Kapitel 21

   "Nordkap", beordrade Magnus piloten i privatplanet.
   Piloten satte genast planet i rullning och det dröjde inte länge förrän de var uppe bland de gråa molnen.
   "Hur har du fått tag i en sån här mackapär?", sa Martin och sjönk längre och längre ner i skinnsätet.
   Magnus blickade ut genom fönstret utan att svara. Han kände sig ovanligt nog nervös och faktiskt lite skraj. En känsla som han sällan hade. Det kändes som att någonting skulle gå fruktansvärt fel, men vad kunde gå fel? Han kom inte på något svar till frågan som han tänkte, så han slog bort tanken och sjönk längre och längre ner i sätet. Men känslan om att nånting skulle gå riktigt illa fanns hela tiden närvarande och hade liksom etsats sig fast och plågade honom. Han reste sig och gick fram till cockpit och slog sig ner bredvid piloten och satt bara tyst och stirrade ut genom rutan.
   "Roger", sa han plötsligt, "jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att leta skatter och artefakter av historiskt intresse. Jag har alltid lyckats med mina uppdrag, men nu så har förlorat så mycket plus att jag har en illavarslande känsla av att den här gången kommer det gå käpprätt åt helvete. Varför känner jag så?"
   Roger Steen hade gått samma arkeologiutbildning som Magnus och de hade spenderat många långa timmar med varandra i bibliotek och varit svåra och fört intellektuella samtal över alldeles för många glas öl på studentpubar, så om Roger inte svarade utan satt tyst så visste Magnus att han satt och funderade ut en bra svar. Men den här gången kom svaret direkt.
   "Antingen så kommer det gå åt helvete eller också... nej det kommer gå åt helvete. Sådana känslor ljuger aldrig."
   Det var just den sortens svar som gjorde att Magnus tyckte om Roger. Roger var en person med filosofin "Dör du så gör du," Det fanns inga skäl att fundera över sånt som man var orolig för. Man skulle bara göra det och om man inte lyckades så... tough luck.
   Magnus flinade brett åt svaret och insåg att Roger hade rätt. Det här skulle gå åt helvete.

 

   Ett par timmar senare så landade de i Nordkap.  Förtöjd vid en brygga låg en liten eka med en utombordare. Magnus, Martin och Clara hoppade i båten. Roger knöt loss båten och vinkade farväl när de sakta gled ut baklänges ut på havet, för att sedan slå på motorn för fullt  och svängde runt 360 grader och styrde mot ön Helheim. De visste inte det då, men ett rent helvete skulle möta dem iland på ön.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0