På vägen hem från morsan min fick jag höra av några som jag gick förbi "Varför tycker man alltid om IFK (Norrköping) på fyllan?". Precis efter att denna briljanta fråga ställdes så började mina kugghjul uppe i hjärnan att rotera. Ja, varför tycker man om IFK på fyllan? Vad är det som gör att man tycker så? Efter en mindre konferans med mig själv kom fram till följande:

Jag tror att även om man håller på att kritisera laget man talar om (kan vara vilket som helst, ja det kan till och med vara Änglarna FH) så känner man ändå nånstans i hjärtat att detta lag sprider en sorts värme inom en och att man någonstans känner en sympati för laget. En sympati som man lätt  tillfälligt "målar över" när det går dåligt för laget. Man skulle kunna säga att det finns hatkärlek med i bilden. Man vet redan innan matchen att det kommer att gå dåligt, men man kan ändå inte låta bli att gå och titta på matchen, för "det kan ju bli en tre-poängare". Det är denna det-kan-bli-attityd som gör att man känner en viss kärlek för laget. Men varför, om man hela tiden klagar på spelet, så är det ju lika bra att man stannar hemma och sparar nåra slantar. Men man gör ju inte det. Varför? Jo, för att man innerst inne är ett troget fan som inte kan slita sig från sitt lag. Men svaret som jag kom fram till var. Man är full och då vet alla vi som varit fulla att hämningarna släpper och det är just därför jag tror att man talar mycket mera om sitt älsklingslag.

Detta kom jag fram till när jag satt på toaletten och... ja ni fattar. Hur som helst, det finns säkerligen många andra resonemang, men det här var ett av dom.