Under lördagen avgjordes som bekant den tredje deltävlingen av årets melodifestival. Molly Sandén var en av artisterna som tog sig vidare till den stora finalen, och det var väl också det enda glädjande som inträffade under kvällen. Precis som jag misstänkte räckte inte de andra vettiga artisternas låtar till så istället var det "skiten" som gick vidare. Precis som vanligt med andra ord. Att tvingas genomlida Youngblood och Andreas Johnson en gång till i andra chansen kommer att bli psykiskt jobbigt.

 

De största skrällarna från Leksand var annars att Love Generation blev utslagna direkt. Visst har man hört bättre låtar genom åren, men sett till de övriga bidragen i Leksand borde de faktiskt ha blivit topp fyra. Varför får jag känslan av att Andra Halvan försov sig och inte utförde sitt sedvanliga jobb med telefonen? Den absolut största skrällen var dock den andra artisten som tog sig till final... Björn Ranelid. Behöver man säga mer?

 

Jag har varit inne på det tidigare, att man kan gå till final om man bara är tillräckligt dålig. När Ranelid gick till final blev det resonemanget bekräftat. Ska man leta efter något bra i "Mirakel-bidraget" så blir det utan tvekan den kvinnliga sångerskan som framför refrängen. Hon var faktiskt ganska läcker, och refrängen i sig höll en någorlunda okej standard gentemot de övriga låtarnas motsvarigheter. Allt annat var däremot undermåligt. Jag tycker absolut inte illa om poesi, men när jag ser på melodifestivalen vill jag höra musik, inte se soltorkade författare läsa dikter från någon av sina böcker.

 

För övrigt var pausunderhållningen bedrövlig den här gången också. Melodifestivalen 2012 är ännu inte avslutad, men hittills känns allting som en stor megaflopp. Sex Låtar har tagit sig till final, och utav dessa finns det egentligen bara två bidrag som förtjänar sin plats. Skandal var ordet.