"Chefen!" En av Charlie Vincent gorillor kom in i Charlies kontor, som låg över en restaurang vid korsningen där Fleet Street möter New Bridge Street, "Vi är klara för avfärd. Alla grejer är inpackade."
   Charlie stod och kollande ut på ett molnigt London, där regnet hängde i luften. Han sa ingenting på en lång stund, sedan vände han sig om mot sin undersåte och log.
   "Phillip, du har gjort mer än nog", sa han. "Varför inte åka hem till din fru och ta det lite lugnt et par dagar. Det skulle göra dig gott".
   Phillip Ryan tittade oförstående på sin chef. Han funderade på om han hade gjort något misstag och därför inte fick åka med, men han kom inte på någonting.
   "Ni får ursäkta mig, chefen," sa han och såg tankspridd ut. "Men jag förstår inte varför jag inte får följa med."
   Charlie gick fram till honom så han stod öga mot öga med sin torped.
   "Vi behöver inte dig där borta. Var glad för sjuttsingen att du slipper göra skitgörat, att leta efter en skatt som vi ens inte är säkra på om den finns. Det är nog många av gubbarna som skulle vilje byta med dig. Att åka hem och sätta på frugan istället för att frysa arslet av sig."  
   Ryans mörka ögon började nu brinna. Brinna av vrede över att bli behandlad som en slav. Och Ryan var ingen slav. Det var han som lett Charlie samt alla de andra till ledtrådarna. Det var han som var experten. Övriga var bara kallblodiga mördare som gjorde vad som helst för att få ta en kula egentligen ämnad för Charlie. Utan att tänka på vad han sa ropade Ryan rakt ut.
   "Din förbannade råtta! Jävla horunge, låtsasgangster, din inbillade lilla skit! Det är JAG som har gjort hela jobbet, från början till slut. Det är JAG som spårat upp all fakta om skatten. Det var min idé att lura Jensen och få honom att tro att han fick hitta skatten. Det är JAG som har gjort allt. Du är bara en förbannad jävla blodigel som suger livet ur alla du omger dig med."
   Charlie tittade på Ryan utan någon som helst aggression. Han bara hånlog åt honom och knäppte med fingerarna. Två andra gorillor dök plötsligt upp bakom Ryan, med varsitt basebollträ.
   "Är du klar?" frågade Charlie lugnt.
   Den ena vakten anföll Ryan bakifrån och tejpade ihop han händer och tejpande sedan för munnen. Den andra lade ut en genomskinligt plastskynke på golvet och knuffade ner Ryan på det. Därefter rullade de in honom i plasten och tejpade igen det. Ryan skrek obehindrat, men silvertejpen gjorde att det inte alls lät som rop och skrik på hjälp.
   "Du har en vass tynga, Ryan", sa Charlie "det gillar jag, men du kanske ska tänka lite på vem du använder den till."
   Han nickade till gorillorna och gick ut ur rummet och ner för trappan. Samtidigt kom paniska, kvävda vrål inifrån, varvade med dova slag.