Kapitel 23

Charlie Vincent hörde en motorbåt som kom närmare och närmare och till slut tystnade. De är här, tänkte han och beordrade sina sin mannar i hans grupp att stanna kvar på den plats de nu befann sig och ge besökarna ett varmt välkomnande till ön. Samtliga vakter log och placerade ut sig på platser som gav bra sikt. Han meddelade via komradion att fienden var på ön och att dessa skulle elimineras omedelbart. Planen sattes i verket och så småningom var alla utplacerade, redo för att eliminera besökarna. Charlie, Simon och tre gorillor fortsatte sitt letande efter ingången som ledde till den mytomspunna Kungaskatten.

 

   Magnus,  Martin och Clara siktade det gamla fånglägret, eller vad som var kvar av det vill säga inte mycket. Alla tre stelnade plötsligt till. Mitt inne i lägret stod någonting och grävde i marken. Någonting vitt, stort och lurvigt. Det var ingen isbjörn. Nej, den här varelsen hade horn. Det såg ut som en oxe, fast den var mycket större.
   "Vad enda in i helv...", sa Martin med darrande röst. "Vad är det där?"
   Magnus stod lika förstelnad han. Han kände att Clara kröp tätt intill honom och begravde huvudet i hans jacka.
   "Det är en vildoxe", sa Magnus. "Jag trodde de var utdöda sedan länge,"
   "Den här kämpen har lyckats att hålla sig kvar", viskade Clara skrämt. "Vad ska vi göra?"
   Vilddjuret tittade plötsligt upp och började vråla och sprang iväg, men lyckligtvis inte mot Magnus. Martin och Claras håll. Efter några sekunder så hördes våldsamma skrik och vrål längre bort. Magnus och hans kumpaner sprang fram och gömde sig bakom ett stenhus och tittade försiktigt fram. De såg ett fasansfullt skådespel. Tre vildoxar stod och ryckte armar och ben av en av Charlies gorillor. En explosion kom strax därpå och vildoxarna förvandlades till köttslamsor som flög överallt. Längre upp stod en man med ett raketgevär och han hade tydligen fått syn på Magnus som tittade fram bakom husvägen. Han siktade och Magnus skrek till Martin och Clara att ta skydd. De sprang och tog skydd bakom några andra stenbyggnader innan raketen hann nå fram och förstörde det mesta av byggnaden. Ett antal av Charlies män anslöt sig och började skjuta. Magnus, Martin och Clara var chanslösa då de inte hade några vapen. En av Charlies män vågade sig emellertid fram till den byggnaden Magnus stod bakom och han kunde med mindre svårigheter avbeväpna mannen och slå honom medvetslös. Nu hade han en pistol och han kände sig genast lite tryggare. Första han skulle göra var att skjuta ner mannen med raketgeväret.  Han sprang fram från husknuten och fortsatte springa allt vad han hade. Mannen med raketgeväret sköt, men missade. När han laddade om med en ny raket tog Magnus sikte och sköt tre skott. Mitt i prick. Mannen föll omkull, men Magnus hade ingen tid att stå där och beundra sin fullträff. De andra männen sköt hej vilt mot honom och han var tvungen att finna skydd. Nu hade Martin och Clara även de fått vapen och sköt på allt som rörde sig. En gorilla var på väg fram till Martin, som dock inte såg mannen, men Clara vaktade hans rygg och sköt ner mannen. De kunde nu gå framåt och kunde konstatera att fler män kom till platsen. De tog skydd och sköt på fienden när tillfälle gavs.

 

Efter en timmes intensiv eldstrid blev det genast tyst. Magnus, Martin och Clara kunde fortsätta framåt, men under tystnad. De ville inte råka i händerna på varken fler gorillor eller vildoxar.
   Plötsligt stannade Magnus och tittade ner på marken. Han böjde sig ner och sopade undan snön. Det var en brunn med en avbild av den underjordiska gudinnan Hel. Han tryckte på avbilden och ett muller hördes. Framför dem öppnades marken och en trappa ner i marken blev synlig.
   "Wow!" sa Martin andaktsfullt.
   "Vi har inte tid med några wow:anden nu", sa Magnus och gick ner för trappan.
   När alla tre hade kommit ner åkte ingången igen och ett totalt mörker var det enda som fanns kvar. Utom lite fladdrande ljus längre fram. De tre gick längre inåt till de kom till en stor sal där stora facklor brann på väggarna. Charlie och fyra andra stod framför en gyllene kista, som var överfull med artefakter och föremål.  Han vände sig om och fick syn på sina kombattanter.
   "Det är slut nu", sa Magnus och klev in i salen med pistolen höjd mot Charlie.
   Charlie log ett elakt leende.
   "Så naiv, så naiv. Den här skatten tillhör mig. Du har ingen aning om hur länge jag har letat efter denhär skatten."
   Han gjorde tecken till sina gorillor att gripa sina fiender.
   "Och nu ska du se mig lägga händerna på den största skatten i Europas historia."
   Han gick upp till altaret där skattkistan stod och ställde sig ner på knä och lyfte huvudet mot taket och drog in luft genom näsan.
   "Det är den ljuva lukten av seger jag vittrar", sa han.
   Han tog upp en spira ur kistan och fick ett ondskefullt leende på läpparna.
   "Vad säger ni nu då?" sa han elakt.
   I nästa sekund försvann hans leende och förvandlades till en orolig man. Han tittade runt omkring sig och sedan greps han av panik. Han började skrika och det började ryka från hans kropp och snart börjad det slå upp lågor. En av hans män kom fram med en hink vatten och kastade på honom, men det hjälpte inte. Det hade börjat brinna inuti honom och skriken var outhärdliga.
   Till slut så hade elden förtärt alla hans organ och han föll död ner på marken. Alla hans män skyndade snabbt ut ur salen och lämnade Magnus, Martin och Clara kvar med ett lik, som fortfarande brann. Magnus gick upp till kistan och satte sig på knä och sa hög:

   "Oh, du mäktige Oden. Giv oss kraft. Giv oss att föra denna gudomliga skatt till ditt folk."
  Han reste på sig och tittade bak på sina kompanjoner, innan han tog en näve guldmynt ur kistan. Han blundade, men kände ingen obehaglig känsla. Han var bara nöjd och tillfreds med att kunna föra denna ovärderliga upp ur underjorden och kunna fördela den mellan Norge, Sverige och Danmark.

 

Det var en fantastisk dag, Julaftonen år 2010, Helheim
  

Kapitell 22

Magnus, Martin och Clara steg iland på ön. De blev direkt på sin vakt. Det var något som iakttog dem. Ingen visste åt vilket håll det skulle gå.
   "Åt vilket håll börjar vi gå åt?" frågade Martin spänt.
   Magnus tittade sig omkring.
   "Jag har ingen som helst aning", sa han, "men Charlie och hans mannar borde vara här. Håll öronen öppna. De är ett stort ekipage så vi bör höra dem."
   De gick längre inåt ön och plötsligt så såg de en lyxyacht förtöjd vid en ranglig brygga.
   "Min herre och min dam", sa Magnus, "glöm all moral och sånt nu. Vi kommer troligtvis vara tvungna att ta oss till skatten via våld."


