaha, så det är du som är Axel?”, frågade hon och fortsatte, ”jag är grevinnan Helga Brysén och det här är ett av mina finaste hus på den här sidan av Vättern. Men du vet väl redan allt om mig och mina tillgångar sen du gick i skolan?”. Axel tänkte svara att han inte hade någon som helst aning om vad hon babblade om, att han inte visste vem hon var, men för att slippa konflikt nickade han lite tveksamt och frågade grevinnan vad han kunde stå till tjänst med.

”Jadu, jag har ju redan tjänare som sköter matlagandet åt mig, men du skulle kanske kunna ta och städa huset. Mina tjänare har börjat bli till åren och de ser inte längre allt damm… Så får det bli, ta trappan där borta och gå upp till övre plan och städa varje rum ordentligt. Alla ägodelar ska också dammas av och ljusstakarna måste putsas upp. Säg åt Rune att han visar dig till städskrubben så hittar du alla redskap du behöver.”

Axel gjorde som han blivit tillsagd och gick uppför den stora och mäktiga spiraltrappan som var gjord av marmorsten. När han tagit sig upp till toppen såg han en gammal man i frack som satt på en stol och sov. Axel gick fram till mannen och knackade honom på axeln.

Axel gick fram till dörren och stoppade in nyckeln i låset. Han vred om nyckeln två varv tills det klickade till och tryckte sedan ner hantaget, öppnade dörren och klev in i sitt nya hem. Hans första egna boende någonsin. Det var visserligen inte speciellt stort, men där fanns ändå nästan allting han kunde tänkas behöva; en säng, ett bord, två stolar lite köksredskap och en vedspis med ett par kokplattor på. I ena hörnet av rummet stod också en stor träklocka som tickade högt medan minutvisaren sakta rörde sig medsols. Axel såg att klockan var över tio, och eftersom han skulle upp och jobba tidigt morgonen därpå tänkte han att det var lika bra att lägga sig.

Morgonen därpå var Axel uppe väldigt tidigt och värmde upp lite gammal soppa till frukost. Han hade kollat igenom alla lådor i hopp om att hitta ätbara saker, och till sin glädje fann han flera gamla konservburkar i skafferiet. När han hade ätit sig mätt tog han på sig sina kläder och tittade på klockan tills det var dags att gå iväg. När den var fem minuter i åtta kändes det som att det var dags. Axel gick ut, låste dörren och gick tvärs över gatan mot grevinnan Bryséns pampiga villa, som var tre våningar hög och hade flera stora salar på respektive våningsplan.

Axel såg att hon hade en ringklocka uppsatt vid ingången. Det var inte många som hade råd med sånt på den tiden. Han tryckte på knappen och en stund efter att klockan plingat till på insidan av huset öppnades så dörren.

Idag är det Anna-dagen då lutfisken enligt traditionen ska läggas i lut. Lutfisk är nog tillsammans med grisfötter den minst populära julrätten. Lutfisk är torkad fisk och var säkert vanligare förr eftersom torkning var en vanligare konserveringsmetod. Lutfisk nämns första gången i svensk skrift av biskopen Hans Brask som levde 1464-1538. Japp det är han med brasklappen. Så det är en gammal rätt.

För att få den ätlig läggs den först i lut (vatten, natriumkarbonat och kalciumhydroxid) och sedan lutas av under några dagar genom att ligga i kallvatten som byt ut regelbundet. Detta är viktigt för det måste göras ordentligt för annars blir fisken väldigt lös och geléaktig och inte speciellt god. Tyvärr slarvas det ofta med det vilket ger många ett dåligt och ofta felaktigt intryck av lutfisk.

Mera mat på jul! Risgrynsgröt är den gröt som mest är förknippad med jul. Hur länge det varit så men det är inte sedan tidernas begynnelse då ris inte odlas här utan måste importeras. Det var först på 1800-talet man började med risgrynsgröt men man hade annan julgröt på exempelvis korn eller råg tidigare så julgröt i sig kan ha långa anor. Grötris är till skillnad från vanligt ris rundkornigt. Ett vanligt sätt att äta det är med mjölk, kanel och socker. Man kan också äta det kallt med frukter i och då kallas det ris ala Malta. En tradition är att he i en mandel i gröten och den som hittar den kommer att bli gift nästa år. Själv är jag allergisk mot mandel och således singel. En annan variant är att mandelfinnaren ska komponera ett litet rim.

En annan gammal tradition är man på landet ska sätta ut en skål med gröt till gårdstomten för att blidka denne.

För mig är risgrynsgröt verkligen förknippat med jul eftersom julafton alltid inleds med frukost på risgrynsgröt som sen äts till frukost varje dag fram till nyår.

   Båda två vaknade till liv samtidigt. De satt på en varsin stol med armarna hopknutna bakom ryggstöden. Benen på båda var även de hopknutna. Framför dem gick en bredaxlad man med blont snaggat hår och vankade av och an med ett maskingevär hängandes i brösthöjt. Han sa ingenting utan vankade bara fram och tillbaka, samtidigt som han kastade arga blickar på Magnus och Martin lite då och då. Varje gång han gjorde det gav Magnus honom ett brett leende för att irritera honom. Han behövde inte vara rädd för att mannen skulle skjuta honom. Efter allt han hade läst om Europas värsta gangsterledare Charlie Vincent så visste han att varken han eller Martin skulle dö. Vincent hade antagligen gett stränga order att inte likvidera dem. Kanske misshandla och mörbulta dem lite grann, men absolut inte döda dem.
   "Vart är Charlie?" frågade Magnus vakten.
   Denne sa ingenting utan behöll sitt stenansikte.
   "Så när kommer helikoptern att landa?" frågade Martin.
   Vakten gick fram till Martin och kollade hotfullt på honom
   "Vad menar du med helikopter?" undrade vakten på knackig engelska.
   9 personer av 10 hade i detta läge valt att inte nedvärdera en man som var tredubbelt så stor som en själv, men Martin var den tionde personen och han var minsann inte rädd för monstret som stod framför honom.
   "Jag syftar på helikopterplattan uppe på huvudet. Seriöst grabben, leta upp en ny frisör. Så där kan du inte se ut?"
   Magnus lutade sig mot Martin och sa sarkastiskt:
   "Det var trevligt att lära känna dig, men här skiljs våra väga."
   Martin tittade på sin vän och blinkade med ena ögat.
   "Jag är säker på att jag kan sänka dig på ett slag", sa han uppkäftigt till vakten
   Vakten lade av ett högt och djupt skratt och i exakt samma sekund som vakten lutade huvud bakåt av sin skrattattack så kom Martin mirakulöst loss, ställde sig snabbt upp från stolen och laddade allt vad han hade med högernäven och slog till. Knytnäven träffade mitt i sola plexus. Vakten vacklade nåra steg bakåt där, han sjönk ner på knä och kippade efter andan. Martin skar loss Magnus med den kniv han hade använt för att skära loss sig med. Han gick fram till vakten.
   "Vad var det jag sa?" sa hann muntert och tog vaktens maskingevär.
   Vakten försökte ta tag i Martin men Magnus siktade ett stenhårt karateslag på vaktens hals och slaget gjorde honom med ett medvetslös.
   Långt borta hörde vrål och kommandon som kom närmre.
   "Kom an bara boys" sa Martin och laddade vapnet.

