Jag finner tröst hos Bossen

Året var 2000 har jag för mig...jo, jag är ganska säker på det. Jag var 13 år och hade just öppnat dörren till tonårsvärlden. Ett Ingenmansland mellan barndomen och vuxenvärlden, i vilken man inte visste hur man skulle bete sig. Kunde man fortfarande skratta åt pruttar eller vad det förbjudet? Fick man lyssna på samma musik som ens föräldrar? Ansågs det omoget att skratta åt bajs- och kisskämt? Man tappar sin identitet som man byggt upp från åldern 0 till 12 och man börjar om på ruta 1 igen. Vem ska du bli den här gången? Den svåra poeten, ensamvargen som gärna inte umgås med sina klasskamrater, varken i eller utanför skolan, utan sitter och tänker på världen utanför? Eller den stenhårda rockaren, som sätter sig på tvären och revolterar mot föräldrarna och lärarna? Kanske bokmalen, nörden som alla kommer och frågar inför proven? Ja, det så många frågor i tonåren om vem du ska vara och hur du blir den där populära killen som får alla snygga tjejer.

Jag gick in i vardagsrummet där min mamma och styvfar satt och tittade på TV. Det var en konsert som sändes på SVT. Då jag altid varit intresserad av musik, satte jag mig i soffan och kollade. Det dröjde inte många sekunder förrän jag var helt fast. Publliken runt scenen verkade hylla bandet på ett sätt som jag inte hade sett tidigare. Jag visste vem sångaren var. Jag hade sett att vi hade skivor hemma med hans ansikte på albumfodralen, men jag hade aldrig tagit mig tid att sitta ner och lyssna på dessa skivor, för en tonåring kan ju inte lyssna på sina föräldrars musik. Det är ju löjligt. Men som sagt, jag satte mig i soffan och blev genast helt fast. Mannen som dyrkades av sin publik var Bruce Springsteen. En artist jag kände till, men som jag inte hade lyssnat på. Men där i soffan förändrades mitt musiköra för alltid. Visserligen hade jag vuxit uipp med rockmusik.  Det lyssnades mycket på Status Quo, Uggla, glamrock o.s.v under min uppväxt, men jag hade aldrig känt någon sådan känsla som jag kände just då. Det var denna sommarkväll i slutet av juni år 2000 då jag fastnade för denna man som skulle komma att förändra hela min värld.

Jag lyssnade inte på texten, bara på musiken och den tilltalade mig i allra högsta grad. I och med att jag inte hade något stort engelskt ordförråd så förstod jag inte vad han sjöng om. Men jag visste att det var någonting viktigt. Jag ska här erkänna att det inte var förrän långt in i tonåren som jag började lyssna på texterna. Jag köpte min första Bruce-skiva när jag gick första året på gymnasiet. Det var Born To Run och även fast jag var 15, 16 år så lade jag inte så stor vikt i texten. Det var musiken som var det viktigaste. Det skulle rocka. Jag köpte och lyssnade på Born To Run utan att bry mig om vad Bruce sa till mig. Något som jag idag kan känna lite skuld över (även fast jag nu lyssnar noga och tolkar texter, vilken artist det än rör sig om). Men även om jag inte lyssnade så noga på texterna så förstod jag ändå på ett ungefär vad han sjöng om. Men när man lär sig att lyssna på texter i låtar, och speciellt texter som berättar en viktig historia, så blir låtarna hundra gånger bättre.

Jag finner alltid tröst i Springsteen. Han har tröstat mig tusentals gånger och kommer att fortsätta göra det. I hans texter finns något som alla kan relatera till. Politik är någonting som återkommer ständigt i texterna. Och det är inte för inget han kallas för arbetarklassens hjälte och det är nog just därför jag finner tröst i hans låtar. Det är här det genialiska mästerverket "Darkness On The Edge Of Town" kommer in. En mörk och dyster skiva som berättar om en verklighet så ofantligt långt ifrån det soliga, roliga, fantastiska amerika vi ser i filmer och serier. Här målas verklighetens USA upp. Ett amerika politiker väljer att gömma undan och inte låtsas som att det finns. Ett samhälle där människor gör allting av slentrian och drömmer om ett bättre liv, men som inte kommer någonstans, som inte har några möjligheter utan traskar på i samma banor dag ut och dag in för att så småningom få en guldklockan och spark i arslet.

"Darkness" är ingen skiva, det är ett fönster ut till verkligeten. Ett fönster där vi kan se vilket samhälle vi lever i. Politiker (speciellt de som sitter i regeringen) väljer att berätta för oss hur bra vi har det. Vilket fint samhälle vi har skapat o.s.v. Men faktum är att vi lever i ett samhälle med en arbetarklass som inte gör annat än att arbeta och slita ut sig. Ett samhälle som bärs upp av den arbetande befolkningen, en befolkning som går till arbetet på morgonen, jobbar 8 timmar och sedan går hem och lägger sig, för att nästa dag återigen gå till jobbet och göra om samma procedur. Många av dessa gör inget annat än att arbeta, för att kunna försörja sina familjer och då finns inte tid för nåt annat. Människor som har drömmar, men vars drömmar inte blir mer än just drömmar. Det är just detta Springsteen berättar för oss på skivan. "Darkness" stinker diesel, bär snickarbrallor, flanellskjorta och hörselkåpor. Spottar, svär och snackar skit om överklassen. 

Springsteens låtar är mer än bara högkvalitativ rock'n'roll. Det är propaganda och sanningsenligt i varenda textrad. Han skriver om ett samhälle. Ett samhälle och en klass han kommer ifrån har sina rötter i, något som han har valt att stanna kvar vid och fortsätter att kriga för arbetarklassen och det är just detta som gör att han är så pass omtyckt. Det är många som kan relatera till hans texter och därför är han älskad världen över.

Och det är just därför Springsteen är viktig för mig. Han tröstar mig, både musikaliskt och inte minst textmässigt.

Kommentarer
Postat av: Älgen

Ibland behöver man inte säga så mycker mer än ett enda ord-BRILJANT!!!

2011-11-06 @ 10:39:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0