Kapitel 21

   "Nordkap", beordrade Magnus piloten i privatplanet.
   Piloten satte genast planet i rullning och det dröjde inte länge förrän de var uppe bland de gråa molnen.
   "Hur har du fått tag i en sån här mackapär?", sa Martin och sjönk längre och längre ner i skinnsätet.
   Magnus blickade ut genom fönstret utan att svara. Han kände sig ovanligt nog nervös och faktiskt lite skraj. En känsla som han sällan hade. Det kändes som att någonting skulle gå fruktansvärt fel, men vad kunde gå fel? Han kom inte på något svar till frågan som han tänkte, så han slog bort tanken och sjönk längre och längre ner i sätet. Men känslan om att nånting skulle gå riktigt illa fanns hela tiden närvarande och hade liksom etsats sig fast och plågade honom. Han reste sig och gick fram till cockpit och slog sig ner bredvid piloten och satt bara tyst och stirrade ut genom rutan.
   "Roger", sa han plötsligt, "jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att leta skatter och artefakter av historiskt intresse. Jag har alltid lyckats med mina uppdrag, men nu så har förlorat så mycket plus att jag har en illavarslande känsla av att den här gången kommer det gå käpprätt åt helvete. Varför känner jag så?"
   Roger Steen hade gått samma arkeologiutbildning som Magnus och de hade spenderat många långa timmar med varandra i bibliotek och varit svåra och fört intellektuella samtal över alldeles för många glas öl på studentpubar, så om Roger inte svarade utan satt tyst så visste Magnus att han satt och funderade ut en bra svar. Men den här gången kom svaret direkt.
   "Antingen så kommer det gå åt helvete eller också... nej det kommer gå åt helvete. Sådana känslor ljuger aldrig."
   Det var just den sortens svar som gjorde att Magnus tyckte om Roger. Roger var en person med filosofin "Dör du så gör du," Det fanns inga skäl att fundera över sånt som man var orolig för. Man skulle bara göra det och om man inte lyckades så... tough luck.
   Magnus flinade brett åt svaret och insåg att Roger hade rätt. Det här skulle gå åt helvete.

 

   Ett par timmar senare så landade de i Nordkap.  Förtöjd vid en brygga låg en liten eka med en utombordare. Magnus, Martin och Clara hoppade i båten. Roger knöt loss båten och vinkade farväl när de sakta gled ut baklänges ut på havet, för att sedan slå på motorn för fullt  och svängde runt 360 grader och styrde mot ön Helheim. De visste inte det då, men ett rent helvete skulle möta dem iland på ön.


Kapitel 20

Helikoptern syntes efter många långa timmars väntande för Simon Ståhlberg. Han hade hunnit gå runt ön ett par antal gånger och hållit sig rörande hela tiden medan han väntade, men inte så han blev svettig. Han ville inte riskera att bli nedkyld av svetten i den stränga kylan. Han höll sig precis på gränsen. Porerna öppnade sig men precis då slutade han röra på sig.
   Helikoptern var en härlig syn just då. I vanliga fall hade han ilsknat till. Han gillade inte bensindrivna fordon på grund av att de förstörde miljön, men nu så glömde han helt bort sina hata fossila bränslen-åsikter och fick nästan tårar i ögonen när han såg helikoptern flera meter bort gick ner för landning. Norska militären hade bara för ett år sedan placerat ut liten landningsbana på ön, ifall nödlandning krävdes. Dock så hade militären lämnat landningsbanan till sitt öde här uppe i den kalla isanden delen av jorden då man efteråt insåg att en landningsbana däruppe var helt onödigt.
   Helikoptern tog mark och motorn stängdes av. Långt i fjärran syntes även en stor yacht som kom närmare och närmare ön med rasande fart.  Ut ur helikoptern kom Charlie och tre stycken av hans torpeder.
   "Vad fan menar du med att du inte hittar ingången?" frågade en av gorillorna barskt och aggressivt.
   "Lugnt, Thomas" sa Charlie. "Simon säger att han inte hittar ingången och jag tror honom"
   Simon nickade ut mot yachten som nästan hade hunnit fram till land.
   "Vilka är det där?", sa misstänksamt.
   "Det är de som ska hjälpa oss att leta", log Charlie
   Yachten hade nu lagt till vid en liten brygga, som inte såg allför säker ut att gå på. Ett 10-tal män hoppade iland och började lasta i land flera väskor och plåtlådor.
   "Vad ska det här betyda?" frågade Simon
   "Lite förnödenheter bara", svarade Charlie och tog upp en pistol ur en av väskorna. Väskorna öppnades och alla män flockades runt dessa, som myror runt en sockerbit och började plocka på sig diverse "förnödenheter".
   "Vad ska ni med vapen till?" frågade Simon. "Ön är obebodd sedan unionen upplöstes och kolonin bommade igen".
   Charlie log och tittade på Simon, som om han tittade på ett litet barn.
   "Du har då inte varit med i gemet länge. I min bransch så får man inte ta någonting för givet. Chansen eller risken, bestäm själv, är minimal för att vi ska behöva använda dem."
   Han gick i väg en bit och ropade order till sina mannar.
   "Okej! Vi delar in oss i tre grupper och sprider ut oss över ön. Leta överallt." De började gå och han stannade plötsligt och såg på Simon. "Förresten, vi kanske får besök lite senare sen. Så vapnen kommer nog med all säkerhet att användas."   


Kapitel 19

Utryckningsfordonen utanför fönstret hade åkt sin väg. Det stod inte klart för någon av dem varför det hade varit skottlossning, men det gjorde detsamma, tyckte Magnus. Skatten var nu förlorad till maffian och det fanns ingenting man kunde göra för att stoppa dem. Magnus lade sig ner på rygg i sägen och lade händerna bakom huvudet och stirrade upp i taket.
   "Charlie hade rätt", sa han med en djup suck. "För eller senare stöter man på det omöjliga uppdraget. Innerst inne så visste jag att han hade rätt, men jag var inte förberedd på att det omöjliga skulle komma idag."
   Han reste på sig och gick fram till fönstret. Den vita snön som låg på marken började nu får sällskap av regn och förvandlades till blask. En målande väderlek utan tvekan. Han gick och lade sig i sängen igen. Clara satt på en stol med ansiktet i händerna. Hon grät inte, hon var bara besviken.
   Martin reste sig från en stol och gick fram till skrivbordet där anteckningsboken låg. Utan kartan så fanns ingen nytta av boken. Men han tog upp den i alla fall och bläddrade i den. Han stannade vid en sida och läste ingående tyst för sig själv.
   "Var Jensen religiös?" frågade han, utan att ta blicken från sidan.
   Magnus satte sig suckandes upp i sängen.
   "Ja, han var asatroende. Dock var han tvungen att hålla det hemligt så han inte skulle straffad med döden."
   "En sak blir jag inte klok på, sa Clara där hon satt. "Varför skulle han gömt skatten någon annanstans än...
   "'Så nära men ändå så långt borta'", sa Magnus och sken upp. "Charlie sa det till mig när vi träffades för första gången och han räckte över kartan till mig. Han syftade på en plats som fanns nära men ändå långt, långt bort. Så långt att inte människa kan se den. En plats i mytologin såklart. Jensen tillbringade närmare 6 år av sitt liv på Helheim." Han slog handflatan i duntäcket och reste sig. "Vi ska till Hels boning," log han