Gunnar sträckte fram ena handen och pressade fram ett billigt leende när han fick se Axel. Axel log tillbaka, tog Gunnar i hand och presenterade sig för honom. När Axel därefter hade tackat Elina och hennes föräldrar för gästvänligheten de visat honom följde han med Gunnar, som tycktes vara väldigt ivrig att snabbt komma därifrån. De gick i ett raskt tempo genom stadens snöbeklädda gator och ingen sa någonting. Efter en stund tyckte Axel att tystnaden började kännas jobbig, så han beslutade sig för att försöka starta en konversation. ”Det är riktigt kallt ute idag”, fick han fram. Gunnar svarade inte utan fortsatte bara att visa vägen med en sammanbiten min.

När de hade gått i närapå en halvtimme stannade slutligen Gunnar vid ett litet och ganska risigt trähus som låg tätt intill flera av stadens rikaste familjers lyxboningar. Först nu började Gunnar tala till Axel, och han verkade inte vara speciellt glad. ”Du ska veta att jag inte tog emot dig frivilligt. Jag var skyldig Ragnars kompis en tjänst och när han insisterade på att jag skulle hjälpa dig att få något hem hade jag helt enkelt inget val. Du får bo i det här rucklet… Till sommaren ska det rivas till förmån för en ny villa till familjen von Gotthaupt, men till dess hinner du förhoppningsvis hitta något eget ställe att bo på. Som betalning för boendet kommer du att få jobba. Klockan åtta varje morgon ska du infinna dig hos grevinnan Brysén som bor i det blå huset där borta och utföra de sysslor hon ber dig om. Minsta misstag och du åker ut. Är det förstått?”. Axel nickade mot Gunnar, sedan fick han en nyckel till det gamla trähuset och blev lämnad ensam.

Magnus och Martin gick omkring och letade i varenda liten vrå i biblioteket.
   "Nu har vi letat i en evighet", suckade Martin.
   "Omöjligt", sa Magnus. "Den måste vara här någonstans. Är du säker på..."
   Han avslutade meningen mitt i och kollade över Martin, som därefter följde hans blick uppåt. Bakom Martin ett par meter stod ett svagt X inristat i en stenvägg.
   "Ser du X:et?" Gå och hämta stegen som står där borta", sa Magnus innan Martin hunnit svara.
   Martin hämtade en stege som stod lutad mot en vägg och stödde den mot bokhyllan under X:et. Magnus klättrade upp till den översta hyllan och räknade till han kom till den tionde boken och drog ut den. Han klättrade ner och gick fram till bordet igen.
   "En bok", suckade Martin otåligt. Han gick och satte sig på en stol. "Så den andra ledtråden är en bok? Magnus, det här kommer ta evigheter, att försöka lista ut..."
   Magnus bläddrade fram till den tionde sidan och höll därefter triumferade upp en karta mot Martin, som genast gjorde Magnus sällskap vid bordet.
   "Det här kommer ta evigheter...?" flinade Magnus. "Ställ tillbaka boken där den hör hemma och sen sticker vi.

Att göra hemmagjort godis är något som verkligen hör julen till och den största klassikern är nog knäck. Knäck är socker, sirap, grädde och ibland hackad mandel som kokas ihop och stelnar i små pappformar.

Själv gillar jag knäck och vi har alltid gjort det i vår familj. Men jag äter aldrig speciellt mycket eftersom det ofta är så förbaskat svårätet.

Axel la varsamt ner varorna de handlat i en papperskasse och sedan begav de sig tillbaka mot Elinas hem. Sen de hade gett sig av hade det passerat ett antal timmar, så Elina gissade att hennes far borde ha kommit hem från sitt jobb på banken vid det här laget. Både hon och Axel såg med spänd tillförsikt fram emot att höra vad han skulle säga till Axel. Om han hade hittat något hem åt honom. Väl framme hos Elina gick de direkt in i köket för att ge matkassen till Lina, som redan hade satt igång med kvällens middag. Och mycket riktigt hade även Ragnar kommit hem. Han satt på sin sedvanliga plats i kökssoffan och rökte på sin vattenpipa, samtidigt som han läste dagens morgontidning.

När Axel, Elina och hennes moder hade fått ordning på matvarorna och lagt allt på sina rätta platser så la Ragnar ner tidningen på köksbordet och kom med beskedet. ”Axel, ikväll kommer du inte att få sova hemma hos oss. Jag har ordnat med ett eget boende till dig nu. Min kontakt på jobbet känner en hyresvärd som har en liten etta som du kommer att få bo i från och med ikväll. Han är medveten om att du inte kan betala någon hyra rent ekonomiskt ännu, så tills vidare kommer du att få betala genom att arbeta hos honom”.

Axel, Elina och hennes föräldrar åt därefter mat tillsammans och humöret var mycket glatt hos dem alla. En riktig festmåltid för att fira slutet på den mörka tid som Axel hade bakom sig, men som nu alltså var till ända. En stund senare bankade det på dörren. Ragnar sa åt Axel att göra sig i ordning för att gå ut och träffa sin nya hyresvärd.

   Det tog inte alltför långt tid innan de kom ner för trappan. Mörkret var inte så totalt som Magnus hade tänkt sig, men tillräckligt mörkt för att tvingas använda ficklampan. De gick under tystnad fram längs den smala gången. Efter ett tag kom de fram till en tunnelliknande, ganska så bred, gång.
   "Vad är det här?" undrade Martin. "En tunnel?"
   "En gammal avloppstunnel", svarade Magnus tvärt utan att vända sig om.
   Båda gick nerhukade, för att göra sig så små som möjligt. Även fast de var säkra på att de inte hade sällskap som väntade längre fram.
   Efter ett tag stannade de tvärt och Magnus gjorde tecken åt Martin att de skulle sätta sig ner. Längre fram kunde de skymta ljus och ju närmre de kom, desto klarare blev ljuset. Även röster hördes nu. De gömde sig på varsin sida av en ingång. Ingången ledde till ett stort bibliotek i viktoriansk stil. Det kom två vakter mot ingången och Magnus och Martin gjorde sig redo att bryta deras nackar, så de inte blev påkomna. Men vakter bytte håll alldeles vid ingången och började gå inåt biblioteket igen. Magnus och Martin tittade långsamt in. Lutad över ett bord stod Charlie Vincent. Magnus tyckte sig se att han koncentrerade sig på ett litet föremål som var placerat framför honom.
   Martin, som hade blivit uttråkade av att vänta, hade tagit upp sin pistol och polerade försiktigt med en servett. Han kände plötsligt att det kittlande till i ena handflatan. Han vände på axeln och fin syn på sin värsta skräck. En spindel, som kröp över handflata. Han började frenetiskt vifta på handen och tappade samtidigt balansen, så han föll omkull. När han landade gav han ifrån ett svagt stönande. Magnus såg argt på honom och tittade sedan in i biblioteket igen. Charlie Vincent hade nu kollat upp från bordet och kollade sig misstänksamt om.
   "Vi är förföljda!" ropade han till sina vakter, som var fem till antalet. "Sprid ut er och hitta förföljarna."  
  

