Jag är uppväxt på två olika sätt kan man säga. Dels har jag hela min uppväxt haft mitt hem inne i stan och dels ute på landsorten. Eftersom jag har två skilda föräldrar så har jag bot med min mamma inne i stan och med min pappa ute på landsorten (förutom ett par enstaka år) och allt pendlande till skola, från skola, in till stan, ut till landet har hela tiden varit vardagsmat för mig (och min syster). Allt annat har nästan varit onormalt. När man fick frågan mycket förr om hur det var att ha två hem, om det inte var jobbigt att tillbringa tid på bussar, så ryckte jag på axlarna och sa någonting i stil med "Eftersom jag har åkt buss sedan den allra första skoldagen så känns det inte alls annorlunda". Och när många av mina vänner gick hem för att ta skydd från en snöstorm så ställde jag mig på en hållplats och väntade på bussen som skulle ta mig ut till landsorten där mitt hem var.

Visst har det varit stunder när man har tänkt att det vore lättare att bo inne i stan på heltid och inte vara fastbunden av tidtabeller. Så tror jag alla som bor eller har bot utanför stan har tänkt ett par gånger. Men sedan när man kommer ut till det lugnet som finns på dessa ställen, så blir man helt plötsligt omvänd och tänker att det är nog inte så dumt att bo utanför stadens sus och dus i alla fall.

Som sagt var, jag är uppvuxen på två sätt kan man säga. I stans lite stressigare miljö med buller och ljud den största delen av dygnet. En miljö där du måste hänga med för att klara dej bra. Å andra sidan är man trygg inne i stan och man blir EN i ett kollektiv och är därmed beroende av andra och andra beroende av dig. I stan kan du gå ner till puben en lördag och träffa folk som du antingen redan känner eller som du lär känna. Du blir en bit i ett tusenbitars-pussel, en bit som är lika viktig som de andra. Du känner att du har människor i ryggen och blir trygg av det.

Ute på landsorten kände och känner fortfarande jag mig fri. Och friheten gör mig trygg också. Utanför staden kan jag riktigt andas ut och ta in lugnet, då jag inte behöver lyssna till bilars tjutande alarm, sorlet av människor som bara verkar prata för att höra sin röst, eller bara pratar för att få uppmärksamhet, så man ska veta att hon/han finns där. Utanför stan är du inte EN i ett kollektiv, inte en del i ett tusenbitars-pussel. Där ute är du en egen individ som inte är beroende av andra. En individ som får sin chans att bevisa för omvärlden att "Jag kan klara av att existera på egen hand också". För om man ALLTID känner ett behov av att vara med andra, ett behov av att bli accepterad av alla andra utom av sig själv, att ALLTID känna ett behov av att synas tillsammans med andra, då kan man få det riktigt svårt framöver i livet. För hur kan man veta att man kan stå på egna ben om man hela livet har haft andra som bär runt på en? Man måste kunna våga att vara ensam, att bara kunna njuta för sig själv, att bara vara och bli en egoist för just den stunden

Men jag säger definitivt inte att ensamhet i livet är något att sträva efter. (Ni som säger motsatsen, till er kan jag bara säga: Kolla på Kafka). Vi människor behöver trygghet och kärlek för att kunna leva. Vi behöver känna att vi ingår i en grupp. För värme och trygghet är det som smäller högst här i livet. Kärlek och trygghet är mer värt än alla pengar på denna jord

Jag trivs ute på landsorten. Det är där jag vill bo. Det är där jag vill att mina barn ska lära sig gå och cykla. Det är där de ska gå i skolan och skaffa vänner för livet. Jag kan förstå att det kanske låter konstigt för er, men jag kan ibland se framför mej hur jag i framtiden går ut från mitt hus klockan 06 på morgonen och kliver på bussen som tar mig in till stan och arbetet. Och att bussen på eftermiddagen/kvällen för mig de 2, 3 milen hem till min familj. Många av er läsare kanske tänker att ni ABSOLUT INTE vill ha det så, medan en del andra av er mycket väl skulle kunna tänka er ett liv 2 eller 3 mil utanför stan.

Det är ute på landsorten jag har spenderat en stor del av mitt liv såhär långt och det är där jag i framtiden ska fortsätta att spendera mitt liv. Kalla mig svensson om ni vill. Då får jag väl vara det då.