KAPITEL 8

Precis när Dan kom ut ur salen så sänkte han kameran och tänkte efter. Vad var det han hade sett i ögonvrån inne i salen egentligen? Inte kan det ha varit Petter eller Palle, för de gick ju innan mig, tänkte han.  Han ropade till Palle och Petter som vände sig om samtidigt och tittade frågande på honom.
- Visst gick ni ut ur salen innan mig?
Palle och Petter tittade frågande på varandra och nickade som svar.
- För jag såg någonting i ögonvrån där inne, sa Dan och pekade med tummen över axeln. Jag trodde det var någon av er, men eftersom ni gick ut innan mig så kan det omöjligt ha varit som jag trodde.
Han stängde av kameran och lampan, så att batteriet inte skulle dö. Visserligen hade de tre stycken till, men det är onödigt att slösa på det man har, resonerade Dan. Så nu var det bara Petters ficklampa som lyste i mörkret.
- Vad såg du då? frågade Petter.
- Jag vet inte, svarade Dan. Någonting som rörde sig, i andra ändan av salen. Men som sagt var, det var i ögonvrån. Det behöver vara någonting. Jag inbillar mig säkert. Det finns nog ingenting att oroa sig för.

Killarna fortsatte att traska med Petter i täten, då det var han som hade ficklampan. Dan, som gick sist, envisades hela tiden med att vända sig om för att kontrollera att ingen eller inget följde efter dem.
- Återvändsgränd, suckade Petter plötsligt. Jaha, då är det bara att traska tillbaka då.
Han vände sig om och gjorde sig beredd att gå tillbaka. Palle likaså.
- Vänta lite, sa Dan och tittade på väggen bredvid sig. Få jag lampan.
Petter räckte över ficklampan till Dan som lyste på väggen, där han hade tittat. Han tittade på Palle och Petter och pekade med huvudet mot väggen.
- Nu grabbar, har vi kommit fram till den första av tre stycken fällor.
Palle och Petter tittade på väggen där Dan lyste. Tydligen var det någon person som hade ristat in i berget vad det var för en fälla.
- Fan vad jobbigt det blev för axeln nu, suckade Palle och släppte ner kameraväskan i golvet.
Det visade sig vara en lucka som alla tre stod på och nu när Palle släppte ner kameraväskan så öppnades luckan och grabbarna föll neråt. De landade i en backe som sluttade brant neråt och där det inte gick att stanna. Alla ställde sig upp på benen och lyckades hålla balansen, medan de får neråt.

- Hoppa när jag ropar "nu"! ropade Dan.
- Vad händer annars? frågade Palle.
- Hoppa bara till säker mark när jag säger till! informerade Dan. Du såg ju själv hur fällan såg ut!
- Men vad händer om vi inte hoppar! envisades Palle
- Då kommer du bli mat åt råttor och kackerlackor!
Petter sa ingenting. Han såg bara förskräckt och adrenalinet pumpade i allas ådror.
- NU! ropade Dan och precis innan ett stort svart stup hoppade de till den säkra marken på andra sidan.
Alla tre landade säkert och Dan hade på något mirakulöst sätt lyckats att inte krossa kamera, utan den var lika hel som när de hade plockat ut den ur förrådet på morgonen. Alla tre tittade på varandra och kostade på såg att ge ifrån sig diverse glädjetjut. Dan kravlade sig fram till stupet, satte på kameran samt lampan och filmade ner i hålet.
- Öh, grabbar. Kolla här vad som hade hänt med oss om vi inte hade hoppat.
Petter och Palle kravlade sig fram bredvid Dan och blickade ner i hålet. Massvis med spetsiga pålar cirka tre meter nedanför. Alla suckade lättat och fortsatte sedan rakt fram, med Dan i täten.

Den starka lampan på kameran lyste upp hela den mörka gången framför dem och de kunde konstatera att denna gång inte var lika lång som den de hade färdats genom innan de kom till den stora salen.
Dans mage började kurra och han vände sig om och gav de andra en kexchoklad vardera.
- Jag tog med mig tre stycken hemifrån, sa han. Man kan ju inte leta skatter på fastande mage.
De stannade och vilade samt mumsade i sig sina chokladkakor. Sedan efter cirka fem minuter fortsatte de deras färd igen.

De hörde inte de hasande ljuden som kom bortifrån fällan. De hade tankarna på den gyllene tomtemasken.