   Samtliga personer försvann från rummet. Magnus väntade några extra sekunder innan han gav tecken till Martin att det var lugnt att gå in i biblioteket. Magnus sprang direkt fram till bordet, där Charlie hade stått och tittat på något. Martin gick runt i biblioteket och beundrade det fantastiska hantverket.
   "Fantastiskt", mumlade han. "Så du tror skatten finns här nere?"
   Magnus svarade inte utan koncentrerade sig noga på den lila anteckningsboken så låg framför honom.
"Hallå", sa Martin, i försök att få Magnus att lyssna på honom. "Tror du skatten finns här?"
   Magnus log triumferande och tittade upp på Martin.
   "Kom hit så får du se."
   Martin ställde sig bredvid Magnus och kollade på vart han pekade.
   "Kartan ledde oss hit för att hitta nästa ledtråd", sa Magnus uppspelt. "Innan Jensen blev förflyttad till Helheim 2 augusti 1815 så skrev han i sin dagbok att han var här i London 30 juni 1815 för att 'gömma skatten'."
   "Så den mytomspunna Kungaskatten är en bok?" sa Martin och kollande frågade på Magnus.
   Magnus skakade på huvudet.
   "Han gömde inte skatten här. Han gömde spåren till skatten här. Ledtrådarna."
   "Ledtrådarna? Du menar att det är flera?"
   "En till", sa Magnus och kollade ner i boken. "Boken säger att det finns ännu en ledtråd här inne." Han vände blad. "Självklart! Jensen var besatt av siffran 10. Allt viktigt som han gjorde kamouflerades med 10. Till exempel så skrev han propagandaskrifter som uppmanade till att störta kungen och dessa skrifter och andra dokument gömde han undan i skrin, lådor ja, vad som helst och markerade med 10. Och siffran 10 är ju X i romerska alfabetet. X markerar skatten, vet du."
   "Du menar att ledtråden finns under X?" sa Martin, en aning tröttsamt.
   "Leta reda på X min käre Watson", log Magnus. "Vi har en skatt att hitta."  

En smällkaramell är en cylinderformad julgransprydnad iklädd färgglatt papper med fransar i ändarna som traditionellt innehåller godis och smäller när man öppnar den, därav namnet. Öppnandet ska ske i samband med julgransplundringen.

Smällkarameller började utvecklas av Thomas J Smith som var godistillverkare i London på 1870-talet så det är en julprydnad med relativt långa anor.

Anor har också många av de smällkarameller vi brukar ha i vår gran för hos oss har det aldrig vart tradition att ha isär dem och leta efter godis utan vi återanvänder dem och har säkert smällkarameller från 50- 60-tal i granen.

”Du kan inte fortsätta att bo utomhus Axel, det blir kyligare för var dag som går. Det finns inte en chans att du kommer överleva hela den här vintern utan tak över huvudet. Imorgon bitti ska jag prata med en kamrat och kolla om vi kan ordna något permanent boende till dig. Den här kvällen kan du få ligga här på kökssoffan. Det är ingen lyxsäng direkt, men förmodligen bekvämare än den där ogästvänliga skogen”.

Axel tackade så hemskt mycket för hjälpen och när middagen var avklarad spelade sällskapet lite olika kortspel fram till skymningen då det var dags att krypa till sängs. Axel som äntligen fick avnjuta en hel natt i ett varmt hem hade väldigt svårt att somna, men när han tillslut lyckades så verkade han aldrig vilja vakna up igen. Det tyckte i åtminstone Elina som morgonen därpå petade försiktigt på hans kind med sitt ena pekfinger. När han inte vaknade av det så la hon hela handen mot Axels huvud och började skaka lite försiktigt. Först då vaknade han upp ur sin törnrosasömn. Halvt vaken och halvt omedveten om vart han var frågade han Elina om han var i himlen, om hon var en ängel. Elina bara fnissade och sa åt Axel att ta på sig sina byxor och sin nya skjorta.

En stund senare var Axel påklädd och klar. Elina tog med honom ut på en promenad som slutade med ett besök hos den lokala lanthandlaren. Elina plockade upp en lista som hon fått av sin mor på olika saker som behövde inhandlas till kvällens måltid. När hon hade fått tag på allting och betalat varorna tittade hon på Axel och frågade vad han väntade på. Axel undrade vad hon menade med det och fick till svar ”dummer, någon måste ju bära hem allting också”!

   De klev av vid Tower Hill och gick i raskt takt mot Towern. När de kom fram så tittade Martin skeptiskt på Magnus.
   "Jag kommer inte stjäla nånting inifrån Towern, bara så du vet. I så fall får du klara det helt på egen hand"
   Magnus såg med beundran på det medeltida mästerverket, sedan vände han sig till Martin.
   "Vi ska in under borgen"
   "Jag vet inte hur du känner, men jag är inte så sugen på att köra hit en grävmaskin och gräva upp marken utan tillstånd", sa Martin.
   Magnus suckade tröttsamt. Att hans vän aldrig kunde vara seriös någon gång. Det är nästan som att jag är straffad för något, tänkte han, men jag vet inte vad.
   "Vi är civilklädda poliser som ska hjälpa vakterna med bevakningen. Här har du ditt ID, pistolen smusslade jag in i din jackficka när vi satt och väntade på tåget vid Piccadilly Circus."
   "Smart, men borde inte vakterna har fått förvarning att de ska få hjälp av två poliser?" frågade Martin.
   "Jag löser det", sa Magnus självsäkert. "Det enda du behöver oroa dig för är att försöka att inte avslöja våra egentliga identiteter."
   De följde den allt tilltagande strömmen av människor som var på väg till slottsgården. De gick fram till en lång och smal vakt som gick omkring och kontrollerade så att allt stod rätt till. Han tittade på de två figurerna som kom emot honom och log.
   "Välkommen mina herrar. Är det någonting jag kan stå till tjänst med?"
   "Ja", sa Magnus självsäkert med en utmärkt Londonaccent, "som ni ser så är vi här nu, redo att hjälpa er med bevakningen."
   Vakten tittade oförstående på de båda herrarna.
   "Vi har fått order att hjälpa er med bevakningen av denna visning", sa Martin, med en minst lika bra accent som Magnus. "Vi kommer från polisen".
   "Jaha" log vakten och såg genast mycket mer förstående ut. "Då ska ni prata med Cliff Baker, chefsvakten. Det är han där."
   Han pekade på en storväxt mörk man som stod och pratade med en kvinna i medelåldern, som mycket väl kunde vara guide med tanke på att hon hade en trave böcker under armen och de kläderna hon hade på sig. Magnus och Martin gick fram till honom.
   "Ursäkta, Mr. Baker", sa Magnus undrande.
   "Ja"
   "God afton, sir. Mitt namn Timothy Fletcher och det här är Greg Phillips. Vi är här nu.
   Magnus och Martin skakade hand med både Baker och kvinnan.
   "Caroline Brown", log kvinnan. "Jag ska nog lämna er nu, mina herrar. Jag måste tillbaka till arbetet."
   Hon nickade hej då till männen och gick in till en skara historiesugna turister. Vakten vände sig om till Magnus och Martin.
   "Vad kan jag hjälpa er med, mina herrar?", undrade Baker
   "Vi är från polisen och har fått order om att hjälpa er med bevakningen, då ni tydligen är underbemannade för tillfället." Magnus visade Baker sitt falska ID.
   Baker tittade misstänksamt på Magnus och Martin.
   "Är det här ett skämt, eller?"
   Magnus och Martin tittade med spelad förvåning på varandra.
   "Nej, det är inget skämt", sa Martin. "Varför tror ni det?"
   "Jag tror jag måste polischefen, för det här verkar konstigt. Jag har inte fått någon information om att polisen skulle hjälpa oss med bevakningen. Eh, kom med in."
   De gick fram till receptionen och Baker frågade efter telefonen. Magnus och Martin tittade på varandra, en aning nervösa.
   "jag måste gå på toaletten", sa Magnus.
   "Ja, samma här", hängde Martin på. "Att jag aldrig lär mig, thaimat är inte bra för kistan."
   Baker pekade i den riktingen toaletterna låg. Man fick gå ner en trappa för att komma till herrarnas.
   Istället för att svänga vänster till toaletterna så svängde de höger. De gick genom en knappt upplyst korridor ända till de kom fram till en plåtdörr där en skylt med en blixt på prydde den. Låst, självfallet, tänkte Magnus. Vad trodde jag egentligen?
   "Ursäkta mig här", sa Martin malligt, "men nu är det min tur att briljera."
   På några sekunder lyckades han dyrka upp låset och öppnade dörren utan några som helst konster.
   "Damerna först"