Kapitel 18

   Alla som hade pratade med Simon Ståhlberg i telefonen hade fått en smärre chock när de träffade honom i verkligheten. Hans mörka och djupa norrländska överraskade människor. Han lät som om han skulle vara en stor och grov skogsarbetare från norra Lappland, som hade tillbringat hela sitt liv med att arbeta i skogen, men faktum var att Simon Ståhlberg var professor i historia vid Umeå Universitet och bara var 1.75 lång och vägde 70 kg.

 

   Han avskydde kyla. Minusgrader var någonting han föraktade och han brukade alltid säga att "Människan är inte skapt för ett sådant här klimat. Våra förfäder måste ha varit idioter när de knallade upp hit en gång i tiden" Nu befann han sig på en ö 3 mil norr om Nordkap och var en gammal straffkoloni som hette Helheim. Även fast han var säker på att han var ensam så kände han sig ändå iakttagen. Han tittade sig om, men såg ingenting. Men känslan fanns där hela tiden. Han var iakttagen. Någon eller något stirrade på honom någonstans. Ingen tveksam om saken. Skräcken var påtaglig.


Kapitel 17

Jag ursäktar att jag inte lade upp nåt avsnitt igår så därför kommer både gårdagens o dagen nu ikväll




Simon Ståhlberg tittade på kartan igen. Han andades tungt efter att ha gått omkring på samma plats i närmare 15 minuter utan att finna vad han ledade efter. Han tog upp mobiltelefonen och slog ett nummer.
   "Ingången är ju inte här", sa han.
   Det kom en djup suck från andra änden.
   "Simon, jag har skickat över en kopia av kartan till dej för att du skulle hitta exakt det vi letar efter", sa mannen i andra änden med brittisk accent. "Det är ju du som är experten."
   "Men jag hittar inte ingången. Kartan säger ju att den ska vara här", envisades Simon Ståhlberg
   "Mannen i telefonen suckade.
   "Stanna där du är. Vi är hos dig om några timmar."


Kapitel 16

Alla tre vaknade upp i ett hotellrum, fastbundna i varsin stol. Framför dem stod två vakter och riktade sina pistoler med ljuddämpare mot Magnus, Martin och Clara
   "Ni gillar verkligen att binda fast folk vid stolar", sa Martin.
   De båda vakter bara log sadistiska leenden, men gav ingen mer reaktion.
   "Vart har ni högsta hönset då?" frågade Magnus lugnt och stilla.
   Den här gången tog den ena vakten till orda.
   "Herr Vincent kommer snart. Ni får några sista önskningar och sedan vill han röja er ur vägen, så ni inte förblir ett hinder."
   "Fint tal", sa Magnus sarkastiskt. "Har du skrivit länge på det eller?"
   Vakten gick fram och slog kolven på Magnus kind och han ångrade med en gång att han hade sagt som han gjorde.

 

   In genom dörren klev Charlie med ett tåg av tre gorillor efter sig. Han gick fram till Magnus, Clara och Martin, studerade dem med besvikelse i ansiktet och sedan sa han:
   "Det krossar mitt hjärta att jag ska behöva ha ihjäl tre unga själar. Tre själar som har givit sna liv åt alla möjliga sorts äventyr. Men förr eller senare kommer det omöjliga äventyret. Det som man helt enkelt inte kan klara av. Ni har nu nått detta omöjliga uppdrag och jag ser inte meningen med att ha kvar i i livet och låta er plågas av vetskapen att jag hann fram först till den här skatten. Och förresten Magnus. Tack pengarna."
   Han laddade pistolen, som även de två andra gjorde och siktade mot deras huvuden.

 

Men precis när Magnus, Martin och Clara trodde att det redan var döda hördes sirener utanför fönstret. Blåljus studsade mot husväggarna och skottlossning hördes ute från gatan. Charlie och vakterna tittade mot fönstret och precis då tog Magnus sats och dundrade med full kraft in i väggen så att den för illa konstruerade stolen gick sönder och hans armar var nu fria. Han sparkade pistolen ut Charlies hand med sån kraft så Charlie föll omkull. Magnus  hoppade därefter på en gorilla och tog hans vapen. Sedan ställde han sig bakom Charlie med pistolen riktad mot dennes huvud.
   "Om nån så mycket som höjer sin pistol så kommer er kära ledare att berövas livet. Släng era vapen på golvet. Och du, du ger mig boken och kartan."
   Charlie tog lugnt och stilla ur boken o kartan ur kavajens innerficka.
   "Jag hoppas du inser vilken idiot du är", sa han.
   Magnus svarade inte utan la boken och kartan i Martins knä.
   "Åk hem till London igen. Du sa förut om att jag har givit hela mitt liv åt olika äventyr, men att förr eller senare skulle det komma ett omöjligt uppdrag i vägen. Ingenting är omöjligt för den som har viljan" väste Magnus

 

   Charlie och hans män gick ut ur rummet och Magnus släppte loss sina kollegor.
   "Den här gången trodde jag att det verkligen var kört", sa Martin när han hade kommit loss och vecklade upp kartan. "Eh Magnus. Jag vet att du inte gillar dåliga nyheter..."
   "Vadå, är det fel bok?" sa Magnus skrämt.
   "Nej det är rätt bok", svarade Martin, "men kartan som du fick...är tom."

Kapitel 15

De klev in i en i en bil som stod på gatan alldeles utanför på Vasagatan, alldeles utanför centralen. Alla tre föstes in i baksätet och Charlie och en gorilla satte sig i framsätet. De andra som befann sig på stationen fick inte plats och fick därför ta sig själva till mötesplatsen. Charlie vände sig om mot Clara, Magnus och Martin i bilen och sa:
   "Få inte för er att göra något förhastat. Tänk på att vi har puffrorna"
   Sedan så log han och tittade på chauffören, som även han log, en aning ansträngt. Helt plötsligt åkte en ruta upp mellan Charlie, chauffören och de tre i baksätet. En rök sprutades plötsligt in.
   "Helvete också!" svor Magnus. "Jag trodde sådant här bara hände i filmer"
   Det var det sista någon av de hann säga innan de föll i medvetslöshet.


