Att vara förbannad och arg när man tittar på idrott är knappast något sällsynt, speciellt inte när det handlar om lagsport. När man följer sitt lag så kan man inte låta bli att tänka negativa tankar "Det går åt helvete iallafall" eller "Där hade vi chansen, nu kommer vi aldrig att ta igen dethär". Och visst blir man argare på sitt egna lag än motståndarlaget när dom står som förlorare och ledsamt böjer på huvuden, för att leta sympatier hos fansen. Men att dom trogna supportarna skulle känna med spelarna och visa sympati är lika ovanligt som att sitta och vara 100% nöjd under en hel match. Det finns alltid något att klaga på. Något pass som soffexperten surt muttrar åt, något domslut som fanatikern på läktaren högt och tydligt (och till 99% med kraftuttryck) förklarar för domaren från 50 meters avstånd. 

Att följa sitt fotbollls- eller hockeylag eller vad det nu må vara gör man inte för att man vill må bra.  Man gör det inte för att man vill bli lycklig utan det smärtar att följa sitt lag. Det gör ont när motståndarlaget gör mål. Det smärtar när domarn blåser straff för motståndaren. För att inte tala om den olidliga smärta man känner när ens egna lag står som förlorare.

Men ändå så står man där på läktaren eller sitter i soffan framför teven och blir lika upprörd åt det där felpasset eller det tveksamma domslutet varje gång det är match.
Jag kan inte riktigt svara på vad det är som gör att vi självmant utsätter vår själ för sådan smärta gång efter gång efter gång. Kanske måste man bli såhär sur och förbannad när man tittar på idrott, för att sedan blomma ut i en alldeles omänskligt avgrundsvrål av lycka när laget erövrar OS-buklan, VM-titeln, Champins League eller...ja rent utav SM-guldet. För det finns inget som toppar den ofattbara euforin som efterföljs av en mästerskapstitel.
Så man kanske behöver få vara lite förbannad och sur ibland för att sedan flippa ut i ett totalt glädjefnatt.

Men det, det är min teori

//DV