Humle stirrade chockartat på sin bäste kamrat som nu försvann bort mot kyrkan tillsammans med sin nye partner. Efter allt de varit med om kunde han inte förstå hur Dumle kunde svika honom bara för en okänd kvinnas skull. Humle slog sig ned på en snöig parkbänk där han blev sittandes med huvudet vilandes i handflatorna. Tårar rann ned mot snön där de snabbt förvandlades till små iskristaller.

Samtidigt klev Dumle och Angela in i stadens lilla kyrka. De höll varandra hård i händerna och Dumle kunde känna den något udda fiskdoften i kyrkan, som av invånarna brukade kallas för fiskmåskyrkan. Det var härifrån alla de årliga luciatågen i Göteberg brukade starta och det här året var inget undandag. Efter en kort stund var kyrkan fylld till bredden av förväntansfullt folk, värmen steg, och då radade lucian, stjärngossarna, pepparkaksgubbarna, tärnorna, och alla de andra upp sig.

Lucian var vacker och sången var sagolik, men det enda Dumle la märke till var Angela som han satt bredvid. Han tittade på henne, smekte henne lite lätt på kinden och när deras blickar slutligen möttes hade de svårt att motstå frestelsen att begå en skamfylld synd i Guds hus. När luciafirandet slutligen var över och det sjungande tåget hade begett sig ut för att besöka olika skolor, ålderdomshem och liknande tänkte Dumle och Angela bege sig hemåt igen, till Angelas lägenhet där de hade planerat att mysa hela dagen. Deras väg hem hindrades dock av en illa parkerad ambulans. Dumle och Angela fick pulsa ut i en snödriva för att kunna ta sig förbi bilen. Dumle kastade en snabb blick på vad som hade skett, och när han såg vem som låg livlös på marken kunde han inte dra blicken därifrån. Angela ryckte i Dumles arm och ville fortsätta, men Dumle var som förstenad. Han stirrade på en man som läkarteamet försökte väcka till liv med hjärt- och lungräddning. Det var Humle som låg där.