Kapitel 14

De landade på Arlanda cirka tre timmar senare. Magnus hade manat på både Clara o Martin att när de var framme o planet hade stannat så skulle de göra sig osynliga så inte Charlie eller hans gorillor såg dem. Något som Martin tog alldeles för bokstavligt.
   "Hur då osynliga? Har du något jävla osynlighetsmedel som man smörjer in sig med eller?"
   Clara förklarade lugnt och fint att de helt enkel skulle göra så att Charlie och Co inte skulle se dem.
   De landade och samtliga passagerare ställde sig upp utan just Martin, Magnus och Clara.
   "De går va där framme", meddelade Martin.
   "Då är det lugnt", konstaterade Magnus, "men vi måste se oss varsamt för."
   De gick försiktigt ner för trappen i bakre ändan av planet med an de höll koll på trappan i den främre delen. Men inga gansters syntes till.  De kunde pusta ut och gå in i terminalen.  De gick avsides så de inte stod mitt i folkmassan. Det fanns en stor chans att de skulle bli upptäckta där. Men så fort de hade ställt sig på ett behörigt avstånd från folkmassan, kände samtliga pistolmynningar som borrades in i deras ryggar.
   "Jensen, jag vill ha en liten sight seeing av någon som känner den här stan", väste Charlie i hans öra.


Kapitel 13

Det var ganska lätt att urskilja Charlie och hans gorillor på flygplatsen. Alla bar mörka kostymer. Inte någon bra klädsel för skattjag, tänkte Magnus. De gick fram till informationen.
   "Det var väldans vad uppklädda folk var idag", sa Magnus och pekade diskret på Charlie och han mannar. Har ni någon typ av jubileum eller vad?"
   "De där herrarna ska på klimatkonferens i Stockholm", sa hon och tittade bort mot dem och log.
   Magnus tittade med spelad förvåning på henne.
   "Men vilket sammanträffande. Vi ska också på samma konferens. Är inte världen liten?" Vad kostar tre biljetter, enkel resa?"
   Hon knappade på sin dator och sade priset.
   "Då får jag be om tre biljetter tack", sa Magnus.
   Medan receptionisten skrev ut biljetterna vände sig alla tre om för att hålla koll på Charlie o hans torpeder. De satte sig utspridda i väntsalen, som var gigantisk.. När Magnus, Martin och Clara hade fått sina biljetter gick de o satte sig på behörigt avstånd från sina fiender. inte för långt ifrån men ändå så de inte skulle synas för Charlie.

 

   Planet var på sin plats och alla passagerare började gå mot gaten. Magnus, Martin och Clara hade hela tiden koll på Charlie och hans män, men vad de inte visste att Charlie hade koll på dem också


Kapitel 12

Magnus, Martin och Clara tog tunnelbanan till och hotellet, där de skulle planera att komma före Charlie och hans gorillor till skatten.
"Först och främst måste vi få tag i självaste Charlie", sa Martin dystert, "och det kommer bli ett ganska så skitsvårt uppdrag eftersom vi inte har en aning vart han är."
Clara började helt plötsligt le och tog upp sin mobiltelefon ur jackfickan.
"Fin telefon", sa Martin skämtsamt, "men vi har lite annat att tänka på."
Clara suckade åt Martins eviga skämtande
"När jag skulle gå in i Towern så fick helt plötsligt se Vincents bil stå utanför ingången. Jag hade en känsla av att han hade något lurt på gång. Jag kan inte säga varför jag visste det, men det var rena magkänslan. Så jag satte en sändare under bilen och nu ser jag exakt vart de åker"
Hon log triumferande och Magnus var inte sen att hänga på.
"Briljant!" utbrast han. "Vi har ingen tid att förlora"
Martin suckade ljudligt och stirrade upp i taket.
"Vart befinner sig deras bil nu?"
"På väg till Heathrow", svarade Clara och tittade upp på dem. "Mina herrar, det verkar som att vi ska ut och flyga."


Kapitel 11

"Chefen!" En av Charlie Vincent gorillor kom in i Charlies kontor, som låg över en restaurang vid korsningen där Fleet Street möter New Bridge Street, "Vi är klara för avfärd. Alla grejer är inpackade."
   Charlie stod och kollande ut på ett molnigt London, där regnet hängde i luften. Han sa ingenting på en lång stund, sedan vände han sig om mot sin undersåte och log.
   "Phillip, du har gjort mer än nog", sa han. "Varför inte åka hem till din fru och ta det lite lugnt et par dagar. Det skulle göra dig gott".
   Phillip Ryan tittade oförstående på sin chef. Han funderade på om han hade gjort något misstag och därför inte fick åka med, men han kom inte på någonting.
   "Ni får ursäkta mig, chefen," sa han och såg tankspridd ut. "Men jag förstår inte varför jag inte får följa med."
   Charlie gick fram till honom så han stod öga mot öga med sin torped.
   "Vi behöver inte dig där borta. Var glad för sjuttsingen att du slipper göra skitgörat, att leta efter en skatt som vi ens inte är säkra på om den finns. Det är nog många av gubbarna som skulle vilje byta med dig. Att åka hem och sätta på frugan istället för att frysa arslet av sig."  
   Ryans mörka ögon började nu brinna. Brinna av vrede över att bli behandlad som en slav. Och Ryan var ingen slav. Det var han som lett Charlie samt alla de andra till ledtrådarna. Det var han som var experten. Övriga var bara kallblodiga mördare som gjorde vad som helst för att få ta en kula egentligen ämnad för Charlie. Utan att tänka på vad han sa ropade Ryan rakt ut.
   "Din förbannade råtta! Jävla horunge, låtsasgangster, din inbillade lilla skit! Det är JAG som har gjort hela jobbet, från början till slut. Det är JAG som spårat upp all fakta om skatten. Det var min idé att lura Jensen och få honom att tro att han fick hitta skatten. Det är JAG som har gjort allt. Du är bara en förbannad jävla blodigel som suger livet ur alla du omger dig med."
   Charlie tittade på Ryan utan någon som helst aggression. Han bara hånlog åt honom och knäppte med fingerarna. Två andra gorillor dök plötsligt upp bakom Ryan, med varsitt basebollträ.
   "Är du klar?" frågade Charlie lugnt.
   Den ena vakten anföll Ryan bakifrån och tejpade ihop han händer och tejpande sedan för munnen. Den andra lade ut en genomskinligt plastskynke på golvet och knuffade ner Ryan på det. Därefter rullade de in honom i plasten och tejpade igen det. Ryan skrek obehindrat, men silvertejpen gjorde att det inte alls lät som rop och skrik på hjälp.
   "Du har en vass tynga, Ryan", sa Charlie "det gillar jag, men du kanske ska tänka lite på vem du använder den till."
   Han nickade till gorillorna och gick ut ur rummet och ner för trappan. Samtidigt kom paniska, kvävda vrål inifrån, varvade med dova slag.     


