Kapitel 23

Charlie Vincent hörde en motorbåt som kom närmare och närmare och till slut tystnade. De är här, tänkte han och beordrade sina sin mannar i hans grupp att stanna kvar på den plats de nu befann sig och ge besökarna ett varmt välkomnande till ön. Samtliga vakter log och placerade ut sig på platser som gav bra sikt. Han meddelade via komradion att fienden var på ön och att dessa skulle elimineras omedelbart. Planen sattes i verket och så småningom var alla utplacerade, redo för att eliminera besökarna. Charlie, Simon och tre gorillor fortsatte sitt letande efter ingången som ledde till den mytomspunna Kungaskatten.

 

   Magnus,  Martin och Clara siktade det gamla fånglägret, eller vad som var kvar av det vill säga inte mycket. Alla tre stelnade plötsligt till. Mitt inne i lägret stod någonting och grävde i marken. Någonting vitt, stort och lurvigt. Det var ingen isbjörn. Nej, den här varelsen hade horn. Det såg ut som en oxe, fast den var mycket större.
   "Vad enda in i helv...", sa Martin med darrande röst. "Vad är det där?"
   Magnus stod lika förstelnad han. Han kände att Clara kröp tätt intill honom och begravde huvudet i hans jacka.
   "Det är en vildoxe", sa Magnus. "Jag trodde de var utdöda sedan länge,"
   "Den här kämpen har lyckats att hålla sig kvar", viskade Clara skrämt. "Vad ska vi göra?"
   Vilddjuret tittade plötsligt upp och började vråla och sprang iväg, men lyckligtvis inte mot Magnus. Martin och Claras håll. Efter några sekunder så hördes våldsamma skrik och vrål längre bort. Magnus och hans kumpaner sprang fram och gömde sig bakom ett stenhus och tittade försiktigt fram. De såg ett fasansfullt skådespel. Tre vildoxar stod och ryckte armar och ben av en av Charlies gorillor. En explosion kom strax därpå och vildoxarna förvandlades till köttslamsor som flög överallt. Längre upp stod en man med ett raketgevär och han hade tydligen fått syn på Magnus som tittade fram bakom husvägen. Han siktade och Magnus skrek till Martin och Clara att ta skydd. De sprang och tog skydd bakom några andra stenbyggnader innan raketen hann nå fram och förstörde det mesta av byggnaden. Ett antal av Charlies män anslöt sig och började skjuta. Magnus, Martin och Clara var chanslösa då de inte hade några vapen. En av Charlies män vågade sig emellertid fram till den byggnaden Magnus stod bakom och han kunde med mindre svårigheter avbeväpna mannen och slå honom medvetslös. Nu hade han en pistol och han kände sig genast lite tryggare. Första han skulle göra var att skjuta ner mannen med raketgeväret.  Han sprang fram från husknuten och fortsatte springa allt vad han hade. Mannen med raketgeväret sköt, men missade. När han laddade om med en ny raket tog Magnus sikte och sköt tre skott. Mitt i prick. Mannen föll omkull, men Magnus hade ingen tid att stå där och beundra sin fullträff. De andra männen sköt hej vilt mot honom och han var tvungen att finna skydd. Nu hade Martin och Clara även de fått vapen och sköt på allt som rörde sig. En gorilla var på väg fram till Martin, som dock inte såg mannen, men Clara vaktade hans rygg och sköt ner mannen. De kunde nu gå framåt och kunde konstatera att fler män kom till platsen. De tog skydd och sköt på fienden när tillfälle gavs.

 

Efter en timmes intensiv eldstrid blev det genast tyst. Magnus, Martin och Clara kunde fortsätta framåt, men under tystnad. De ville inte råka i händerna på varken fler gorillor eller vildoxar.
   Plötsligt stannade Magnus och tittade ner på marken. Han böjde sig ner och sopade undan snön. Det var en brunn med en avbild av den underjordiska gudinnan Hel. Han tryckte på avbilden och ett muller hördes. Framför dem öppnades marken och en trappa ner i marken blev synlig.
   "Wow!" sa Martin andaktsfullt.
   "Vi har inte tid med några wow:anden nu", sa Magnus och gick ner för trappan.
   När alla tre hade kommit ner åkte ingången igen och ett totalt mörker var det enda som fanns kvar. Utom lite fladdrande ljus längre fram. De tre gick längre inåt till de kom till en stor sal där stora facklor brann på väggarna. Charlie och fyra andra stod framför en gyllene kista, som var överfull med artefakter och föremål.  Han vände sig om och fick syn på sina kombattanter.
   "Det är slut nu", sa Magnus och klev in i salen med pistolen höjd mot Charlie.
   Charlie log ett elakt leende.
   "Så naiv, så naiv. Den här skatten tillhör mig. Du har ingen aning om hur länge jag har letat efter denhär skatten."
   Han gjorde tecken till sina gorillor att gripa sina fiender.
   "Och nu ska du se mig lägga händerna på den största skatten i Europas historia."
   Han gick upp till altaret där skattkistan stod och ställde sig ner på knä och lyfte huvudet mot taket och drog in luft genom näsan.
   "Det är den ljuva lukten av seger jag vittrar", sa han.
   Han tog upp en spira ur kistan och fick ett ondskefullt leende på läpparna.
   "Vad säger ni nu då?" sa han elakt.
   I nästa sekund försvann hans leende och förvandlades till en orolig man. Han tittade runt omkring sig och sedan greps han av panik. Han började skrika och det började ryka från hans kropp och snart börjad det slå upp lågor. En av hans män kom fram med en hink vatten och kastade på honom, men det hjälpte inte. Det hade börjat brinna inuti honom och skriken var outhärdliga.
   Till slut så hade elden förtärt alla hans organ och han föll död ner på marken. Alla hans män skyndade snabbt ut ur salen och lämnade Magnus, Martin och Clara kvar med ett lik, som fortfarande brann. Magnus gick upp till kistan och satte sig på knä och sa hög:

   "Oh, du mäktige Oden. Giv oss kraft. Giv oss att föra denna gudomliga skatt till ditt folk."
  Han reste på sig och tittade bak på sina kompanjoner, innan han tog en näve guldmynt ur kistan. Han blundade, men kände ingen obehaglig känsla. Han var bara nöjd och tillfreds med att kunna föra denna ovärderliga upp ur underjorden och kunna fördela den mellan Norge, Sverige och Danmark.

 

Det var en fantastisk dag, Julaftonen år 2010, Helheim
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0