Magnus vaknade med ett ryck av att mobiltelefonen började vibrera i hans ficka. Han for upp som skjuten ur en kanon. Byxorna hade han hängt på elementet inne i badrummet och glömde att lägga ur telefonen innan han tog sin tupplur. Han rusade in i bandrummet och svarade yrvaket.
   "Jensen!"
   "Vad lång tid det tog innan du svarade. Sov du eller ligger du på hålet?" skrattade rösten i telefonen.  "Jag är nere i receptionen nu."
   "Kom upp, Martin", svarade Magnus

   Martin Lundström hade varit Magnus bästa vän sedan högstadiet. Efter första dagen i sjunde klass så hade de varit oskiljbara. De hade alltid varit ett med varandra, stått upp för varandra, slagits för varandra ja, till och med slagits med varandra. Men detta var för så länge sedan att Magnus hade hunnit glömma vad det var de bråkade. Någon flicka i gymnasiet eller något sådant, brukade Magnus halvt erinra sig när han tänkte tillbaka på deras tid som bästa vänner.
   De hade alltid kompletterat varandra väl. Martin var den som skötte det fysiska arbetet och skyddade Magnus i alla möjliga situationer. En gång i Marocko, när de var på jakt efter en mytomspunnen diamant, hade Magnus blivit inträngd i ett hörn av fientliga militärstyrkor i området. Om inte Martin hade varit där vid han sida skulle aldrig Magnus ha klarat sig ur denna knipa och hade kommit hem till Sverige i en liksäck.
   Magnus däremot var inte våldets man direkt. Han var den pålästa, klipska bokmalen, fast till skillnad mot andra bokmalar, var nästan överdrivet äventyrslysten. Han levde hela sitt liv som en Indiana Jones-film och hade aldrig ro att sitta ner och ta det lugnt, om han inte blev uppslukat av historisk facklitteratur dock.

   In genom dörren kom Martin flygandes med mobiltelefonen för örat och pratade överdriven amerikansk sydstatsdialekt.
   "Okay, doll. I'll call you when I'm back in Kansas."
   Han lade telefonen på nattduksbordet och slängde sig ner på rygg i sängen och lade händerna bakom huvudet.
   "Blondiner från Texas lär vara de dummaste brudarna på jorden, men fy fan vad bra de är i sängen."
   Magnus skrattade till och tänkte på alla de tjejer som Martin fått ihop det med under alla år de hade varit kumpaner.
   "När ska du bli vuxen och verkligen satsa på en tjej?" frågade Magnus i ett försök att vara allvarlig.
   Martin log ett av sina klassiska leenden samtidigt som han höjde ena ögonbrynet, som han alltid gjorde när han tänkte på nåt snuskigt.
   "Inte så", sa Magnus seriöst, men kunde inte låta bli att le åt mansgrisen som han hade som vän. "Väx upp"
   "Ja, det säger morsan också. Men vad betyder det för något?"
   Magnus ignorerade den sarkastiskt ställda frågan.
   "Jag har två frågor. Har du med våra "skyddshelgon" och hur i helvete kom du in utan nyckel?"
   Martin satte sig upp i sängen och blev allvarlig direkt.
   "Magnus...Jag måste slå en drill. Pickadollerna ligger i min jacka. "
   Magnus lutade sig fram till Martins jacka och tog fram två pistoler med ljuddämpare.
   "De är splitternya", sa Martin inifrån toaletten, som om han hade sett Magnus ta fram pistolerna"
   Det knackade på dörren. Även fast det var ganska lätta knackningar så hoppade Magnus till. Han gömde snabbt undan pistolerna under Martins jacka och öppnade dörren. Utanför stod en ganska kort tjej, med synbart blonderat axellångt hår som hon lekte med, med sitt pekfinger. Hon tuggade frenetiskt på ett tuggummi. Hon hade en uppknäppt skinnjacka på sig och under ett vitt urringat linne, som inte lämnade mycket åt fantasin.
   "Är Bob hemma?" frågade hon medan hon log på ett sådant sätt som fick Magnus att känna pinsamheten komma krypande.
   Innan han hann svara så kom Martin ut från toaletten.
   "Där har vi min lilla Foxy Lady", log Martin och lyfte upp henne. "Klädde du upp dig bara för mig?"
   Magnus harklade till. Martin tittade på honom och introducerade honom för tjejen.
   "Det här är sekreteraren för traktorfabriken jag är ägare av, American Muscles. Vi måste tyvärr prata affärer nu. Men som jag sa i telefonen, jag ringer när jag är tillbaka hemma i Kansas."
   De kysstes farväl och hon gick sin väg.
   Magnus höjde ögonbrynen när han hade stängt dörren.
   "Låt mig gissa. Du var ute och raggade igår och fick napp. Du sa att du var här i London på affärsärende med ditt företag från Kansas. Hon blev med en gång blöt i trosorna när du nämnde att du var ägare av företaget. Ni gick hem till henne och hade ohämmat sex och du kommer aldrig mer höra av dig till henne. Har jag rätt eller har jag rätt?"
   Martin slog ut med armarna och log sliskigt.
   "Varför ändra ett vinnande koncept? Låt mig få ha lite roligt, det är ju trots allt snart jul. Hon heter Amy White och är..."
   "Vi är inte här för att snacka om dina snuskiga ytliga förhållanden", suckade Magnus. "Jag träffade Charlie tidigare idag."
   Men en gång glänste det till i Martins ögon.
   "Charlie Vincent? London gangsterkung nummer 1?"
   "Martin Lundström", sa Magnus och lade händerna på Martins axlar "Vi har nu kartan till den mytomspunna Kungaskatten. Skatten som mystiskt försvann från Karl XIII:s skattkammare 1815. Gömd av min förfader, Per Jensen."  

