Vi här uppe i Skandinavien kan skatta oss lyckligt över att vi har de olika vädertyperna vi har. Nu kanske några av er tänker ”Det var väl lite väl optimistiskt att tänka så”, men faktum är att vi faktiskt ÄR lyckligt lottade. Inte allt för sällan hör man en del klaga på att det är för regnigt här uppe i Sverige. Det är för varmt. Det är för kallt, det är för mörkt, det är för mycket snö blaha, blaha, blaha. Det kallas årstider, kära ni. Vinter, vår, sommar och höst och vi människor här uppe i Norden (i alla fall i Sverige) är ju inte dummare än att vi vet att vi ska klaga på den tryckande hettan när vi befinner oss mitt i högsommaren. Vi är heller inte så dumma så vi vet att man ska klaga på den oerhörda kylan och snön klockan tre på lördagsnatten den 15 januari. Att det regnar och blåser för mycket i slutet på oktober och att det är FÖR varmt för den nyinköpta vårjackan i april. Men vi svenska är ett klagande folk. Om det inte FINNS någonting att klaga på så HITTAR man någonting att klaga på. Det är just klagandet som tillhör den svenska folksjälen och det spelar ingen roll hur mycket du försöker. Är du svensk så är du född till att klaga. Deal with it.

 Det vi svenska gillar att klaga på är vädret. För just vädret är så oerhört lätt att klaga på. Om det inte faller en i smaken med vinter så kan man ju alltid klaga på att ”vintern är på väg och då blir det kallt och jävligt…” eller om man befinner sig mitt på våren ”denna vinter var ju för jävlig, bitande kyla och snö ända upp till knäna…”. Oavsett vilken årstid man är i så finner vi svenskar vintern, våren, sommaren, eller hösten inom oss och därför är det lätt att klaga på vintern mitt i högsommaren. Klagandet ligger lika djupt rotad i folksjälen som att vi en kall vinterdag kan se inom oss en regnig midsommarafton, som senare på kvällen går över till en aningen blåsig, lite kylig, midsommarkväll med mygginvasion och alla som tar fram sina tröjor eller jackor och sveper in sig i för att inte bli offer för så många myggbett.

 Våren är faktiskt den årstiden jag kan tänka mig att riktigt klaga sönder min omgivning. Ett klagande om pollenallergi. Rinnande nästa, höga nysningar dagarna i ända och non-stop kliande ögon. Sedan upphör det i slutet på maj och i början av juni, för att sedan komma tillbaka till midsommar, då gräset blommar och nyklippt gräs som retar min näsa och ögonen.

Men att klaga gör inte saken bättre. Klagandet gör bara så att min omgivning flippar på mig. Pollen försvinner inte bara för att jag klagar. Nej då, den flyger så retsamt runt i vinden och letar efter sina offer. Tänk vad mycket irritation små gula partiklar ställer till med.