   Framför dem stod stora elskåp med kilometervis med sladdar och kablar till hela slottets belysning.
   "Ah, så det är här magin händer", sa Martin och kollade sig beundransvärt om i rummet.
   "Kom", sa Magnus. "Det är något som ger vika här. Kom och hjälp mig."
   Martin gick fram till Magnus som tryckte på en stor sten nere vid golvet. Martin böjde sig ner och de båda räknade till 3, innan de tog i för alla krafter de var värda. Stenen gav sakta vika och till slut så såg de en snal mörk gång framför sig. Magnus beordrade Martin att släcka lampan inne i rumme och själv så tände han sin ficklampa. De gock längre och längre in i gången.
   "Jag tror att vi befinner oss mitt under muren nu", sa Magnus. "Det här måste vara någon hemlig gång."
   De fortsatte längre innan de kom till ett lite större runt rum.
   "Jaha, det här var kul", suckade Martin. "Vi krälar omkring i mörker under jord och en annan rolig sak är att vår vän Baker säkert har kommit på att vi bluffade och att vi nu är efterlysta av polisen."
   Magnus satte sig på huk och drog fingret längs någon kant och gav därefter ficklampan till Martin.
   "Sluta klaga och hjälp till här istället. Lys här."
   Martin lyste på det stället Magnus pekade. Magnus tog i allt vad han hade och stönade och stånkade och till sist så fick han bort vad som visades vara ett lock. De stod nu och tittade ner på en liten trappa som ledde ner i ett svart hål. Martin gav ficklampan tillbaka till Magnus.
   "Du går först", sa han, utan att ta blicken från det mörka hålet.  

Köttbullar är en sån där rätt som verkligen hör julen till men samtidigt inte exklusivt är en julgrej eftersom det med fördel kan ätas året runt. Köttbullar har ju också kommit att bli lite av en nationalsymbol och sinnebilden för svensk mat.

För egen del är köttbullar väldigt starkt förknippade med barndomen eftersom det var min mormors specialitet.

Enligt wikipedia skall köttbullarna introducerats i Sverige under 1700-talet efter Karl XIIs återkomst från turkiet. Den kokta variante, frikadeller, skall dock ha varit vanligare under 1700- och 1800-talen.

Axel satt och fingrade på de glänsande silverbesticken som låg prydligt utplacerade på matbordet. Han hade precis kommit hem till Elina och fått hälsa på hennes föräldrar, Ragnar och Lina. Axel hade fått ett väldigt fint bemötande av dem båda trots att han både luktade illa och var smutsig efter att ha sovit ute de senaste veckorna. Lina hällde upp lite varmt vatten i en balja så Axel kunde tvätta av sig den värsta smutsen och därefter gav Ragnar bort en av sina egna rena skjortor till Axel. Den gamla tröjan han hade sedan tidigare var så pass smutsig och sliten att den inte hade gått att rengöra ordentligt utan att tyget skulle ha trasats sönder.

Ren och fin med nya kläder hade sedan Axel blivit hänvisad till matbordet i familjens vardagsrum, och nu väntade han bara på att värdarna skulle komma in med maten och slå sig ner vid bordet. Detta skulle bli den första normala middagen på väldigt länge för Axel. Det var visserligen nervöst att vara hemma hos främmande människor, men den här dagen skulle han inte behöva tigga till sig något för att stilla hungern.

Efter en stunds väntande kom så familjen in med maten, kokt potatis med grillad och väldoftande skinka. Ragnar läste den sedvanliga bordsbönen högt och tydligt, sen började de alla äta. Under måltidens gång hann Axel lära känna Elinas föräldrar allt bättre och efter ett tag kom Ragnar med ett förslag som fick Axel att bli mållös.

Limousinen vid korsningen Vigo Street och Sackville Street stod kvar när Magnus och Martin kom ut. De såg dock inte den misstänksamma bilen och började gå mot Piccadilly Circus. Det satt tre män i bilen, en chaufför och två stycken i baksätet. Männen i baksätet hade svarta kostymer och mörkt bakåtslickat hår. Den ena tog upp en walkie-talkie
"Mr. Jensen och Mr. Lundström har precis kommit ut från hotellet och rör sig mot Piccadilly Cirkus," sa han med tydlig Londonaccent, medan de sakta följde efter Magnus och Martin.
"Följ efter dem. Släpp dem inte ur sikte", befallde rösten i walkie-talkien med samma accent.