Kapitel 10

Efter cirka tjugo minuter så var Clara tillbaka hos dem, då i sällskap med tre stycken fotografer.
   "Det här är John, David och Richard från NT och FÖ", sa hon och pekade på samtliga fotografer.
   "Jag tror du har missuppfattat det här", Magnus. "Vi vill komma ut UTAN att bli upptäckta, inte dra uppmärksamhet till oss."
   Clara förklarade att det här var det bästa sättet att ta sig ut. Alla fotografer och Clara skulle omringa Magnus och Martin för att därmed få det att se ut som att det var en viktig person som var på väg ut och som var väldigt eftertraktad av journalister. På så sätt skulle Magnus och Martin oupptäckta komma ut från Towern. Det lät som ett bra förslag och det var värt att ge förslaget en chans. Fotograferna började flockas runt Magnus och Martin och började genast att knäppa massvis med bilder så Magnus och Martin nästan blev bländande av alla blixtrar. Clara anslöt sig också och ställde helt obetydliga frågor och räckte fram en diktafon. Samtidigt rörde de sig sakta mot utgången. De klarade sig ut på borggården utan några större problem. Men väl där ute kom en vakt fram och undrade vad som stod på. Clara och fotograferna visade sina ID-brickor.
   "Vad gör svenska pressen här?" frågade vakten.
   "De här herrarna äger ett stort fastighetsbolag i Sverige och vi kom hit för att vi hörde att de här båda herrarna skulle besöka Towern", ljög Clara. "Vi undrar varför."
   Vakten tittade misstänksamt på dem och Magnus tänkte att du var det kört. Du skulle de bli upptäckta. Men vakten steg åt sidan.
   "Då får jag önska en fortsatt trevlig dag", sa han och nickade mot sällskapet.

 

   När de kom utanför murarna tog Clara till orda.
   "Okej, nu vill jag höra exakt vad ni gör här, för det är ju knappast att titta på Towern ni är i London. Ni är ute efter något. Vad?
   Fotograferna sa till Clara att de skulle ta tunnelbanan tillbaka till hotellet och mejla över bilderna som de tagit under dagen till redaktionerna. Hon nickade och sa att hon skulle komma till hotellet senare på kvällen. Fotograferna traskade iväg till Tower Hills tunnelbanestation, pratandes med varandra om vad de hade fotat under dagen.
   Clara vände sig om till Magnus och Martin och kollande frågande på dem, precis som de skulle svara på en frågan hon hade ställt.
   "Det ligger ett kafé här borta alldeles runt hörnet", sa Magnus. "Vi pratar där, jag behöver en kaffe "


   Det skulle bli gott med en varm kopp kaffe nu. Magnus huttrade och skakade så mycket att han inte kunde prata ordentligt. När de kom in på kaféet satte de sig vid ett litet bord längst in till kassan och beställde tre stycken kaffe. Magnus och Martin tog svart och Clara en latte. Magnus värmde sina stelfrusna fingrar runt koppen och kände genast att värmen i händerna började komma tillbaka.
   "Vi har haft en liten incident med Charlie Vincent", började Magnus och Clara lutade sig genast bakåt och suckade. "Han har liksom någon som vi måste ha."
   Clara tittade på Martin, som att hon ville ha bekräftelse från honom att det hon hörde var sant.
   "Det är sant", han och tog en klunk.
   "Gangsterkungen Charlie Vincent?" frågade Clara, fast hon redan visste svaret.
   Martin nickade samtidigt som han tog en slurk kaffe. Hon tittade bort mot ingången och suckade. Tog en klunk av sin latte och tittade ner i bordet och sa, utan att titta upp:
  "Ni är ute efter en skatt igen va?"
   Martin tittade storögt på Magnus som in sin tu tittade rakt på Clara.
   "Det är en skatt som tillhör Skandinaviens folk, inte någon engelsk gangster", sa han och tittade djupt in i Claras ögon. "1815 innan min förfader Per Jensen skickades till straffkolonin Helheim så..."
   "Jag vet vad Jensen gjorde", avbröt Clara och såg trött på Magnus. "Så du tror verkligen att han gömde skatten här? I London? Varför skulle han åka med en stor skatt hit och gömma den?"
   "För att göra det svårare för soldaterna att hitta den. Ingen skulle ens tänka tanken på att den var i ett annat land. Jag har gjort research och gått igenom Jensens dagbok. Sida upp och sida ner, gåta efter gåta och det ledde mig hit. Det är här Charlie Vincent kommer in i bilden."
   Clara lyssnade intressant och lutade nu armbågarna mot bordet.
   "Vad hade Vincent som inte du hade?"
   "En karta. En karta som jag trodde visade vart skatten fanns, med det visade sig att den ledde oss till en annan karta. Jensen lämnade ledtrådar i allt han gjorde. Kartan fick jag från Charlie mot 250.000 pund och den ledde oss till ett stort bibliotek under Towern, där vi hittade två stycken andra ledtrådar. En anteckningsbok som förmodligen tillhörde Jensen och en karta. En karta till nästa ledtråd."
   "Och det är därför ni måste få tag i Charlie Vincent?"
   Magnus nickade tyst och tittade ner i den tomma kaffekoppen, sedan tittade han upp på Clara igen och flinade.
   "Clara Sörensson, har du lust att riskera livet för att försöka stjäla från en gangsterkung?"
   "Det kan du ge dig fan på", svarade hon och log.
   De båda skakade hand.
   "Ingen återvändo, min sköna", log Magnus. "Ingen återvändo."     