   Magnus Jensen satt och smuttade på en whisky på den lilla kvarterspuben, alldeles nedanför hotellet. Hotellet var nybyggt och litet, inte större än två enplansvillor som stod staplade på varandra. Det hade stått klart 20 oktober och även fast det var nybyggt var priserna inte alltför höga. Det trestjärniga hotellet låg på Sackville Street i London, en liten gata vid Piccadilly Circus och som Magnus hade besökt ett antal gånger. London var en favoritstad för honom, men även fast han varit där ett tiotal gånger och brukade stanna två veckor varje gång, så kände han inte till lika mycket som han tyckte att han borde. Han brukade mest röra sig runt Piccadilly Circus, Covent Garden, Leicester  Square och Soho. Ibland brukade han åka upp till Arsenal för att se någon match, när han ändå var i London. Men nåra längre resor inom stadsgränserna hade han inte gjort.

   Kvartespuben hette "The golden goose" och namnet sägs ha kommit från 1800-talets mitt. Bredvid ingången hängde en mässingstavla som berättade historien. 1855 ägde en man vid namn William Jones en livsmedelsbutik i denna lokal. Tiderna blev så småningom hårda för honom och han var tvungen att göra sig av med sitt biträde. Färre och färre människor kom till butiken och William funderade på att stänga igen. Men en dag när han diskuterade butikens dåliga affärer med en kund så kom helt plötsligt en gås in genom dörren. När William försökte fösa ut gåsen blev den så rädd att den flög omkring där inne och välte ner burkar och flaskor från hyllorna. William fick stanna kvar i butiken och städa i ordning till långt in på småtimmarna, då han gav sig och gick hem för att få lite sömn. När han kom till butiken nästa morgon trodde han inte sina ögon. Utanför butiken flockades människor. Nästa dag samma sak. Och nästa, och nästa. Affärerna gick strålande och William hade åter råd att anställa ett biträde. 1870 sålde William Jones lokalen då han flyttade sin verksamhet till en annan del av London. Den nya ägaren öppnade en pub i lokalen och en sen kväll när alla gäster hade gått hittade han en loggbok. William Jones hade glömt kvar den när han flyttade och i boken fanns historien om gåsen nedskriven. Nu förvarades boken i en inglasad monter bakom disken. 