När Magnus och Martin kom ut på Piccadilly stannade Martin helt plötsligt och tittade misstänksamt på Magnus.
"Pistolerna?" frågade han. "Har du med dig dem?"
Magnus nickade lugnt och fortsatte sedan att gå, men när han märkte att inte Martin följde efter honom så stannade han och tittade sig om. Innan han hann säga någonting tog Martin till orda.
"Lade du märke till den svarta limousinen som stod några meter från hotellets entré?"
"Det är väl "Foxy Lady" som har träffat någon rik knös på väg från hotellet", suckade Magnus.
Martin skakade på huvudet och såg allvarlig ut.
"Jag tror vi blir skuggade. Vi fortsätter gå som om ingenting har hänt. Lite längre fram ligger ett italienskt kafé vid namn Caffé Nero. Där smiter vi in och väntar några minuter, på så sätt tappar de bort oss."
Sagt och gjort. De smet in på fiket och satte sig vid ett bord längst in till väggen för att inte synas ut. I samma sekund som de satte sig ner kom Magnus på att han hade båda pistolerna i jackans innerfickor. Han blev alldeles varm och pulsen höjdes. Svettpärlor började tränga fram i pannan och han blev torr i munnen. En servitris som såg ut att vara i tonåren kom fram till bordet.
"Vill ni ha någonting och dricka, mina herrar?" sa hon med en knappt hörbar italiensk brytning.
"Ja tack", hann Martin säga innan Magnus tog till orda. "Vi tar två koppar svart kaffe."
Servitrisen nickade som svar och försvann bakom en disk med läckerheter som ett antal bakelser och kakor.
Vi kommer fan bli påkomna och haffade av snuten, tänkte Magnus bittert. Tack Martin, smidigt. Servitrisen kom med kaffekopparna på en bricka och två kanelbullar på ett fat.
"Varsågod, mina herrar. Två koppar svart kaffe. Bullarna bjuder vi på, det är ettårsjubileum. Så, hur är vädret i Sverige? Mycket snö?"
Magnus och Martin tittade oförstående på varandra och sedan på servitrisen.
"Hur vet du att vi är från Sverige?" frågade Magnus.
"Det är bara svenskar som kommer in hit och beställer svart kaffe. Alla andra kunder vågar sig på mer exotiska sorter", skrattade servitrisen. "Tro mig, vi ser exat om det är en svensk som kommer in"
Hon gick för att betjäna ett annat bord. Magnus böjde sig fram till Martin och sa med låg röst.
"Utanför står två killar med backslick. De sticker ut ganska mycket med sina svindyra Armanikostymer och solglasögon. Jag tror inte de är på jakt efter det perfekta kaffet precis."
De båda männen gick sin väg efter ett tag. Magnus hävde i sig kaffet och tryckte in sin kanelbulle i munnen.
"Kom nu", sa han med munnen full. Du betalar."
Martin betalade för de båda och de gick ut från kaféet.

De såg längre inte till den svarta limousinen och börja därför gå mot Piccadilly Circus tunnelbanestation. Magnus kände att pistolerna blev tyngre och tyngre i hans fickor och han inbillade sig att alla som han gick förbi visste vad han gick omkring och bar på. Han hade aldrig haft något sådant problem tidigare, men nu kändes det som att alla kunde se genom hans jacka.
"Vart ska vi enligt kartan?", frågade Martin, som höll utkik efter männen i limousinen.
De gick ner i tunnelbanan och satte sig på en bänk för att vänta på det rätta tåget.
"Återigen, vart ska vi enligt kartan?" frågade Martin igen.
"Her Majesty's Royal Palace and Fortress", svarade Magnus, som visste att det inte sa Martin något. Han tittade på sin kollega och sa "Även känt som Towern"

Idag är det den andra söndagen i advent och då den första var i november är det nu läge att reda ut begreppet advent  litegrann. Advent är de sista fyra söndagarna före juldagen och markerar början på kyrkoåret. Tidigare var advent förknippat med fasta och kallades också julfasta och var liksom påskfastan 40 dagar, dvs 6 söndagar istället för 4. Redan på 1000-talet bytte det namn till advent och kortades till 4 veckor.

Ordet advent kommer från latin och betyder ankomst och syftar då på Jesus ankomst. Idag är såvitt jag vet fastande ovanligt men första advent är en viktig dag att besöka kyrkan på för de mer religiösa och varje adventssöndag brukar utgöra en liten stillsam högtidsstund. För många innebär första advent början på julen.

För egen del har alltid att samlas för en stillsam fikastund och tändning av ljus varit förknippat med advent som jag skrev igår.

Elina var vackrare än Axel kunde minnas. Hennes ljusblå ögon blänkte och det kastanjbruna håret gnistrade i solskenet. Om inte Axel hade blivit riktigt upptinad av det kokande vattnet som han fått av knallen precis innan så ordnade Elinas blotta närvaro resten. Hon rörde läpparna och sa; ”det var väl Axel du hette? Vart har du sovit inatt egentligen, du ser ju ut som en luffare”. Axel visste inte riktigt vad han skulle svara. Han kom inte på några hållbara lögner. Han berättade sanningen.

”Jag har bott utomhus... Min mor dog för ungefär en månad sen och sedan dess har jag bott hos en gammal släkting, men han kastade ut mig bara några dagar innan vi träffades för första gången... Han sa att han inte hade ekonomi att hålla både sig själv och mig vid liv, att jag måste ta hand om mig själv nu”.

Elina visste inte riktigt vad hon skulle svara, men efter en stunds tystnad frågade hon Axel om han hade ätit ordentligt sen han blivit hemlös. Axel svarade att han hade några gamla brödskivor undanstoppade som han ransonerade på. Det blev tyst igen, båda tittade bort från varandra och verkade skämmas en aning. Axel vände sig om och började gå långsamt därifrån, men Elina gick snabbt efter honom, tog tag i hans hand och frågade om han ville följa med henne hem och äta lunch med hennes föräldrar. Axel kunde inte göra annat än att tacka ja.

Det finns två olika varianter som båda kallas adventsljusstake. Det ena har fyra stearinljus på rad där ett nytt tänds varje advent så at ljusen såsmåningom blir som en trappa. Det är en sed som kom till Sverige i slutet på 1800-talet och blev vanlig på 1920-30-talen.

Den andra varianten är elektriska ljusstakar, ofta med sju ljus som vanligen placeras i fönster. Vanligt är att det mittersta ljuset är högst och ljusen längst ut är lägst och övriga står i fallande ordning däremellan. Den första elektriska adventsstaken tillverkades av svensken Oskar Andersson redan 1934.

Personligen har jag alltid gillat dessa ganska blygsamma inslag i julpyntet. Att ha adventsstakar och stjärnor i fönstrerna ger ett trevligt ljusinslag både i lägenheten och utifrån. I denna mörka årstid är det trevligt med dessa ljuspunkter i folks fönster när man är ute på stan.

Att tända ljuset på adventsljusstaken vid varje adventsfika med lussekatter, pepparkakor och julmust ur tomtemuggarna och dessutom vara nogrann så avståndet mellan ljusen blir jämnt är ett härligt barndomsminne och till skillnad från mycket annat med julen en väldigt avslappnad del av julfirandet.

