29oktober 1998.

Kvällen innan var en kväll som var sådär perfekt en kväll kan vara, jag och J (dåvarande flickvännen), hade haft en underbar kväll hos mig på vårt höstlov. Kärleken spirade och inte kunde vi ana vad som i samma stund som vi somnade hållandes om varandra skedde i vår stad.

Natten gick, jag vaknade före J, lät henne sova kvar där i sängen.
Jag gick upp, i köket ser jag då en lapp, en handskriven lapp från mor min. Jag minns den lappen så oerhört klart. Det stod

"SÄTT PÅ TVN!!! över 50 döda och hundratals skadade i en brand" möjligt att det stod nåt mer med men det minns jag ej. De raderna minns jag dock oerhört klart.

Jag gick in och satte på tvn och jag och J satt och tittade på nyheterna men än så länge var det obegripligt det hela. Man förstod inte omfattningen av det hela.

Vi åkte till J och det var egentligen först då det lite började komma en förståelse för hur stort det här var utan att man för den skull kunde greppa det hela.
Jag åkte sedan till Ruddalen där det var fotboll och jag har inget minne av något från matchen, vad det blev etc men jag minns den tysta minuten. det var så oerhört tyst och jag har aldrig sett spelarna så tagna under en tyst minut som då.

Jag minns också att det var på bussen från J till matchen jag först hörde att O var en av de saknade, samma kille jag alltså växt upp med från vi var 7-8år till vi började gymnasiet. Vi gick i samma klass, spelade i samma fotbollslag. Killen som vi spelade spel med för att han skulle lära sig svenska etc. "Saknad" tänkte man, det är iaf inte detsamma som "bekräftad avliden" som man snabbt fick lära sig vad det innebar dessa dagar.
Det visade sig bara timmar senare att han tyvärr ändå kunde kategoriseras in under det senare, overkligt.

Hos J visade det sig sedan att en hon kände avlidit och det var där och då jag insåg för första gången att detta verkligen var på oss, det var folk i vår egen ålder och från våra hemtrakter som varit där. Innan hade man förvisso vetat det men inte tagit in det alls, dagarna smälte samman och insikterna kom väldigt fort från att ha varit totalt ovetande om vissa saker. Jag minns att jag låg bredvid J och sa "Men, men man dör ju inte när man är 16år". Kanske en fånig kommentar men man gör ju inte det, vi var 16, vi var gymnasister, vi var på väg att bli vuxna, vi hade livet framför oss då dör man inte så är det ju!

Det var gemensam samling på vårt gymnasium klockan åtta måndagen efter, vissa hade missat klockslaget minns jag, vanligtvis började vi inte förrän tjugo i tio på måndagar. Våran klass var ju en av de klasser som förlorade en klasskamrat, Jo, som jag personligen inte hann lära känna närmare men likväl sågs man ju varje dag.
Vi satt i ring och fick säga vad om vi kände nån, vem osv om man ville och orkade.
De flesta grät, jag vet inte varför men jag stålsatte mig mot det eller nåt, inte för att jag var känslokall men jag fungerar så allt som oftast. Jag minns att Glenn berättade en personlig händelse och att jag försökte få med honom ut på rasten genom en klapp på benet eller axeln, minns inte vilket. Andra Halvan gick i samma klass och likväl J, vi var i ett gäng där då.
Samling i sporthallen med musik etc. Detta minns jag inget av mer än att det då var en sorg tyngre som låg därinne, en sorg tyngre än något jag någonsin såväl innan som efter upplevt, en sorg som jag innerligt hoppas att ingen någonsin ska behöva uppleva!

Den kvällen var det samling på brandplatsen för att lägga ner ljus och/eller en blomma många hade skrivit en hälsning. Jag minns speciellt en lapp orden löd "Fortsätt spela fotboll O". Jag stod och tittade på den med J tätt intill mig, det var väldigt kallt men lappen, den lappen den greppade tag och ruskade om. Jag lade ner blommorna vi köpt där vill jag minnas. Och jag hoppas du fortsatte spela fotboll O, det finns massa briljanta gamla lirare att lira med där du är nu. Kör de finterna vi nötte på rasterna i våra fyrmannalag på mellanstadiet. Nu är du säkerligen med i ditt landslag där du är nu, du fick ju aldrig chansen till det här.

Blomster&ljushavet där den aftonen tog aldrig slut...


Det var ingen undervisning i en vecka, vi hade lektioner för att samlas helt enkelt. Våran klass var hemma hos Jo:s föräldrar minns jag, jag minns att de sa att hon pratat mycket om mig och J eftersom vi var klassens par. Det var minnesgudstjänst dit stora delar av klassen åkte.
Detta var dagar å veckor då hela staden fortfarande behövde få in vad som egentligen hänt. Det var så totalt ofattbart.
Jag gick på Os begravning, en muslimsk sådan, vi åkte i busskaravan ut till den begravningsplatsen. Vi var i princip de enda med blommor, men de accepterades trots allt även om det normalt sett tydligen inte var en sed. Journalisterna var oerhört närgångna mot en del och fick en och annan kamera förstörd, att de inte kan respektera ens folk i sorg.

Senare var det dags för vår klasskamrats begravning, det var hennes och hennes bästa väns begravning samtidigt, två vita kistor längst fram i en fullsatt kyrka.

Tiden har sedan gått sedan allt detta, men vi som var ungdomar då kommer alltid ha med oss detta i våra minnen för evigt.
Det var även så att det i de skolkataloger dit fotona tagits innan branden inte ändrades utan man skrev till "avled den 29oktober 1998" under deras namn. En dag kommer väl ens ev barn och barnbarn när de tittar i de katalogerna undra vad som menas med det, på det sättet lever minnet vidare. Vi har det alltid i våra minnen även om livet gått vidare. 10år är en lång tid. Vi är vuxna idag allihop, en del har barn, familj och hela paketet men för vissa tog det slut där och då, i en eldhärjad lokal en oktoberkväll 1998.

Det finns så mycket man skulle kunna säga, jag har inte tänkt efter riktigt här, men det var en text från hjärtat de blir som de blir sådana texter.

Idag tänker vi extra mycket på alla er som inte hann ut den där kvällen, den där kvällen som tog så många liv och totalt förändrade så ofantligt många fler. Vi skänker en tanke till er som idag sitter i er himmel och tittar ner på oss som vandrar här i höstrusket.
Jag tänker speciellt på O och hoppas han dominerar däruppe på himlens nou camp. Givetvis även på Jo och alla andra med.

Man dör ju inte när man är 16, man gör fan inte det helt enkelt....

Nedan följer de två låtar som mest representerar denna katastrof på något sätt.
Samt en video med bilder från branden och namnen på de som omkom.

VILA I FRID, ni må vara borta men ni är inte bortglömda!!