   Magnus väntade på en man som satt på värdefull information. Information som Magnus behövde för att fortsätta sin jakt. Mannen som han väntade på hade kontaktat honom dagen innan på ett kafé i Soho. Han var lång, smal och mörkhårig.
   Magnus kollade på klockan, halv tre. Det var nu som hans kontakt skulle kliva in genom dörren till puben. När han tittade upp från klockan stod en lång, smal och mörkhårig man, med en marinblå kostym och en ljusblå sidenskjorta framför honom.
   "Mr. Jensen", sa mannen och stäckte fram handen. "Har ni pengarna?"
   Jensen sköt en väska till honom under bordet.
   "250 000 pund. Precis som du krävde", sa Magnus innan han fortsatte att smutta på whiskyn. "Plus att vi delar på bytet när jag har hittat det."
   Mannen stoppade handen innanför kavajen och tittade sig om för att vara säker på att ingen såg vad han gjorde.
   "Kom igen nu. Det är en karta du ska räcka över, inte en pistol", suckade Magnus.
   Mannen räckte över kartan till Magnus och böjde sig fram mot honom.
   "'Så långt borta har aldrig varit så nära'" sa han och tog upp väskan med pengarna. Han skulle just öppna den då Magnus sa:
   "Litar du inte på mig? Jag lovar att om det inte ligger 250 000 pund i väskan så får du skjuta mig."
   Mannen nickade, reste sig upp och skakade hand med Magnus. Sedan gick han, utan att säga ett ord.
   Magnus satt kvar och studerade kartan noggrant, sedan tog han upp telefonen och ringde ett samtal.
   "Ja, hej det är jag. Kom till mitt hotell om två timmar. Ta med dig våra "skyddshelgon"
  Han stoppade kartan i bröstfickan på den vita skjortan, svepte whiskyn och gick ut från puben.

   Vädret hade blivit bättre nu. Regnet hade dragit bort och molnen skingrats så solen tittade fram, men det var fortfarande kallt. Runt tre-fyra plusgrader, och även fast hotellet bara låg runt hörnet så hade Magnus ändå tagit på sig sin brunna skinnjacka. Mobiltelefonen stoppade han ner i fickan på de ljusblå jeansen.
   Han drog ett djupt andetag genom näsan när han kom ut, men det skulle han inte gjort. För en sekund glömde han bort att han var i London, där luften är lika frisk som nere i en kolgruva. Han fick en rejäl hostattack och kollade sedan runt omkring sig för att försäkra sig om att ingen hörde honom. Lutandes mot en vägg med en mobiltelefon i händerna två-tre meter längre bort stod en rödlätt tonårstjej med höjda ögonbryn och ett leende på läpparna. Magnus kände sig generad och gick med snabba steg mot hotellet
   När han kom fram till entrén så kände han sig iakttagen. Han vände sig om för att se om det var någon som följde efter honom, men han såg ingen.

   Precis när han hade gått in så rullade en svart limousine med tonade rutor runt hörnet från Vigo Street.

Per Jensen tittade med förakt på de svenska soldaterna som plågade hans bästa vän och kollega, Olav Rönne. Det hade gått 6 år sedan de anlände till straffkolonin "Helheim" som låg på en liten ö 3 mil norr om Nordkap. Att ta sig från "Helheim" var helt uteslutet. En omöjlig uppgift som slutade med döden för de som försökte. Antingen blev man skjuten av vakterna eller så fixade det iskalla havet att man gick en säker död till mötes, enbart på några sekunder. Två gånger i veckan kom ett fartyg med mat och samtidigt löstes vakter av och ersattes med nya. Maten som fångarna fick var näringsfattig, ofta rutten, kall och rå, medan vakterna förseddes med näringsrik, varm och lyxig kost. Ingen alkohol fick vistas på ön av säkerhetsskäl. Majoriteten av fångarna hade gått under i sjukdomar, svält eller frusit ihjäl. Många hade blivit avrättade av vakterna då man hade försökt fly. Av alla de 200 som hade kommit till "Helheim" 1814 fanns bara 50 personer kvar.
   Kolonin öppnades 1 december 1814 och dit förvisades alla motståndare till den svensk-norska unionen och dömdes till livstids straffarbete. Familjerna till dessa motståndsmän blev under mordhot tvingade att tiga om kolonins existens och på så vis kunde ön hållas hemlig för allmänheten. Ingen kände till att "Helheim" existerade och de som läckte information blev brutalt mördade.

