Idag fyller ens största kärlek 106år, IFK Göteborg bildades på Café Olivedal för just 106år sedan. Även om jag börjar bli gammal var jag ej med då men det har nu gått en del år sedan den där första gången jag verkligen föll för klubben där på Gamla 1992 i gaisderbyt. Vi vann med 2-1 och på den vägen är det.

Sedan dess har man tillbringat fler ångesttimmar, fler restimmar, fler timmar på arenor än vad som antagligen är sunt enligt diverse logiska resonemang från ickefrälsta. 
Jag har åkt en valborgsmässoafton för att se oss möta Örebro SK borta på Eyravallen och stå på en totalt livsfarlig bortaläktare,
Jag har sett Erlingmark sätta fyra baljor borta mot Frölunda på ett överfullt Ruddalen.
Jag har jublat som en tok över segrar över mediokra lag som Manchester United, Milan,Glasgow Rangers, PSV Eindhoven, Sparta Prag, Galatasaray, Liverpool, Barcelona etc.
Jag har lidit av förluster mot lag som Assyriska, Kalmar FF, Bayern Munchen, Basel, AZ, Solna etc.

Jag har stått och fällt glädjetårar med 42tusen andra efter säkrat sm-guld mot Trelleborg en eftermiddag när regnet kom från alla håll och kanter, jag har nära på dansat ner bänkgrannar (fråga bara Reine) efter segermål/poänggivande mål i slutskedet av matcherna, jag har sett oss säkra sm-guld inför 200änglar i Trelleborg.

Jag har sett oss förlora SM-guld inför 200änglar i Trelleborg, jag har sett oss spela allsvenskt kval mot Frölunda och ligga under i samma kval. Jag har sett coachmissar kosta oss en CL-titel, jag har sett oss torska med 6-0 i Halmstad.

Jag har druckit grogg klockan 03:30 på väg mot Stockholms Stadion, jag har trängts framför staket för att tacka Rispen för en väl genomförd säsong i ett regnigt Helsingborg, jag har sett oss vinna med 11-1 mot Åsebro i Svenska Cupen, Jag har sjungit "Storebror var elak" när Ölme tacklade sin brorsa i cupmatchen mot Ölme, jag har sjungit "hejsan sittplats är ni klara" en obskyr eftermiddag på Torpavallen med 7,2or i kroppen. 

Jag har sett Jocke Björklund glidtackla som ingen annan, jag har sett Hjalle slå tjongbollar som ingen annan, jag har sett Johnny Ekström springa ifrån vem som helst, jag har sett Thomas Hvenfeldt bli utbuad i Örebro, jag har sett Stefan Lindqvist mala på mitten, jag har sett JJ stå still, jag har sett Thomas Ravelli leka med bollen bakom ryggen, jag har sett Lee Baxter vakta blåvitts mål, jag har sett Jesper Blomqvist avgöra mot Barcelona, jag har sett oss slå Landskrona Bois inför 1000pers på Nya Ullevi i cupen.

Jag har sett dig vara en stormakt, jag har sett dig misshandlas, jag har sett dig hålla på att förstöras av en brottsling, jag har sett dig resa dig, jag har sett dig byta hem, jag har åkt 100mil för att få träffa dig men blivit nekad annat än en vinkning, jag har sett dig förgöra världens avskum med 5-1 på deras hemmaplan.

Vi är aldrig överrens helt och hållet, du tycker sällan som mig, men likt en hund som kommer tillbaka till en ägare som behandlar den som skit kommer man tillbaka gång efter gång oavsett om det är en guldfinal eller en träningsmatch i 18minus mot Ljungskile på en obskyr plan.

Vi har upplevt så mycket tillsammans du och jag,vi har en kärlekshistoria som visserligen är oerhört enkelriktad, du kommer aldrig älska mig som jag älskar dig, när du har det tungt har jag det tungt men när jag har det tungt har du inte nödvändigtvis det tungt.

Kärleken till klubben sinar aldrig...