Vid 65 års ålder så börjar ett nytt kapitel i var mans och kvinnas liv. Detta kapitel har fått titeln Pensionen och längden på detta kapitel kan variera fullständigt. Antingen så hinner man bara en sida innan man trillar av pinn eller så håller det på i en evighet. Vissa ser pensionen som en frihet. Äntligen har man kommit loss ur arbetets bojor och kan göra vad man vill och när man vill. Inga fasta tider att förhålla sig till. Inga sega dagar när man vill att klockan ska vara 16.00 redan när man stämplar in. Ja, tänk vad trevligt. Ett nytt kapitel som man får skriva helt själv.  Tänk vad trevligt. Men det finns också en del som ser pensionen som fångenskap. Ett fängelse, där man känner sig vilsen varje sekund. Man vet inte vad man ska ta sig till. "Hur i helvete ska jag betee mig i detta främande land? Vem ska jag tala med?  Vad ska jag ta mig för om dagarna?"
Jag ska varken se pensionen som en frihet eller som ett fängelse. Jag ska se pensionen som ett arbete där man själv är sin egen arbetsgivare och man kan arbeta med allt från att kratta löv till att åka och se på kulturella sevärdheter runt om i världen. När jag blir pensionär så ska jag inte sitta hemma i en lägenhet och drömma mig tillbaka till ungdomens glada dagar, nej, jag ska skaffa ett hus på en ö ute i skärgården. Där kommer jag och min fru sitta på en klipphäll under kvällens varma timmar och se på människor som badar vid bryggor och små stränder. Höra båtar puttra in mot sina öar för att sedan lägga till. Lyssna på måsarnas förskräckliga sång, där de svävar omkring uppe i det blå. Det är konstigt med måsskrik. När man är inne i stan så tycker man att det låter förskräckligt med detta outhärdliga kraxandet, men när man är ute på landet så tycker man plötsligt att det där outhärdliga kraxet har bytts ut mot ljuv musik, med vackara ståkar ackompanjerat av ett piano. Man sitter där på klipphällen och svalkas i den varma sommarkvällen av en ljum kvällsbris. Man sitter där och håller om sin käresta och blickar ut över det man har hjälpt till att bygga upp. Man får en känsla att man, utamför staden, är fulländad på något märkligt sätt. Inget kan röra en, men samtidigt så kan allting beröra en på en och samma gång. Dofterna, naturen, barnaskratten, plasket i vattnet, sommarvindar, puttrande båtmotorer o.s.v.  
Men det är också en del som får ångest av pensionen. Över krönet lurar döden och det gäller att vara försiktig och titta så att man går över rätt krön, så att han inte står där med lien i handen och ber en följa med till den andra sidan. I skrivandets stund så kommer jag och tänka på "Det sjunde inseglet". I den berömda scenen med schackpartiet. Men när liemannen kommer och knackar på min dörr så ska han fan i mej inte få spela schack. Han får nöja sig med fia med knuff, för jag är usel på schack. Ja, jag riktigt suger. Om jag ska ha någon chans att vinna mot någon i brädspel så måste det vara på mina villkor, annars är jag inte med. Då tar jag fram kortleken istället och frågar om man ska spela ett parti poker.

Men det är långt kvar till min pension. Riktigt långt kvar. Jag har ju inte ens studerat klart och efter studierna ska jag jobba i... en massa herrans år och jag hoppas att det kommer att tillfredsställa mig till jag en dag kliver ut genom arbetets dörrar för att inleda det nya kapitlet i mitt liv.