Jag sitter här framför datorn med curlingmatchen mellan Sverige och Storbritannien på i bakgrunden. Det är herrarna och de spelar för att komma på fjärde respektive femte plats i grundserien, innan finalerna drar igång alltså. Jag sitter här och känner hur euforin börjar släppa något och därmed går pulsen ner från sisådär 200 (då den steg när Northug, Stor-vargen som Hård och Blomquist kallade honom, knappade in på Hellner sista varvet).  Jag ska inte försöka förklara i ord hur lycklig jag är, men jag kan väl måla upp en liten mental bild för er. Tänk er att... äh vafaan, Sverige har tagit guld i längdstaffeten och jag är skitglad rent ut sagt. Vilken laginsats vi fick se åter från de svenska skidkungarna. Men till skillnad från förra gången så drog inte Johan Olsson ifrån medan de andra sinkade det övriga fältet. Här var det istället Daniel Richardsson som drog ut fältet redan i starten och bildade en lite grupp på fem personer i täten som var med och tamapdes. Han kom in som etta vid växlingen och överlämnade ledningen till Johan Olsson. En ledning på knappa sekunden, men likväl en ledningen och detta resulterade i förstaplats när Olsson skulle växla till Anders Södergren (pappan i gänget) som gjorde allt rätt. Genomförde ett perfekt takstiskt lopp där han inte gick upp och tokdrog direkt utan lade sig bakom en eller två av sina motståndare och vilade lite och lät dessa dra det tunga lasset en bit. Men sedan tänkte Södergren "Nu får det vara slut på det här tramset" och gick upp i täten och tog en klar ledning in till växlingen och till Marcus Hellner. Och denne Hellner gjorde heller inte han något dumdristigt misstag utan förvaltatde ledningen. Men när Stor-vargen Northug pustade och frustade fram genom spåren, så tänkte Hellner "Shit, nu måste jag skida på rätt rejält" och som han gjorde det. Northug tog in 15 sekunder, men inte mer. Detta var mer än nog, även för en stor stygg varg.

Och väl inne på upploppet så ryckte den gode Hellner åt sig en svensk flagga (som det stod Sunne på) och gled med flaggan i topp in till mål. Och direkt kom självklart lagkamraterna och slängde sig om honom av ett enormt  lyckorus (detta mina damer och herrar är manlig vänskap).

Mer spännande än så blev det inte. Northug var den enda som såg till att pulsen på svenskarna, både på stadioon och hemma i sina hushåll, steg då han frustade på ute i spåren. Men han kunde aldrig hota guldmedaljen, som tillhörde Sverige från sista backen in till stadion och sedan in i mål

Jag vet att många kallade Sveriges insatser i början av OS för fiasko på fiasko. Men 8 medaljer, varav 4 av valören guld är väl knappast nåt fiasko. Och fler medaljer ska det bli. Så OS är inte över för svensk del.

Nu är det sängen som gäller och klockan ringer 06 imorron. Då är det Tre Kronor-Slovakien. Hoppas på vinst. Vore väl fan annars. Eller hur?

/DV