Läkarna pumpade och pumpade på Humles bröstkorg för att försöka få igång den gamle mannens hjärta igen. Dumle stod som förstenad och kunde bara titta på kaoset medan Angela långsamt lämnade platsen och ensam begav sig hemåt. Efter några otroligt långa minuter ropade en av läkarna "PULS, JAG HAR PULS". Kollegan pustade ut och svarade lite skämtsamt "det har jag också". De plockade snabbt upp Humle på en bår, lastade in honom i ambulansen och körde sedan iväg honom till sjukhuset.

Dumle som hade bevittnat hela händelseförloppet kände brinnande ångest inom sig. Hade det inte varit för sitt svek så hade förmodligen aldrig Humle råkat ut för sin olycka. Dumle som egentligen hade tänk följa med Angela hem beslutade sig för att först gå iväg till sjukhuset för att besöka sin forne kamrat och be om ursäkt för hur nonchalant han hade betett sig under morgonen.  Väl framme på sjukhuset fick han via informationsdisken reda på att Humle hade lagts in på intensiven och att han inte fick ta emot några besökande. Dumle blev hänvisad att vänta vid ett väntum precis utanför intensiven och där blev han sittandes, länge. Timmarna gick och han fick dricka ett antal koppar kaffe för att orka hålla sig vaken och hålla nerverna i styr.

När Dumle hade suttit där och väntat i över tio timmar klev en läkare ut genom dörrarna till avdelningen där Humle låg. Han skakade sorgset på huvudet och försvann sedan bort i korridorerna med en övertäckt bår bakom sig som två biträden fick skjutsa framåt. Dumle anade det värsta och föll ut i gråt. Han reste sig sedan upp och skulle precis lämna stället när han hörde en välbekant röst bakom sig "Dumle!". Dumle vände sig kvickt om och höll nästan på att själv få hjärtstillestånd då han såg sin bäste kamrat sitta upp i en säng livs levande. Dumle sprang överlycklig fram till sin kamrat, bad om förlåtelse och sedan spenderade de hela dagen och natten tillsammans på sjukhuset i väntan på en sista undersökning för att se om Humle kunde få lämna sjukhuset.