Nu har den då startat, en oberoende utredning om hur svensk fotboll ska komma närmare konkurrenterna i övriga europa. Vi talar klubblagsnivå här, för på landslagsnivå håller vi fortfarande rätt bra klass även om vi missade det kommande vm-slutspelet.

Förr.
Svensk klubblagsfotboll har, sett till invånarantal i landet och de rent naturliga förutsättningarna, klarat sig extremt bra inom den europeiska klubblagsfotbollen.
Redan på 50-talet spelade svenska lag i europa när mästarcupen var ny, dock med inte alltför framgångsrika resultat. Dock tog det hela fart på 70-talet när Åtvidaberg slog och spelade jämnt med lag som Chelsea och Bayern München, detta gav även Malmö FF en skjuts och MFF spelade ju europacupfinal 1979 men torskade mot Nottingham Forest.
80- och 90-talen var ju IFK Göteborgs årtionden. Man var bland europas absolut bästa lag under denna tid och då talar vi inte om topp 30 eller så utan topp 10 och ofta ännu högre. Vad man ska minnsa när man har blåvitts UEFAcuptitlar är att det på den tiden bara var mästarlagen som spelade mästarcupen(sedermera CL) så överfört till idag så hade alltså denna nu pågående säsong Milan,Real Madrid,Arsenal, Chelsea, Liverpool och Bayern Munchen t.ex. spelat i Uefacupen. Det ger ytterligare styrka till de dubbla segrarna i den turneringen.
På 90-talet vet alla hur stora Blåvitt var i CL. Man åkte ju bl.a. ner till Barcelona i sista gruppspelsomgången 1994 som klara gruppsegrare före Barca,Man.Utd och Galatasaray och spelade 1-1 mot Barca.
Aik Solna spelade kvartsfinal i cupvinnarcupen under 90-talet mot Barcelona efter en förhållandesvis sanslöst enkel väg dit men likväl. Aik spelade även CL 1999 men lyckades verkligen inte, man tog bara en enda pinne efter 0-0 hemma mot Fiorentina.
år 2000 var sedan senaste året vi såg svenskt deltagande i den finaste av klubblagsturneringar, HIF spelade i en grupp med Bayern Munchen, Rosenborg och PSG och tog faktiskt 5pinnar men man inledde rentav katastrofalt dåligt via 1-3 mot Bayern (h), 1-4 mot PSG (b) och 1-6 mot Rosenborg (b). Förlusten mot Bayern är inget att säga om de vann hela turneringen sen. Sedan förlorade man inte någon av de tre återstående och hade faktiskt chansen på tredjeplatsen och uefacupspel inför sista rundan.
Svensk fotboll var fram till 2000 fortfarande rätt aktad i europa och då främst givetvis IFK Göteborg via sina många,många år med framgång.

Nutid.
Numera har svenska lag det oerhört tufft att nå ens huvudturneringarna i europaspelet, man har visserligen några gånger lyckats hbk,elfsborg,hif har exempelvis spelat gruppspel i UEFAcupen/Uefa Euro League och HIF avancerade ju även vidare. Dock har pricken över i saknats rejält och att inget svenskt lag nått CL känns deprimerande. Såväl Malmö FF som IFK Gbg var nära dock, MFF gjorde sina sämsta matcher under året när det krävdes som mest medan blåvitt fick en skotsk domare emot sig (när uefa stänger av domaren från domaryrket var han en skam).
Vad krävs då för att resultaten ska bli bättre?

Framtid.
Är det ens realistiskt att tro på att vi inom en relativt snar framtid får se ett svenskt lag spela CL? Svaret måste ju givetvis vara JA! Gör man bara rätt så går det ju.
Frågan är således vad som är "rätt"?
Vi får börja där möjligheten till spel europa finns, i vår kära allsvenska. Till säsongen 2008 utökads allsvenskan till 16 lag vilket givetvis var ett oerhört stort misstag. Man talade om att fler matcher skulle ge talangerna chansen, man talade om att fler matcher skulle göra att man klarade av ett tuffare spelschema som gynnade de lag som skulle spela i europa (de som gör det får ju ett tuffare program).
Vad fick man av detta? Tja, talangerna kommer inte fram för att man har fler lag, talangerna kommer fram för att en klubb sätter upp en strategi där talangutveckling är det viktiga. Talangerna får chansen om de är tillräckligt bra helt enkelt. Att istället köpa in folk från jordens alla hörn istället för att förälda den talang som trots allt finns i Sverige är inget annat än ett hot för svensk fotboll. Talangerna måste givetvis ha erfarenhet runt sig men frågan man måste ställa sig är om man ska kasta in en svensk 17åring eller köpa en brasse mitt i säsongen om man saknar en forward? Båda sakerna är lika stora chansningar.
Vad många glömmer är alla de brassar som misslyckats och att istället för chansa på en brasse eller annan utländsk spelare då chansa med en yngling kan bara ge vinst i förlängningen för svensk fotboll.

Vad gynnar svensk fotboll mest? Att som HIF låta Rasmus Jönsson spela när det inte finns så många forwards att tillgå, låta honom genom det få erfarenhet och förtroendet eller att köpa in en brasse?
Givetvis måste man ibland inhandla spets från utlandet men när ett lag ställer upp i allsvenskan med 8man från utlandet? Nejdå är något fel. Många pekar på England och säger att det är samma sak där och visst Arsenal spelar ibland helt utan engelsmän men är engelsmännen tillräcklgit bra får de spela.
Problemet i Sverige är snarare att även om en svensk spelare är lika bra så föredrar många klubbar att köpa in spets utifrån.
Man måste få in tänket att det visserligen kan ta lite längre tid för ungdomar att utvecklas till toppkvalité och att det därigenom tar längre tid till toppen än vad det kan göra om man köper in färdigt.
Dock är ju ytterligare en fördel att om man själv utvecklar spelarna finns det en helt annan känsla för klubben och det i sin tur gör alltmer att spelarna stannar lite längre och kan vi få dom att stanna 1-2 år till så minskar vi det åldersglapp av kvalitetsspelare som lätt uppstår i serier av allsvenskans dignitet.
De lag som ifjol slogs om guldet är egentligen de två klubbar med mest skilda strategier i svensk fotboll, även om solna nu hävdar att de satsar på egna spelare.
Problemet med en strategi att värva utländskt är också att de lättare att sticker från klubben när buden kommer än vad en svensk spelare gör. Givetvis sticker även svenska spelare ut till större ligor men de nappar inte på första bästa bud.

Frånsett ideologin som måste ändras så är 16 lag uselt på det sättet att många matcher är för dåliga.
Här är svaret enkelt, ner på 12 lag, mötas tre gånger och ha varje match som en tuff match. Det lockar mer publik, klubbarna får mer pengar och spiralen går uppåt istället.
12lag får väck klubbar som inte siktar på att vinna, och att bara ha 12 klubbar kommer även göra att en del klubbar får inse sin tillvaro i näringskedjan, att vi börjar sälja spelare inom landet igen är otroligt viktigt, därför var t.ex. Pär Ericssons övergång viktig som symbolhandling med. När de mindre klubbarnas bästa spelare får gå till storklubbarna, utvecklas ytterligare, öka det lagets slagstyrka som kan innebära europaspel och ännu mer erfarenhet för spelarna och sedan innebära att de istället för att gå till Norge/Danmark sticker till bättre ligor än den holländska så gynnar det även landslaget och svensk fotboll i stort.

En enkel kort punktinsats är således

*ner på 12 lag.
*börja sälj inom landet.
*Låt de stora vara stora.