   
   Olav Rönne blev torterad av vakterna, som piskade honom med kedjor, till han erkände att han hade stulit två köttbitar från vakternas matförråd. När han hade erkänt så drog vakterna med honom till ett plats på ön som kallades för "Ravinen". "Ravinen" var legendarisk för fångarna och man mötte en säker död om man hamnade där. Man kastades ner i en fem meter djup ravin och samtliga vakter ställde sig skjutklara högst upp och inväntade befälhavarens order. Oftast brukade fången få fem sekunder på sig att hitta något bra gömställe och på så sätt undvika döden. Men detta var lika osannolikt som att rosor skulle börja växa mitt i den kalla midvinternatten.
   Rönne kastades ner i "Ravinen" och förberedde sig på att ta avsked från jordelivet. Han knep hårt ihop sina klarblåa ögon och trots att han inte trodde på Gud så bad han. Han räknade ner från fem. 5, 4, 3, 2, 1... Han väntade ytterligare några sekunder innan han  öppnade ögonen igen. Han såg inga vakter. Det var helt tomt. Han började tro att han var död och blev med en gång rädd. Han stod helt stilla i några sekunder och bara for runt med ögonen. Men det fanns ingen där. Bara kylan var närvarande och han började frysa med en gång. Det var den första gången sedan han blivit påkommen att stjäla som han kände kylan. Nervositeten och rädslan hade gjort så att han hade glömt bort den.
   Rönne klättrade upp för den branta ravinen och gick tillbaka till lägret. Värken han fått sedan han torterades hade blivit värre nu När han gick in genom grindarna kom två vakter fram till honom.
   "Rönne, ni ska till Ståhlberg!" sa de ena.

   Viktor Ståhlberg var den högste befälhavaren och till skillnad mot sina kollegor så var denne, överraskande nog, oftast vänlig mot fångarna. Han var en man som inte brusade upp och visade alltid ett lugn överallt han gick. Skrönor florerade dock bland fångarna att Ståhlberg en gång hade blivit så frustrerad att han skulle ha slagit ihjäl fyra av sina mannar på samma gång, enbart med händerna.
   "Rönne, ni har stulit", sa Ståhlberg utan att titta upp från sitt skrivbord när Rönne klev in.
   I rummet var det varm och behagligt. Det luktade mat och Rönnes mage började kurra.
   "Ja!" sa Rönne en aning för högt. "Jag stal två köttbitar av vakternas matranson. Jag skäms innerligt och försäkrar er att det icke skall hända igen"
   Ståhlberg reste sig och gick fram till fönstret. Han betraktade sina fångar och sade utan att ta blicken från dem:
   "Ni undrar säkert varför jag inte lät avrätta er?"
   "Jag är innerligt tacksam att så icke blev fallet. Men varför skonade ni mitt liv?"
   "Kungen har givit order om att ingen av fångarna på "Helheim" får avrättas i december månad." Han tittade mot Rönne med  en allvarlig min. "Egentligen skulle jag avrätta dig här och nu, inte bara för att ni har stulit utan även för att ni är kungamotståndare. Jag vet vad du och din smutsiga kollega Per Jensen gjorde 21 juni 1815 och om det vore jag som fick bestämma så skulle ni ligga på havets botten nu."

