Visst kan det vara jobbigt med debatter. Visst kan det vara underbart med debatter. Visst kan det vara frustrerande med debatter. Visst kan det vara uppfriskande med debatter. Säga vad man vill om meningsskiljaktigheterna vi människor har, men de är i allra högsta grad nödvändiga för att vårt samhälle ska fungera. Om man inte hittar nån vinnare i debatter så får man ta och samsas om en kompromisslösning istället för att låta egoism få ett samhälle att rasa samman. Men ibland kanske man inte kommer fram till någon vettig kompromiss, då måste istället någon vara mogen och erkänna sig själv som förlorare. För en debatt är ingen debatt om det inte finns vinnare eller förlorare. Då är det istället två stycken fundamentala grupper av egoister som inte tänker på samhällets bästa, utan bara på sig själva.
Jag säger inte att man redan efter 5 min ska erkänna sig själv som förlorare. Man ska inte ge sig in i en debatt utan kamp. Man ska heller inte ge sig in i en debatt om man inte kan debattera för sina åsikter. Då kan man räkna med att man kommer bli golvad efter ett par minuter, när motdebattören märker att "Den här personen är ju en värdelös debattör och kan inte stå för sina åsikter. Det är nog bäst att jag ångar på". 

Debatter förbättrar vårt samhälle. Så är det. Debatter uppstår när några i ett samhälle inte tycker likadant som andra grupper. Och istället för att gå ut på gator och torg och likt djur tar till våld för att hävda sina åsikter, så gör man upp på ett moget och vuxet sätt genom att man pratar med varandra och genom detta kommer fram till en lösning av ett eventuellt problem.
Och för att få andra männsikors sympatier för sina åsikter gäller det att vara en god agitator och få ur sig sina åsikter, det vi normala människor kallar, "verbalt"

Det är just detta som gör att jag bara kan skratta och skaka på huvudet när jag ser radikala grupper av demostranter som kastar tegelsten mot poliser och genom glasfönster på hus. Jag skrattar inte över vandaliseringen och övervåldet mot poliserna, utan jag skrattar åt dessa djuriska människor som inte inser att de är tragiska och att det är synd om dem, som inte kan argumentera för sina åsikter. Istället så känner de att de måste sula iväg tunga gatstenar mot poliser, som riskerar att skadas allvarligt av dessa. Sedan så gråter demostranter ut i media över att ha fått ett litet blåmärke på ena låret av polisbatonger. "Ni kanske skulle tänka på att poliserna också blir förbannade över att få vara pricktavlor åt era tunga gatstenar, era hjärndöda tomtar".
Och att man från deras håll vandaliserar och slår sönder skyltfönster i gallerior fascinerar mig. Vad fan har fönstren med t ex ett statsbesök att göra? Jag är helt förundrad över detta.
Men då ser man ju hur ruttna debattörer de är, när de måste ta till våld för att framhäva sina åsikter. 

Men det kanske är så man ska göra för att visa andra sitt missnöje eller sin åsikt. Visst kan jag också bli förbannad om jag tycker någonting är helt upp mot väggarna, men bara för det går jag ju inte ut och föröker skada poliser eller vandaliserar ute på stan. Men å andra sidan har ju jag fått en normal uppfostran. En väldigt pedagogisk sådan. Ibland kanske lite FÖR bra. Det vet alla som umgås med mig. När jag sitter i min trygga lägenhet på kvällarna brukar jag tänka ibland "Hur såg min föräldrarevolt ut? Gjorde jag någonsin revolt mot mina föräldrar? Har jag haft en "för bra" uppfostran?