Kapitel 9

Till slut så tog Magnus mod till sig och vände sig om. Där stod Clara Sörensson och flinade brett.
   "Fan vad du skräms", sa Magnus med en blandning av ilska och lättnad i rösten.
   Martin vände sig nu också om och drog en lättnads suck.
   "Vet inte du att det är farligt att smyga sig på efterlysta personer?" sa han och log mot Clara.
   Clara Sörensson var en kvinnlig reporter på dryga 30 år som Magnus hade lärt känna under sin tid som journalist på Folkbladet hemma i Norrköping. Clara såg ut som en stereotypisk svensk. Långt blont hår, som var lika ljust som solen och ögon lika blå som isen över en frusen sjö. Hon var ganska kort och smal, men trots det var hon överraskande stark. Hon var en skönhet som fick de flesta män och pojkar hon gick förbi att vända sig om och gnugga sig i ögonen. Hennes skönhet var total och hon såg ut att kunna vara en avkomma från den fornnordiska kärleksguden Freja.  Hennes utseende lurade dock flertalet män, som brukade tro att hon var ett enkelt byte att dra hem på ett one night stand eller något liknande, med när man väl träffade Clara fick man direkt andra tankar. Det här var ingen brud man kunde släpa hem från krogen och dumpa dagen efter. Nej nej, Clara var en oerhört målmedveten kvinna och med ett temperament som kunde få den ilsknaste tigern att se ut som en snäll liten bonkatt. De killarna som försökte ragga upp henne genom att röra mycket vid henne hade fått gå därifrån med en blåtira över ena ögat. Clara såg ut som en lättfotad brud, men mer svårtflörtad än henne kunde man inte vara. Även fast hon var en tjej som kunde få alla killar hon pekade på valde hon att inte avlösa pojkvänner efter varandra. Hon hade bara haft två relationer i hela sitt liv. Första pojkvännen skaffade hon när hon gick i åttonde klass. Det förhållandet höll i tre år. Den andra pojkvännen fann hon när hon arbetade på Norrköpings Tidningar. Hon var 27 år när de gjorde slut och sedan dess hade hon valt att leva ensam ett tag.

 

   "Jag är här som reporter. FÖ har fått tuppjucket och skickat iväg mig hit för att skriva om hur välbesökt Towern är" sa hon.
   "Det låter kanon, men vi behöver komma ut. Vi har ganska bråttom", skyndade Magnus på.
   "Är ni efterlysta? Varför.
   "Det är en lång historia. Och vi hinner inte dra den nu", sa Magnus stressat.
   "Okej, jag ska göra vad jag kan", sa Clara. Vänta här. Jag är strax tillbaka."


Kapitel 8

Magnus och Martin tog skydd bakom ett bord som de hade fällt som sköld. Tre vakter rusade in med en förskräcklig fart, laddade sina vapen och började skjuta hej vilt omkring sig. Martin och Magnus insåg att om de satt kvar där så skulle de se ut som basketborgar när vakterna hade skjutit färdigt. Martin ställde sig upp och avlossade en salva som träffade en vakt rakt i huvudet som föll bakåt och var död innan han föll till marken. Magnus hittade en tegelsten och ett rep på golvet. Han började genast knytta fast tegelstenen i repet.
   "Hörrö McGyver! ropade Martin för att överrösta kulregnet från vakternas automatvapen "vi har inte tid med det där nu. Skaffa ett vapen."
   Det är det jag ska göra, tänkte Magnus och samtidigt som vakterna hade fullt upp med att försvara sig mot Martin, som förövrigt var den bästa skytten Magnus hade sett, smög Magnus bakom ett par lägligt utplacerade bokhyllor. Ingen kunde se att han närmade sig vakterna. När en av dem laddade om så kom plötsligt en stor tegelsten och träffade honom rakt i huvudet så kraniet sträcktes och han gick en omedelbar död till mötes. De andra vakterna, som enbart var tre nu till antalet, verkade inte förstå vad som hände. De stod som förstelnade och tittade på sin döde kollega, medan Magnus gick fram och tog dennes automatvapen och innan vakterna hann få upp sina vapen så avlossade Magnus två dödliga salvor som träffade de i bröstet.
   "Vi måste få tag i Charlie!" ropade Magnus till Martin som stod kvar på samma punkt han stod när vakterna stormade in.
   Att alla vakter inte var ur vägen kunde Magnus räkna ut med lilltån. Och mycket riktigt var inte alla vakter undanröjda. När Magnus och Martin kom ut till tunneln som ledde in till biblioteket hade den lysts upp och skottsalvor hördes. Nu var både Martin och Magnus helt lomhöra och att skrika till varandra medan skotten ven fanns inte i deras tankar. Magnus såg en vakt med skottsäker väst närma sig lugnt med ett avsågad hagelgevär i händerna. Magnus siktade och avlossade en samling skott rakt i mannens huvud. Även en vakt bakom honom fick smaka på ett head-shot, fast den här gången från Martin.
   Plötsligt försvann alla vakter och allting blev med en gång tyst. Bara Magnus och Martins andetag hördes. De båda var så fulla med adrenalin att de inte visste vad de skulle göra av det.
   "Hjälp mig upp", sa Magnus och tittade på en brandstege som satt tre meter högre upp.    Martin hukade sig ned, kupade händerna och hjälpte Magnus upp till stegen.
   "Släpp ner den", sa Martin och Magnus gjorde som han blev tillsagd.
   De båda klättrade upp och kom upp på en liten plattform med en dörr. Magnus tryckte ner handtaget försiktigt. Den var olåst. De gick in genom dörren och tyckte sig med en gång känna igen vart de befann sig. De var återigen inne i Towern. Hur skulle de lyckas ta sig därifrån utan att bli upptäckta av vakterna, som samtliga säkerligen hade fått order att gripa Magnus och Martin om de uppenbarade sig.
   "Mina herrar, jag tror ni har hittat till fel party", hördes en kvinnoröst bakom dem säga säga      .

Kapitel 7

   Båda två vaknade till liv samtidigt. De satt på en varsin stol med armarna hopknutna bakom ryggstöden. Benen på båda var även de hopknutna. Framför dem gick en bredaxlad man med blont snaggat hår och vankade av och an med ett maskingevär hängandes i brösthöjt. Han sa ingenting utan vankade bara fram och tillbaka, samtidigt som han kastade arga blickar på Magnus och Martin lite då och då. Varje gång han gjorde det gav Magnus honom ett brett leende för att irritera honom. Han behövde inte vara rädd för att mannen skulle skjuta honom. Efter allt han hade läst om Europas värsta gangsterledare Charlie Vincent så visste han att varken han eller Martin skulle dö. Vincent hade antagligen gett stränga order att inte likvidera dem. Kanske misshandla och mörbulta dem lite grann, men absolut inte döda dem.
   "Vart är Charlie?" frågade Magnus vakten.
   Denne sa ingenting utan behöll sitt stenansikte.
   "Så när kommer helikoptern att landa?" frågade Martin.
   Vakten gick fram till Martin och kollade hotfullt på honom
   "Vad menar du med helikopter?" undrade vakten på knackig engelska.
   9 personer av 10 hade i detta läge valt att inte nedvärdera en man som var tredubbelt så stor som en själv, men Martin var den tionde personen och han var minsann inte rädd för monstret som stod framför honom.
   "Jag syftar på helikopterplattan uppe på huvudet. Seriöst grabben, leta upp en ny frisör. Så där kan du inte se ut?"
   Magnus lutade sig mot Martin och sa sarkastiskt:
   "Det var trevligt att lära känna dig, men här skiljs våra väga."
   Martin tittade på sin vän och blinkade med ena ögat.
   "Jag är säker på att jag kan sänka dig på ett slag", sa han uppkäftigt till vakten
   Vakten lade av ett högt och djupt skratt och i exakt samma sekund som vakten lutade huvud bakåt av sin skrattattack så kom Martin mirakulöst loss, ställde sig snabbt upp från stolen och laddade allt vad han hade med högernäven och slog till. Knytnäven träffade mitt i sola plexus. Vakten vacklade nåra steg bakåt där, han sjönk ner på knä och kippade efter andan. Martin skar loss Magnus med den kniv han hade använt för att skära loss sig med. Han gick fram till vakten.
   "Vad var det jag sa?" sa hann muntert och tog vaktens maskingevär.
   Vakten försökte ta tag i Martin men Magnus siktade ett stenhårt karateslag på vaktens hals och slaget gjorde honom med ett medvetslös.
   Långt borta hörde vrål och kommandon som kom närmre.
   "Kom an bara boys" sa Martin och laddade vapnet.


