Så var det då dags för VM i fotboll. (Nu tänker FH "Shit...")
Ingående analyser av grupperna med mera har han redan gjort så jag ska göra en liten personlig reflektion kring VM som företeelse. Fotbolls-VM är min favorit av stora sporthändelser i tv. OS är vär väldigt mycket ointressant och grejer pågår hela tiden, i fotbolls-VM är det koncentrerat till ett par matcher per dag som alla är intressanta.

Dessutom känns VM sådär gött avslappnat, fast ändå stort. Visst har man lag man gillar och ogillar men det blir aldrig samma allvar som ens egen lag här hemma. Vilket också gör det skoj, man kan ryckas med i spännande matcher men slipper den där grava ångesten vid motgång, även om man inte heller får uppleva det fantastiska lyckorus som framgång för ens eget lag ger.

Om man tittar på fotboll på den absoluta toppnivån där alla världsstjärnorna finns så tycker jag VM har en speciell känsla just för att länderna är bundna till sina spelare. Man kan inte likt klubblag köpa sig framgång på samma sätt inom landslagsfotbollen. Förvisso är pengar långt ifrån allt som bekant utan man måste få spelarna att agera som lag osv, men ändå. Holland kan tex inte satsa sig mot toppen genom att värva Drogba.

Sen har vi det fåtaliga antalet matcher jämfört med ligaspel, det ger helt enkelt intrymme för att schabbla bort sig nån match.

Sen att det bara är vart fjärde år gör det ju också speciellt, inte ens de allra bästa får särskilt många chanser. Samtidigt känns det lite märkligt, att det var fyra år sen Glenn smakade på surkålen hemma hos mig.

/AH