   Magnus vaknade med ett ryck av att mobiltelefonen började vibrera i hans ficka. Han for upp som skjuten ur en kanon. Byxorna hade han hängt på elementet inne i badrummet och glömde att lägga ur telefonen innan han tog sin tupplur. Han rusade in i bandrummet och svarade yrvaket.
   "Jensen!"
   "Vad lång tid det tog innan du svarade. Sov du eller ligger du på hålet?" skrattade rösten i telefonen.  "Jag är nere i receptionen nu."
   "Kom upp, Martin", svarade Magnus

   Martin Lundström hade varit Magnus bästa vän sedan högstadiet. Efter första dagen i sjunde klass så hade de varit oskiljbara. De hade alltid varit ett med varandra, stått upp för varandra, slagits för varandra ja, till och med slagits med varandra. Men detta var för så länge sedan att Magnus hade hunnit glömma vad det var de bråkade. Någon flicka i gymnasiet eller något sådant, brukade Magnus halvt erinra sig när han tänkte tillbaka på deras tid som bästa vänner.
   De hade alltid kompletterat varandra väl. Martin var den som skötte det fysiska arbetet och skyddade Magnus i alla möjliga situationer. En gång i Marocko, när de var på jakt efter en mytomspunnen diamant, hade Magnus blivit inträngd i ett hörn av fientliga militärstyrkor i området. Om inte Martin hade varit där vid han sida skulle aldrig Magnus ha klarat sig ur denna knipa och hade kommit hem till Sverige i en liksäck.
   Magnus däremot var inte våldets man direkt. Han var den pålästa, klipska bokmalen, fast till skillnad mot andra bokmalar, var nästan överdrivet äventyrslysten. Han levde hela sitt liv som en Indiana Jones-film och hade aldrig ro att sitta ner och ta det lugnt, om han inte blev uppslukat av historisk facklitteratur dock.

Det första Axel tänkte när han vaknade var att det nu bara var 22 dagar kvar till julafton. Hade han varit osäker innan han somnade så var han helt övertygad om det nu när natten var förbi och det hade blivit ljust igen. Efter en stund märkte Axel att hans händer och fötter hade domnat bort på grund av den bistra kylan. Han beslutade sig för att bete sig tillbaka in mot stan för att försöka hitta någon plats att värma sig på. Det var redan mycket folk i rörelse på gatorna och på det stora handelstorget hade fullt med knallar slagit upp sina tält. Axel gick fram till ett tält där det såldes kaffe och efter en stunds tiggande fick han sig en kopp med kokande vatten. Han hällde lite av vattnet på händerna och resten på de stelfrusna fötterna. Det började sticka otäckt när lemmarna värmdes upp igen, men Axel visste att den obehagliga känslan var betydligt skönare än att inte ha någon känsel alls.

När han hade fått tillbaka rörligheten helt i händerna och fötterna gjorde sig även hungern påmind allt mer. Doften av rostad mandel, gröt, korv och allt annat gott som såldes runt om bland knallarna gjorde att det började kurra ordentligt i den näst intill tomma magen. Axel grävde i fickorna för att se om han hade några undanstoppade pengar på sig, men det enda han hittade var lite gammalt tidningspapper. Axel funderade på om han skulle kunna knycka en korv och därefter fly snabbt från platsen utan att bli upptäckt, men innan han hann låta planerna skrida till verket hörde han någon som ropade hans namn. Det var Elina.

"Var bor du då pöjk, om du nu inte har några föräldrar?", frågade polismannen. Axel svarade att han inte har något hem, att han bor där han får plats, oftast i trappuppgångar i gamla hyreshus. Polisen tog ett hårt grepp om Axels ena arm och sa åt honom att han skulle ordna ett boende på barnhemmet, men Axel slet sig loss och sprang snabbt iväg från platsen. Polismannen jagade efter en bit men han var gammal och hade dålig kondition, så jakten slutade ganska snart. ”Skyll dig själv din dåre”, ropade han till Axel och hötte vildsint med ena handen i luften.

Axel som var osäker på om han fortfarande var förföljd eller ej fortsatte att springa tills han kom fram till en skogsglänta precis utanför stadsgränsen. Det hade börjat snöa igen och kölden gjorde sig allt mer påtaglig. Axel letade sig fram till ett bergsparti där han la sig under ett ganska tjockt lager av grankvistar som han samlat ihop tidigare under vintern. Det var hans alldeles egna hem. Inte den varmaste platsen att bo på, men han fick åtminstone sova ostört till skillnad från när han låg i trappuppgångar och alltid blev utkörd av någon sur arbetare som skulle till jobbet.

Axel funderade över hur många dagar det var kvar till julafton och undrade om klockan hade passerat midnatt eller ej, om det var den andre december. Han beslutade sig för att så var fallet och åt upp en av sina brödskivor som han fått av en bagare tidigare samma vecka. Han hade fått ett trettiotal och hade planerat att äta en skiva varje dag så de skulle räcka ända fram till julafton. När brödskivan var uppäten lät Axel ögonlocken falla ihop och det tog inte lång tid innan han somnade till minnesbilder av Elina.

När jag var liten brukade vi alltid äta hemmagjord julkorv som en vän till min mormor gjorde. Efter att de gick bort så har det inte blivit nåt med det eftersom det är mycket svårt att hitta bra julkorv i affärerna. Nu har dock en kamrat börjat tillverka egen julkorv på gammeldagsvis så man kan njuta av denna delikatess igen.

Julkorv är en ganska tjock och grynig kokekorv som bör avnjutas med mycket senap.

   Magnus Jensen satt och smuttade på en whisky på den lilla kvarterspuben, alldeles nedanför hotellet. Hotellet var nybyggt och litet, inte större än två enplansvillor som stod staplade på varandra. Det hade stått klart 20 oktober och även fast det var nybyggt var priserna inte alltför höga. Det trestjärniga hotellet låg på Sackville Street i London, en liten gata vid Piccadilly Circus och som Magnus hade besökt ett antal gånger. London var en favoritstad för honom, men även fast han varit där ett tiotal gånger och brukade stanna två veckor varje gång, så kände han inte till lika mycket som han tyckte att han borde. Han brukade mest röra sig runt Piccadilly Circus, Covent Garden, Leicester  Square och Soho. Ibland brukade han åka upp till Arsenal för att se någon match, när han ändå var i London. Men nåra längre resor inom stadsgränserna hade han inte gjort.

   Kvartespuben hette "The golden goose" och namnet sägs ha kommit från 1800-talets mitt. Bredvid ingången hängde en mässingstavla som berättade historien. 1855 ägde en man vid namn William Jones en livsmedelsbutik i denna lokal. Tiderna blev så småningom hårda för honom och han var tvungen att göra sig av med sitt biträde. Färre och färre människor kom till butiken och William funderade på att stänga igen. Men en dag när han diskuterade butikens dåliga affärer med en kund så kom helt plötsligt en gås in genom dörren. När William försökte fösa ut gåsen blev den så rädd att den flög omkring där inne och välte ner burkar och flaskor från hyllorna. William fick stanna kvar i butiken och städa i ordning till långt in på småtimmarna, då han gav sig och gick hem för att få lite sömn. När han kom till butiken nästa morgon trodde han inte sina ögon. Utanför butiken flockades människor. Nästa dag samma sak. Och nästa, och nästa. Affärerna gick strålande och William hade åter råd att anställa ett biträde. 1870 sålde William Jones lokalen då han flyttade sin verksamhet till en annan del av London. Den nya ägaren öppnade en pub i lokalen och en sen kväll när alla gäster hade gått hittade han en loggbok. William Jones hade glömt kvar den när han flyttade och i boken fanns historien om gåsen nedskriven. Nu förvarades boken i en inglasad monter bakom disken. 