Kapitel 6

Magnus och Martin gick omkring och letade i varenda liten vrå i biblioteket.
   "Nu har vi letat i en evighet", suckade Martin.
   "Omöjligt", sa Magnus. "Den måste vara här någonstans. Är du säker på..."
   Han avslutade meningen mitt i och kollade över Martin, som därefter följde hans blick uppåt. Bakom Martin ett par meter stod ett svagt X inristat i en stenvägg.
   "Ser du X:et?" Gå och hämta stegen som står där borta", sa Magnus innan Martin hunnit svara.
   Martin hämtade en stege som stod lutad mot en vägg och stödde den mot bokhyllan under X:et. Magnus klättrade upp till den översta hyllan och räknade till han kom till den tionde boken och drog ut den. Han klättrade ner och gick fram till bordet igen.
   "En bok", suckade Martin otåligt. Han gick och satte sig på en stol. "Så den andra ledtråden är en bok? Magnus, det här kommer ta evigheter, att försöka lista ut..."
   Magnus bläddrade fram till den tionde sidan och höll därefter triumferade upp en karta mot Martin, som genast gjorde Magnus sällskap vid bordet.
   "Det här kommer ta evigheter...?" flinade Magnus. "Ställ tillbaka boken där den hör hemma och sen sticker vi.




   I samma sekund som Martin skulle ställa tillbaka boken hörde de att vapen laddades bakom dem. Båda två tittade sig om blev med en sekund stela av skräck, tätt följt av besvikelse. Charlie Vincent kom hånleende emot dem och klappade sarkastiskt i händerna.
   "Bravo, bravo, mina herrar. Ni lyckades", sa ha. "Synd bara att ni är så dumma och högljudda av er." Han tog utan problem kartan ur Magnus hand. "Den här tar jag hand om."
   Magnus och Martin tittade på varandra. Charlie vände sig om och gjorde en gest med handen till en av hans gorillor. Han riktade därefter en silverfärgad revolver mot Magnus.
   "Och boken?" sa han lugnt.
   "Det är bara och ta någon. Vi är i ett bibliotek, blindstyre", sa Magnus och flinade.
   Charlie uppskattade inte uppkäftigheten och gav Magnus ett hårt slag med kolven mitt ansiktet så han föll omkull. Två av Charlies torpeder gick fram till Magnus och lyckade rota fram anteckningsboken. När Charlie hade fått den hånlog han mot Magnus och Martin.
   "Det ser ut som att jag har skaffat mig ett litet försprång", sa han.
   Därefter nickade han till en stor kraftig skallig man bakom Magnus och Martin och kort därefter låg de livlösa på golvet.        

Kapitel 5

   Det tog inte alltför långt tid innan de kom ner för trappan. Mörkret var inte så totalt som Magnus hade tänkt sig, men tillräckligt mörkt för att tvingas använda ficklampan. De gick under tystnad fram längs den smala gången. Efter ett tag kom de fram till en tunnelliknande, ganska så bred, gång.
   "Vad är det här?" undrade Martin. "En tunnel?"
   "En gammal avloppstunnel", svarade Magnus tvärt utan att vända sig om.
   Båda gick nerhukade, för att göra sig så små som möjligt. Även fast de var säkra på att de inte hade sällskap som väntade längre fram.
   Efter ett tag stannade de tvärt och Magnus gjorde tecken åt Martin att de skulle sätta sig ner. Längre fram kunde de skymta ljus och ju närmre de kom, desto klarare blev ljuset. Även röster hördes nu. De gömde sig på varsin sida av en ingång. Ingången ledde till ett stort bibliotek i viktoriansk stil. Det kom två vakter mot ingången och Magnus och Martin gjorde sig redo att bryta deras nackar, så de inte blev påkomna. Men vakter bytte håll alldeles vid ingången och började gå inåt biblioteket igen. Magnus och Martin tittade långsamt in. Lutad över ett bord stod Charlie Vincent. Magnus tyckte sig se att han koncentrerade sig på ett litet föremål som var placerat framför honom.
   Martin, som hade blivit uttråkade av att vänta, hade tagit upp sin pistol och polerade försiktigt med en servett. Han kände plötsligt att det kittlande till i ena handflatan. Han vände på axeln och fin syn på sin värsta skräck. En spindel, som kröp över handflata. Han började frenetiskt vifta på handen och tappade samtidigt balansen, så han föll omkull. När han landade gav han ifrån ett svagt stönande. Magnus såg argt på honom och tittade sedan in i biblioteket igen. Charlie Vincent hade nu kollat upp från bordet och kollade sig misstänksamt om.
   "Vi är förföljda!" ropade han till sina vakter, som var fem till antalet. "Sprid ut er och hitta förföljarna."  
  

   Samtliga personer försvann från rummet. Magnus väntade några extra sekunder innan han gav tecken till Martin att det var lugnt att gå in i biblioteket. Magnus sprang direkt fram till bordet, där Charlie hade stått och tittat på något. Martin gick runt i biblioteket och beundrade det fantastiska hantverket.
   "Fantastiskt", mumlade han. "Så du tror skatten finns här nere?"
   Magnus svarade inte utan koncentrerade sig noga på den lila anteckningsboken så låg framför honom.
"Hallå", sa Martin, i försök att få Magnus att lyssna på honom. "Tror du skatten finns här?"
   Magnus log triumferande och tittade upp på Martin.
   "Kom hit så får du se."
   Martin ställde sig bredvid Magnus och kollade på vart han pekade.
   "Kartan ledde oss hit för att hitta nästa ledtråd", sa Magnus uppspelt. "Innan Jensen blev förflyttad till Helheim 2 augusti 1815 så skrev han i sin dagbok att han var här i London 30 juni 1815 för att 'gömma skatten'."
   "Så den mytomspunna Kungaskatten är en bok?" sa Martin och kollande frågade på Magnus.
   Magnus skakade på huvudet.
   "Han gömde inte skatten här. Han gömde spåren till skatten här. Ledtrådarna."
   "Ledtrådarna? Du menar att det är flera?"
   "En till", sa Magnus och kollade ner i boken. "Boken säger att det finns ännu en ledtråd här inne." Han vände blad. "Självklart! Jensen var besatt av siffran 10. Allt viktigt som han gjorde kamouflerades med 10. Till exempel så skrev han propagandaskrifter som uppmanade till att störta kungen och dessa skrifter och andra dokument gömde han undan i skrin, lådor ja, vad som helst och markerade med 10. Och siffran 10 är ju X i romerska alfabetet. X markerar skatten, vet du."
   "Du menar att ledtråden finns under X?" sa Martin, en aning tröttsamt.
   "Leta reda på X min käre Watson", log Magnus. "Vi har en skatt att hitta."  