   Per Jensen höll på att hugga ved till vakternas nattpass. Han hade klyft vedträn i så många timmar att han hade fått blåsor på händerna. Han stannade upp och mötte Rönnes blick när denne kom ut från kapten Ståhlberg. Strax efter honom kom Ståhlberg och knuffade till Rönne i ryggen. Jensen sänkte yxan och följde Ståhlberg, Rönne och två vakter med blicken. De var på väg bort mot den lilla skogsdungen alldeles utanför lägret. Fler och fler stannade upp i sina arbeten och följde ekipaget som gick ut ur lägret. Vakter som fanns kvar tvingade fångade genom piskrapp att inte stanna upp i arbetet. En kort vakt kom fram till Jensen och tittade förvånad på högen med vedträn och sedan på honom.
   "Fortsätt och hugg, din förbannade latmask", sa vakten på skånska.
   Jensen gav vakten en kall blick som fick denne att stelna till och bli på sin vakt.
   "Jag hugger hellre av mitt eget huvud med en rostig kniv, än och arbeta en sekund till åt er svenskjävlar", väste han fram och spottade en rejäl loska på vaktens skor.
   Vakten, som var van vid att bli välkommen på detta sätt av fångarna, tog lugnt Jensen hårt i armen och förde honom ut ur lägret. Jensen blev förvånad att en sådan liten man kunde vara så stark. När de kom utanför lägrets grindar tog det inte många minuter förrän de var vid skogsdungen.
   "Vad fan gör ni här?" frågade Ståhlberg med barsk röst. "Jensen ska hugga ved till vakternas kvällspass. Vet ni inte det?"
   "Fången vägrade att arbeta och besudlade även mina skor i form av spottloska", svarade vakten lugnt.
   "Kungen har ju givit tydliga order att inga fångar får avrättas i julmånaden. Så därför får du inte döda oss", sa plötsligt Rönne, med tydligt darr på rösten.
   Ståhlberg tog sin blick från vakten till Rönne och gick fram till honom. Ståhlberg var en storväxt man. Inte bara på längden utan även på bredden, utan att för den delen vara fet. Under de tjocka lagren med kläder fanns en kropp lika hård som granit och ingen av vakterna eller fångarna vågade ens tänka tanken att tampas individuellt med denne man.
   "Talar Rönne om hur jag ska sköta mitt arbete?" röt Ståhlberg med en röst som till och med skulle få åskan att låta som falsettsång.
   "Hur tror ni att ni kan komma undan med det här?" frågade Jensen lugnt. "Om kungen får reda på det här, vilket han kommer, är er karriär slut, min herrar."
   Ståhlberg gick fram till Jensen och tittade honom djupt i ögonen. Även fast Jensen också var en storväxt man så såg han ändå liten ut i jämförelse med Ståhlberg.
   "Om han får reda på att ni blev AVRÄTTADE, ja"
   Han vände sig om till sin kollegor och log ett elakt leende. Vakterna småskrockade tillbaka, vilket såg ganska humoristiskt ut.
   "OM det var så att ni attackerade vakter som skulle lösas av då?" sa Ståhlberg och blickade ut mot havet.
   Där ute siktades två skepp som kom seglande i mot land. Båda skeppet gav salut för att signalera att man närmade sig ön.

   I samma sekund drog helt plötsligt Ståhlberg ner Jensen på backen och en av vakterna anslöt direkt. De två andra gav sig på Rönne och gav honom hårda knytnävsslag i magen så han ramlade omkull. Samtliga låg nu på marken och slogs hej vilt. Jensen fick känna på Ståhlbergs råstyrka och kände för var slag han fick att han förlorade tänder. Jag brottas för helvete med en björn, tänkte han samtidigt som Ståhlberg fick in ett så hårt slag att Jensens käke bröts. Rönne låg halvt medvetslös och marken runt omkring dem var rödfläckig av allt blod som kom från samtliga kombattanter. Fartygen hade kommit närmre inåt land nu och rop från båda skeppen hördes.
   Ståhlberg ställde upp, men Jensen förmådde inte. Smärtan i käken var total och han ville bara skrika rakt ut, men orkade inte. Alla krafter hade förbrukats i kampen om överlevnad. De andra vakterna samlades i en ring runt Jensen och Rönne.
   "Ser det här ut som en regelrätt avrättning?" hånlog Ståhlberg.
   Det var det sista Jensen och Rönne hörde och såg innan de fångades av den eviga sömnen.

   Just denna dag, 1 december 1820 på Helheim, skulle bli ihågkommen en lång tid framöver.