   Magnus väntade på en man som satt på värdefull information. Information som Magnus behövde för att fortsätta sin jakt. Mannen som han väntade på hade kontaktat honom dagen innan på ett kafé i Soho. Han var lång, smal och mörkhårig.
   Magnus kollade på klockan, halv tre. Det var nu som hans kontakt skulle kliva in genom dörren till puben. När han tittade upp från klockan stod en lång, smal och mörkhårig man, med en marinblå kostym och en ljusblå sidenskjorta framför honom.
   "Mr. Jensen", sa mannen och stäckte fram handen. "Har ni pengarna?"
   Jensen sköt en väska till honom under bordet.
   "250 000 pund. Precis som du krävde", sa Magnus innan han fortsatte att smutta på whiskyn. "Plus att vi delar på bytet när jag har hittat det."
   Mannen stoppade handen innanför kavajen och tittade sig om för att vara säker på att ingen såg vad han gjorde.
   "Kom igen nu. Det är en karta du ska räcka över, inte en pistol", suckade Magnus.
   Mannen räckte över kartan till Magnus och böjde sig fram mot honom.
   "'Så långt borta har aldrig varit så nära'" sa han och tog upp väskan med pengarna. Han skulle just öppna den då Magnus sa:
   "Litar du inte på mig? Jag lovar att om det inte ligger 250 000 pund i väskan så får du skjuta mig."
   Mannen nickade, reste sig upp och skakade hand med Magnus. Sedan gick han, utan att säga ett ord.
   Magnus satt kvar och studerade kartan noggrant, sedan tog han upp telefonen och ringde ett samtal.
   "Ja, hej det är jag. Kom till mitt hotell om två timmar. Ta med dig våra "skyddshelgon"
  Han stoppade kartan i bröstfickan på den vita skjortan, svepte whiskyn och gick ut från puben.

   Vädret hade blivit bättre nu. Regnet hade dragit bort och molnen skingrats så solen tittade fram, men det var fortfarande kallt. Runt tre-fyra plusgrader, och även fast hotellet bara låg runt hörnet så hade Magnus ändå tagit på sig sin brunna skinnjacka. Mobiltelefonen stoppade han ner i fickan på de ljusblå jeansen.
   Han drog ett djupt andetag genom näsan när han kom ut, men det skulle han inte gjort. För en sekund glömde han bort att han var i London, där luften är lika frisk som nere i en kolgruva. Han fick en rejäl hostattack och kollade sedan runt omkring sig för att försäkra sig om att ingen hörde honom. Lutandes mot en vägg med en mobiltelefon i händerna två-tre meter längre bort stod en rödlätt tonårstjej med höjda ögonbryn och ett leende på läpparna. Magnus kände sig generad och gick med snabba steg mot hotellet
   När han kom fram till entrén så kände han sig iakttagen. Han vände sig om för att se om det var någon som följde efter honom, men han såg ingen.

   Precis när han hade gått in så rullade en svart limousine med tonade rutor runt hörnet från Vigo Street.

"Kalendern handlade om sjuårige Herman Jonsson och hans föräldrar, pappan bilmekanikern och mamman kontoristen. En dag skall pappan och sonen sätta mamman på prov och se hur fort hon kan stenografera. De använder termer som är vanliga när man jobbar som bilmekaniker. I hastigheten skriver mamman fel, "överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Detta visar sig vara en magisk ramsa som gör Herman till hjälten Herkules och pappan till en sjuåring."

Min julkalender kommer ägnas åt företeelser som hör julen till. Det kommer bli mycket mat men annat också. Det blir både mina egna åsikter och erfarenheter och fakta som jag hittar.

Först ut är just julkalendrar, eller adventskalendrar som de också kallas. En julkalender kan ah många olika former och gemensamt är att det är en form av nedräkning från förste december till julafton. Det kan vara ett ljus med datum på, det kan vara en följetång i tv, radio eller som vi gör här på bloggen.

Det klassiska som man oftast tänker på är dock en bild med numrerade luckor med en annan bild bakom där man öppnar en lucka om dagen. Det finns även varianter med presenter eller chokladbitar.

Det började i Tyskland på 1880-talet då Gerhard Langs mamma gjorde en variant med kakor där han fick äta en om dan för att underlätta väntan fram till jul. Som vuxen arbetade Gerhard i tryckeribranchen och gav ut den första tryckta julkalendern och på den vägen är det.

Som liten höll jag på med julkalendrar, jag följde de som gick på tv och hade givetvis en tillhörande kalender. Sen följde ju en alltid med sista numret av Bamse. Ibland fick jag även en chokladkalender som jag dessutom försökte återanvända genom att smälta ner blockchoklad och hälla i.

Per Jensen tittade med förakt på de svenska soldaterna som plågade hans bästa vän och kollega, Olav Rönne. Det hade gått 6 år sedan de anlände till straffkolonin "Helheim" som låg på en liten ö 3 mil norr om Nordkap. Att ta sig från "Helheim" var helt uteslutet. En omöjlig uppgift som slutade med döden för de som försökte. Antingen blev man skjuten av vakterna eller så fixade det iskalla havet att man gick en säker död till mötes, enbart på några sekunder. Två gånger i veckan kom ett fartyg med mat och samtidigt löstes vakter av och ersattes med nya. Maten som fångarna fick var näringsfattig, ofta rutten, kall och rå, medan vakterna förseddes med näringsrik, varm och lyxig kost. Ingen alkohol fick vistas på ön av säkerhetsskäl. Majoriteten av fångarna hade gått under i sjukdomar, svält eller frusit ihjäl. Många hade blivit avrättade av vakterna då man hade försökt fly. Av alla de 200 som hade kommit till "Helheim" 1814 fanns bara 50 personer kvar.
   Kolonin öppnades 1 december 1814 och dit förvisades alla motståndare till den svensk-norska unionen och dömdes till livstids straffarbete. Familjerna till dessa motståndsmän blev under mordhot tvingade att tiga om kolonins existens och på så vis kunde ön hållas hemlig för allmänheten. Ingen kände till att "Helheim" existerade och de som läckte information blev brutalt mördade.