Kapitel 4

   De klev av vid Tower Hill och gick i raskt takt mot Towern. När de kom fram så tittade Martin skeptiskt på Magnus.
   "Jag kommer inte stjäla nånting inifrån Towern, bara så du vet. I så fall får du klara det helt på egen hand"
   Magnus såg med beundran på det medeltida mästerverket, sedan vände han sig till Martin.
   "Vi ska in under borgen"
   "Jag vet inte hur du känner, men jag är inte så sugen på att köra hit en grävmaskin och gräva upp marken utan tillstånd", sa Martin.
   Magnus suckade tröttsamt. Att hans vän aldrig kunde vara seriös någon gång. Det är nästan som att jag är straffad för något, tänkte han, men jag vet inte vad.
   "Vi är civilklädda poliser som ska hjälpa vakterna med bevakningen. Här har du ditt ID, pistolen smusslade jag in i din jackficka när vi satt och väntade på tåget vid Piccadilly Circus."
   "Smart, men borde inte vakterna har fått förvarning att de ska få hjälp av två poliser?" frågade Martin.
   "Jag löser det", sa Magnus självsäkert. "Det enda du behöver oroa dig för är att försöka att inte avslöja våra egentliga identiteter."
   De följde den allt tilltagande strömmen av människor som var på väg till slottsgården. De gick fram till en lång och smal vakt som gick omkring och kontrollerade så att allt stod rätt till. Han tittade på de två figurerna som kom emot honom och log.
   "Välkommen mina herrar. Är det någonting jag kan stå till tjänst med?"
   "Ja", sa Magnus självsäkert med en utmärkt Londonaccent, "som ni ser så är vi här nu, redo att hjälpa er med bevakningen."
   Vakten tittade oförstående på de båda herrarna.
   "Vi har fått order att hjälpa er med bevakningen av denna visning", sa Martin, med en minst lika bra accent som Magnus. "Vi kommer från polisen".
   "Jaha" log vakten och såg genast mycket mer förstående ut. "Då ska ni prata med Cliff Baker, chefsvakten. Det är han där."
   Han pekade på en storväxt mörk man som stod och pratade med en kvinna i medelåldern, som mycket väl kunde vara guide med tanke på att hon hade en trave böcker under armen och de kläderna hon hade på sig. Magnus och Martin gick fram till honom.
   "Ursäkta, Mr. Baker", sa Magnus undrande.
   "Ja"
   "God afton, sir. Mitt namn Timothy Fletcher och det här är Greg Phillips. Vi är här nu.
   Magnus och Martin skakade hand med både Baker och kvinnan.
   "Caroline Brown", log kvinnan. "Jag ska nog lämna er nu, mina herrar. Jag måste tillbaka till arbetet."
   Hon nickade hej då till männen och gick in till en skara historiesugna turister. Vakten vände sig om till Magnus och Martin.
   "Vad kan jag hjälpa er med, mina herrar?", undrade Baker
   "Vi är från polisen och har fått order om att hjälpa er med bevakningen, då ni tydligen är underbemannade för tillfället." Magnus visade Baker sitt falska ID.
   Baker tittade misstänksamt på Magnus och Martin.
   "Är det här ett skämt, eller?"
   Magnus och Martin tittade med spelad förvåning på varandra.
   "Nej, det är inget skämt", sa Martin. "Varför tror ni det?"
   "Jag tror jag måste polischefen, för det här verkar konstigt. Jag har inte fått någon information om att polisen skulle hjälpa oss med bevakningen. Eh, kom med in."
   De gick fram till receptionen och Baker frågade efter telefonen. Magnus och Martin tittade på varandra, en aning nervösa.
   "jag måste gå på toaletten", sa Magnus.
   "Ja, samma här", hängde Martin på. "Att jag aldrig lär mig, thaimat är inte bra för kistan."
   Baker pekade i den riktingen toaletterna låg. Man fick gå ner en trappa för att komma till herrarnas.
   Istället för att svänga vänster till toaletterna så svängde de höger. De gick genom en knappt upplyst korridor ända till de kom fram till en plåtdörr där en skylt med en blixt på prydde den. Låst, självfallet, tänkte Magnus. Vad trodde jag egentligen?
   "Ursäkta mig här", sa Martin malligt, "men nu är det min tur att briljera."
   På några sekunder lyckades han dyrka upp låset och öppnade dörren utan några som helst konster.
   "Damerna först"


   Framför dem stod stora elskåp med kilometervis med sladdar och kablar till hela slottets belysning.
   "Ah, så det är här magin händer", sa Martin och kollade sig beundransvärt om i rummet.
   "Kom", sa Magnus. "Det är något som ger vika här. Kom och hjälp mig."
   Martin gick fram till Magnus som tryckte på en stor sten nere vid golvet. Martin böjde sig ner och de båda räknade till 3, innan de tog i för alla krafter de var värda. Stenen gav sakta vika och till slut så såg de en snal mörk gång framför sig. Magnus beordrade Martin att släcka lampan inne i rumme och själv så tände han sin ficklampa. De gock längre och längre in i gången.
   "Jag tror att vi befinner oss mitt under muren nu", sa Magnus. "Det här måste vara någon hemlig gång."
   De fortsatte längre innan de kom till ett lite större runt rum.
   "Jaha, det här var kul", suckade Martin. "Vi krälar omkring i mörker under jord och en annan rolig sak är att vår vän Baker säkert har kommit på att vi bluffade och att vi nu är efterlysta av polisen."
   Magnus satte sig på huk och drog fingret längs någon kant och gav därefter ficklampan till Martin.
   "Sluta klaga och hjälp till här istället. Lys här."
   Martin lyste på det stället Magnus pekade. Magnus tog i allt vad han hade och stönade och stånkade och till sist så fick han bort vad som visades vara ett lock. De stod nu och tittade ner på en liten trappa som ledde ner i ett svart hål. Martin gav ficklampan tillbaka till Magnus.
   "Du går först", sa han, utan att ta blicken från det mörka hålet.  


Tidigare inlägg
RSS 2.0