Varning kanadensare. Detta inlägg kommer BARA att handla om nattens svenska guldbragd och för att inte reta upp er kanadensare så råder jag er att lämna denna blogg i samma sekund som ni läser DETTA. Men ni härliga svenskar som läser detta, stanna för all del kvar för det kommer mera. 

Jag säger bara: Stenar är lika spännande nu som då. Kommer ni ihåg när man stod ute på skolgården i låg- eller mellanstadiet i regn och och rusk eller i strålande solsken och spelade kula? Ja, jag tänkte väl det. Man öppnade upp sin påse med kulor och sedan kastades första kulan (som man skulle träffa) ut i en hål i sandlådan. Man gjorde upp ett speciellt schema. Varje rast var kultävling. De olika kulsortena var stenkulor, glaskulor (kattögon) och dankar. Den som satt på alla stenkulor var evighetsspelaren, dvs att han/hon kunde spela hur mycket som helst och som aldrig gick back, eftersom den spelaren vann stenkulorna hela tiden. Sedan hade man spelarna som vågade spela på glaskulorna. Den som hade mest glaskulor hade en form av status och alla drog efter andan när han/hon kastade ett "kattöga" (då formen av ett kattöga syntes innuti glaskulan). Den som satt på dankarna var kungen själv. Den som hade dankarna hade en oerhörd stor status och kunde styra kulplanen hur han/hon ville.

Inatt var stenspelet återigen i fokus. Efter 13-14 år var det lika spännande, men på ett annat sätt.  

00.00 svensk tid så startade denna final mellan Anette Norbergs blågula ståltjejer och Cheryl Bernads rödvita kanadensare. I böjan verkade inget av lagen vara sugna på att dra ifrån, utan båda spelade lungt och sansat. Men sedan tycke svenskorna att man behövde dra ifrån lite och det gjorde man. I halvtid (eller "fruktstund" som kommentatorena valde att kalla det) så stod det 4-2 till lag Anette Norberg. Men efter denna fruktstund så verkade Bernads tjejer ha fått i sig för mycket c-vitamin då de knappade in på Sverige och till och med gick om. 
Inför sista omgången så ledde kanadensarna med 6-4 och vi hemma i tv-soffan slängde chips på tv:n och skrek ut ett från hjärtat kommande "FAAN". Sverige gick upp till lika, 6-6 
Men lag Anette Norberg skulle inte ge sig så lätt. De valde att nolla och tvingade därför lag Cheryl Bernad till en extraomgång. En extraomgång som såg ut att gå åt helv...pipsvängen. Ända in till sista stenen var det så att Sverige stod still. I och för sig brukar det inte vara någon fart på nätterna här i Sverige, men hela Sverige stod still i alla fall när Cheryl Bernad skickade iväg Kanadas sista sten. Sverige hade placerat två stycken stenar i mitten och för att Kanada skulle vinna så var Bernad tvungen att stöta bort båda stenarna och själv lägga sig närmast mitten, annars skulle Sverige vinna. Här kan man mycket väl dra en parallell till kvartsfinalen mellan Sverige-Rumänien 1994 i fotbolls-VM då det blev straffar. Inför sista straffen som Rumänien skulle slå var det olidigt. Men då räddade Ravelli kvar landslaget i VM, men sekunderna innan stod Sverige helt still, på kanten till bedrövelse, men då som nu löste det sig. Då gick Sverige till semifinal. Nu tog Sverige OS-guld. Fast i curling då.

Vi har misströstat så många gånger under detta olympiska spel. Vi har svurit hemma i tv-sofforna, vi har känt hopplöshet i lägen vi trodde vi skulle få uppleva hoppfullhet, vi har näst intill brustit ut i gråt åt de snöpliga 4 placeringarna, men vi har ALLTID kommit tillbaka och visat varför våra idrottare tillhör världseliten. Och inatt var det Anette Norberg och hennes tjejers tur att återigen visa världen att Sverige är världens bästa curlingnation på damsidan.
Så jag vill tacka både Sveriges och Kanadas damer för att ha givit oss en riktig thriller. Jag vågar säga: Världen bästa thriller.

/DV