   
   Olav Rönne blev torterad av vakterna, som piskade honom med kedjor, till han erkände att han hade stulit två köttbitar från vakternas matförråd. När han hade erkänt så drog vakterna med honom till ett plats på ön som kallades för "Ravinen". "Ravinen" var legendarisk för fångarna och man mötte en säker död om man hamnade där. Man kastades ner i en fem meter djup ravin och samtliga vakter ställde sig skjutklara högst upp och inväntade befälhavarens order. Oftast brukade fången få fem sekunder på sig att hitta något bra gömställe och på så sätt undvika döden. Men detta var lika osannolikt som att rosor skulle börja växa mitt i den kalla midvinternatten.
   Rönne kastades ner i "Ravinen" och förberedde sig på att ta avsked från jordelivet. Han knep hårt ihop sina klarblåa ögon och trots att han inte trodde på Gud så bad han. Han räknade ner från fem. 5, 4, 3, 2, 1... Han väntade ytterligare några sekunder innan han  öppnade ögonen igen. Han såg inga vakter. Det var helt tomt. Han började tro att han var död och blev med en gång rädd. Han stod helt stilla i några sekunder och bara for runt med ögonen. Men det fanns ingen där. Bara kylan var närvarande och han började frysa med en gång. Det var den första gången sedan han blivit påkommen att stjäla som han kände kylan. Nervositeten och rädslan hade gjort så att han hade glömt bort den.
   Rönne klättrade upp för den branta ravinen och gick tillbaka till lägret. Värken han fått sedan han torterades hade blivit värre nu När han gick in genom grindarna kom två vakter fram till honom.
   "Rönne, ni ska till Ståhlberg!" sa de ena.

   Viktor Ståhlberg var den högste befälhavaren och till skillnad mot sina kollegor så var denne, överraskande nog, oftast vänlig mot fångarna. Han var en man som inte brusade upp och visade alltid ett lugn överallt han gick. Skrönor florerade dock bland fångarna att Ståhlberg en gång hade blivit så frustrerad att han skulle ha slagit ihjäl fyra av sina mannar på samma gång, enbart med händerna.
   "Rönne, ni har stulit", sa Ståhlberg utan att titta upp från sitt skrivbord när Rönne klev in.
   I rummet var det varm och behagligt. Det luktade mat och Rönnes mage började kurra.
   "Ja!" sa Rönne en aning för högt. "Jag stal två köttbitar av vakternas matranson. Jag skäms innerligt och försäkrar er att det icke skall hända igen"
   Ståhlberg reste sig och gick fram till fönstret. Han betraktade sina fångar och sade utan att ta blicken från dem:
   "Ni undrar säkert varför jag inte lät avrätta er?"
   "Jag är innerligt tacksam att så icke blev fallet. Men varför skonade ni mitt liv?"
   "Kungen har givit order om att ingen av fångarna på "Helheim" får avrättas i december månad." Han tittade mot Rönne med  en allvarlig min. "Egentligen skulle jag avrätta dig här och nu, inte bara för att ni har stulit utan även för att ni är kungamotståndare. Jag vet vad du och din smutsiga kollega Per Jensen gjorde 21 juni 1815 och om det vore jag som fick bestämma så skulle ni ligga på havets botten nu."

   Per Jensen höll på att hugga ved till vakternas nattpass. Han hade klyft vedträn i så många timmar att han hade fått blåsor på händerna. Han stannade upp och mötte Rönnes blick när denne kom ut från kapten Ståhlberg. Strax efter honom kom Ståhlberg och knuffade till Rönne i ryggen. Jensen sänkte yxan och följde Ståhlberg, Rönne och två vakter med blicken. De var på väg bort mot den lilla skogsdungen alldeles utanför lägret. Fler och fler stannade upp i sina arbeten och följde ekipaget som gick ut ur lägret. Vakter som fanns kvar tvingade fångade genom piskrapp att inte stanna upp i arbetet. En kort vakt kom fram till Jensen och tittade förvånad på högen med vedträn och sedan på honom.
   "Fortsätt och hugg, din förbannade latmask", sa vakten på skånska.
   Jensen gav vakten en kall blick som fick denne att stelna till och bli på sin vakt.
   "Jag hugger hellre av mitt eget huvud med en rostig kniv, än och arbeta en sekund till åt er svenskjävlar", väste han fram och spottade en rejäl loska på vaktens skor.
   Vakten, som var van vid att bli välkommen på detta sätt av fångarna, tog lugnt Jensen hårt i armen och förde honom ut ur lägret. Jensen blev förvånad att en sådan liten man kunde vara så stark. När de kom utanför lägrets grindar tog det inte många minuter förrän de var vid skogsdungen.
   "Vad fan gör ni här?" frågade Ståhlberg med barsk röst. "Jensen ska hugga ved till vakternas kvällspass. Vet ni inte det?"
   "Fången vägrade att arbeta och besudlade även mina skor i form av spottloska", svarade vakten lugnt.
   "Kungen har ju givit tydliga order att inga fångar får avrättas i julmånaden. Så därför får du inte döda oss", sa plötsligt Rönne, med tydligt darr på rösten.
   Ståhlberg tog sin blick från vakten till Rönne och gick fram till honom. Ståhlberg var en storväxt man. Inte bara på längden utan även på bredden, utan att för den delen vara fet. Under de tjocka lagren med kläder fanns en kropp lika hård som granit och ingen av vakterna eller fångarna vågade ens tänka tanken att tampas individuellt med denne man.
   "Talar Rönne om hur jag ska sköta mitt arbete?" röt Ståhlberg med en röst som till och med skulle få åskan att låta som falsettsång.
   "Hur tror ni att ni kan komma undan med det här?" frågade Jensen lugnt. "Om kungen får reda på det här, vilket han kommer, är er karriär slut, min herrar."
   Ståhlberg gick fram till Jensen och tittade honom djupt i ögonen. Även fast Jensen också var en storväxt man så såg han ändå liten ut i jämförelse med Ståhlberg.
   "Om han får reda på att ni blev AVRÄTTADE, ja"
   Han vände sig om till sin kollegor och log ett elakt leende. Vakterna småskrockade tillbaka, vilket såg ganska humoristiskt ut.
   "OM det var så att ni attackerade vakter som skulle lösas av då?" sa Ståhlberg och blickade ut mot havet.
   Där ute siktades två skepp som kom seglande i mot land. Båda skeppet gav salut för att signalera att man närmade sig ön.

   I samma sekund drog helt plötsligt Ståhlberg ner Jensen på backen och en av vakterna anslöt direkt. De två andra gav sig på Rönne och gav honom hårda knytnävsslag i magen så han ramlade omkull. Samtliga låg nu på marken och slogs hej vilt. Jensen fick känna på Ståhlbergs råstyrka och kände för var slag han fick att han förlorade tänder. Jag brottas för helvete med en björn, tänkte han samtidigt som Ståhlberg fick in ett så hårt slag att Jensens käke bröts. Rönne låg halvt medvetslös och marken runt omkring dem var rödfläckig av allt blod som kom från samtliga kombattanter. Fartygen hade kommit närmre inåt land nu och rop från båda skeppen hördes.
   Ståhlberg ställde upp, men Jensen förmådde inte. Smärtan i käken var total och han ville bara skrika rakt ut, men orkade inte. Alla krafter hade förbrukats i kampen om överlevnad. De andra vakterna samlades i en ring runt Jensen och Rönne.
   "Ser det här ut som en regelrätt avrättning?" hånlog Ståhlberg.
   Det var det sista Jensen och Rönne hörde och såg innan de fångades av den eviga sömnen.

   Just denna dag, 1 december 1820 på Helheim, skulle bli ihågkommen en lång tid framöver.