De klev av vid Tower Hill och gick i raskt takt mot Towern. När de kom fram så tittade Martin skeptiskt på Magnus.
   "Jag kommer inte stjäla nånting inifrån Towern, bara så du vet. I så fall får du klara det helt på egen hand"
   Magnus såg med beundran på det medeltida mästerverket, sedan vände han sig till Martin.
   "Vi ska in under borgen"
   "Jag vet inte hur du känner, men jag är inte så sugen på att köra hit en grävmaskin och gräva upp marken utan tillstånd", sa Martin.
   Magnus suckade tröttsamt. Att hans vän aldrig kunde vara seriös någon gång. Det är nästan som att jag är straffad för något, tänkte han, men jag vet inte vad.
   "Vi är civilklädda poliser som ska hjälpa vakterna med bevakningen. Här har du ditt ID, pistolen smusslade jag in i din jackficka när vi satt och väntade på tåget vid Piccadilly Circus."
   "Smart, men borde inte vakterna har fått förvarning att de ska få hjälp av två poliser?" frågade Martin.
   "Jag löser det", sa Magnus självsäkert. "Det enda du behöver oroa dig för är att försöka att inte avslöja våra egentliga identiteter."
   De följde den allt tilltagande strömmen av människor som var på väg till slottsgården. De gick fram till en lång och smal vakt som gick omkring och kontrollerade så att allt stod rätt till. Han tittade på de två figurerna som kom emot honom och log.
   "Välkommen mina herrar. Är det någonting jag kan stå till tjänst med?"
   "Ja", sa Magnus självsäkert med en utmärkt Londonaccent, "som ni ser så är vi här nu, redo att hjälpa er med bevakningen."
   Vakten tittade oförstående på de båda herrarna.
   "Vi har fått order att hjälpa er med bevakningen av denna visning", sa Martin, med en minst lika bra accent som Magnus. "Vi kommer från polisen".
   "Jaha" log vakten och såg genast mycket mer förstående ut. "Då ska ni prata med Cliff Baker, chefsvakten. Det är han där."
   Han pekade på en storväxt mörk man som stod och pratade med en kvinna i medelåldern, som mycket väl kunde vara guide med tanke på att hon hade en trave böcker under armen och de kläderna hon hade på sig. Magnus och Martin gick fram till honom.
   "Ursäkta, Mr. Baker", sa Magnus undrande.
   "Ja"
   "God afton, sir. Mitt namn Timothy Fletcher och det här är Greg Phillips. Vi är här nu.
   Magnus och Martin skakade hand med både Baker och kvinnan.
   "Caroline Brown", log kvinnan. "Jag ska nog lämna er nu, mina herrar. Jag måste tillbaka till arbetet."
   Hon nickade hej då till männen och gick in till en skara historiesugna turister. Vakten vände sig om till Magnus och Martin.
   "Vad kan jag hjälpa er med, mina herrar?", undrade Baker
   "Vi är från polisen och har fått order om att hjälpa er med bevakningen, då ni tydligen är underbemannade för tillfället." Magnus visade Baker sitt falska ID.
   Baker tittade misstänksamt på Magnus och Martin.
   "Är det här ett skämt, eller?"
   Magnus och Martin tittade med spelad förvåning på varandra.
   "Nej, det är inget skämt", sa Martin. "Varför tror ni det?"
   "Jag tror jag måste polischefen, för det här verkar konstigt. Jag har inte fått någon information om att polisen skulle hjälpa oss med bevakningen. Eh, kom med in."
   De gick fram till receptionen och Baker frågade efter telefonen. Magnus och Martin tittade på varandra, en aning nervösa.
   "jag måste gå på toaletten", sa Magnus.
   "Ja, samma här", hängde Martin på. "Att jag aldrig lär mig, thaimat är inte bra för kistan."
   Baker pekade i den riktingen toaletterna låg. Man fick gå ner en trappa för att komma till herrarnas.
   Istället för att svänga vänster till toaletterna så svängde de höger. De gick genom en knappt upplyst korridor ända till de kom fram till en plåtdörr där en skylt med en blixt på prydde den. Låst, självfallet, tänkte Magnus. Vad trodde jag egentligen?
   "Ursäkta mig här", sa Martin malligt, "men nu är det min tur att briljera."
   På några sekunder lyckades han dyrka upp låset och öppnade dörren utan några som helst konster.
   "Damerna först"


   Framför dem stod stora elskåp med kilometervis med sladdar och kablar till hela slottets belysning.
   "Ah, så det är här magin händer", sa Martin och kollade sig beundransvärt om i rummet.
   "Kom", sa Magnus. "Det är något som ger vika här. Kom och hjälp mig."
   Martin gick fram till Magnus som tryckte på en stor sten nere vid golvet. Martin böjde sig ner och de båda räknade till 3, innan de tog i för alla krafter de var värda. Stenen gav sakta vika och till slut så såg de en snal mörk gång framför sig. Magnus beordrade Martin att släcka lampan inne i rumme och själv så tände han sin ficklampa. De gock längre och längre in i gången.
   "Jag tror att vi befinner oss mitt under muren nu", sa Magnus. "Det här måste vara någon hemlig gång."
   De fortsatte längre innan de kom till ett lite större runt rum.
   "Jaha, det här var kul", suckade Martin. "Vi krälar omkring i mörker under jord och en annan rolig sak är att vår vän Baker säkert har kommit på att vi bluffade och att vi nu är efterlysta av polisen."
   Magnus satte sig på huk och drog fingret längs någon kant och gav därefter ficklampan till Martin.
   "Sluta klaga och hjälp till här istället. Lys här."
   Martin lyste på det stället Magnus pekade. Magnus tog i allt vad han hade och stönade och stånkade och till sist så fick han bort vad som visades vara ett lock. De stod nu och tittade ner på en liten trappa som ledde ner i ett svart hål. Martin gav ficklampan tillbaka till Magnus.
   "Du går först", sa han, utan att ta blicken från det mörka hålet.