Välfärd. Smaka på ordet, vääälfääärd. Visst låter det som ljuv musik? Arbete åt varenda kotte, rikedomar, människor som inte behöver känna sig otrygga. Välfärd är ett begrepp med den positivaste av alla positiva klanger. Att vara ett välfärdsbarn är det finaste man kan vara. Behöver inte bry sig om man har mat för dagen, eller om man har råd att köpa nya kläder, eller har råd med sjukvård och skola. Visst är det fantastiskt att leva i välfärden.

 

Eller...

 

"Inget gott som för nåt ont med sig" heter det ju så vackert. Visst ligger det någonting i det. Men att välfärden kan föra något ont med sig är väl ändå bara ljug och förbannad lögn? Hur än vi skulle vilja slippa konfronteras med verkligheten, så kommer vi ändå göra det förr eller senare. Det går inte att blunda, finns inga genvägar, bara att acceptera och anpassa sig efter hur verkligheten ser ut och kommer se ut. Välfärden kan fixa jobb, bota den sjuke, utbilda den obildade, men vad välfärden inte kan göra; det är att skapa en alternativ verklighet där allt är frid och fröjd.

 

Vem vill egentligen känna sig otrygg? Ingen. Vem vill känna sig utanför? Knappast någon. Vem vill känna sig delaktig i någonting? Alla. 

70- och 80-talisterna är de sista generationerna som växer upp med en kollektivistisk tanke. Vi går från ett kollektivistiskt samhälle till ett mer individualistiskt, där man ska sköta sig själv och skita i andra. Rädda den som räddas kan. Människan är egoistisk av naturen och det samhället man växer upp i återspeglar sig i en själv. Ett egoistiskt samhälle föder egoistiska individer. Detta går det inte att blunda för.

 

Men vad har allt det här med välfärd att göra? Vi har ju skapat en välfärd för att förena människor. Det är just detta som är problemet. Resultaten av produkten vi skapat blir egoism. Det låter hårt, men ju tidigare man accepterar det, desto längre tid har man på sig att förändra och uppgradera systemet.

Välfärden är som en bubbla. Förr eller senare måste den spricka. Buddhismen säger att man måste förstöra en värld för att kunna bygga upp en ny. Det ligger mycket i detta. Bubblan måste spricka och vi måste vara beredda när detta händer.

 

Men hur i all världen kan ett så solidariskt system som välfärden skapa egoism och otrygghet. Svaret på den frågan är enkel. Man växer upp i ett samhälle där man har tillgång till ett system som ser till att ingen ska behöva leva i otrygghet. Man växer upp i ett samhälle som har oändligt med resurser. Man växer upp i ett samhälle där man kan vara säker på att ens granne har exakt samma rättigheter som en själv. Så varför bry sig om andra, när man vet att de har det lika bra som du. Du behöver inte gå runt och tänka på hur andra har det. Du behöver inte hjälpa din granne med att måla om huset, för han har all rätt att ringa en målarfirma. Du behöver inte ha dåligt samvete för att en förre detta kollega nu går arbetslös, för det finns arbetsförmedling och a-kassa. Vi lever i ett samhälle där alla har samma rättigheter.

 

Visst ska det vara så, att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men vad händer den dagen då bubblan verkligen spricker och vi inte är beredda på det? Darwinismen säger att den starkaste överlever. Människan är egoistisk av naturen, men människan är också ett flockdjur. Vi är beroende av flocken för att kunna överleva, den som säger någonting annat ljuger för sig själv. Vi behöver kärlek, vänskap och värme. Vi är beroende av närhet och trygghet.

 

Välfärden skapar trygghet, tryggheten skapar egoism och egoismen skapar otrygghet. Välfärden BEHÖVER gå under, det är detta som håller på att hända nu. Storleken framkallar småsprickor i bubblan och det är bara en tidsfråga innan den spricker helt. Men den dagen den spricker måste vi vara beredda att börja blåsa upp en ny bubbla. DIREKT.

 

Allting föds och allting dör, men allt som dör gör att någonting annat föds.