Nu har man kommit tillbaka till Norrköping efter några sköna dagar i Sälen. Nja, jag kom faktiskt tillbaka i torsdags om man ska vara sådär. Detta blir en liten summering av resan (för er som är intresserade).

På söndagmorgonen förra veckan bar det av till Sälen. Kl 8 stod reseekipaget utanför huset och vi gjorde oss redo att åka. Vi inväntade syrran och hennes familj på Bauhausparkeringen (den självklara mötesplatsen i Norrköping) och sedan bar det iväg mot norr och mot snön.
Vi yrade omkring lite här och där och kom av oss. Åkte fel. Åkte ännu mera fel. Kom senare på rätt kurs. Sedan efter ett par mil var det dags igen att köra fel. Tänk vad en GPS kan ställa till med.
Nåja, Det finns även positiva saker i att köra fel. Man kan t ex se platser man inte visste fanns. Ibland är det ett nöje att köra fel. Men det finns vissa som inte tycker så som jag. Sådana som börjar sucka och stöna när man åker fel och således förlorar 1-2 minuter av restiden.
Rastpatser bjöd oss på vila och toalettbesök. Mackor och kaffe slukades och resan fortsatte efter kortare stopp.

Väl uppe i Sälen, när vi hade fått vår stugnyckel, (detta väljer jag att inte skriva om då det inte var så jävla spännande) och vi hade klivit in i stugan så kändes det verkligen en befrielse att kunna göra iordning sin säng och packa upp sina badrumsartiklar för att sedan sätta sig i en soffa och riktigt ta in lugnet, som egentligen inte finns.

Den kulinariska måltiden på kvällen bestod av lasange och kom inte en timme för sent. Magarna på oss alla skapade tillsamman en symfoni som fick hela huset att skaka (inga överdrifter här inte). Vi stoppade i oss lasangen och Jonathan (min systerson) stoppade i sig tomat efter tomat.

Sedan kom kvällen/natten och sängen ropade. Jag lydde och klättrade upp till bädden överst i våningssängen och (nästan) somnade med en gång. Dels läste jag lite, men dels tvingades jag att ligga vaken då hela huset fylldes av snarkningar (inga namn nämnda och således inga klämda).

Morgonen därpå var man uppe med tuppen, om tuppen vaknar vid 9 så att säga. En heldag i backen. Jag hade inte stått på en par skidor på 9 år och lite nervositet började reta mig när vi närmade oss Lindvallens backar. Uthämtningen av skidutrustningen gick smärtfritt...om man inte räknar med att vi först försökte hämta ut utrustningen på fel ställe. Men men, smådetaljer. Vi hittade sedan stället där våra skidor skulle hämtas
Allt gick smärtfritt och relativt fort och jag hann även med att se att Kristian Luuk med familj var där och skulle njuta av denna vackra dag i backen. Jag tänkte gå fram till honom och höra vad han hade att säga om IK, men jag lät det bero.

Det gick bättre än vad jag hade trot att åka. Visst, man är ju ingen Stenmark direkt (Nej Anti, inte Martin utan Ingemar), men jag tyckte att det gick väldigt bra. För att inte ha åkt på 9 år menar jag.

Sedan, kvällen viktigaste syssla: ÄTA Hungern var total och pasta med kyckling och curry drev tillbaka hungern och mättnaden segrade till slut. Sedan var det det gamla vanliga, TV:n innan sängen. Och dagen därpå skulle vi bevisa för oss själva att längdskidåkning inte var någon match.

Jag kan bara säga att det inte gick som jag hade tänkt mig att åka på tur. Jag kan sträcka mej så långt att säga att det där med att åka på tur är en jävla påhitt. Längdskidor är inte min grej, så är det bara. Inte för att det var jobbigt för benen och så, nej. Det var snarare mer att man ramlade hela tiden. Speciellt i utförsåkningarna där jag ramlade så pass mycket att jag belönades med ett blåmärke som trädde fram senare på kvällen. Ursäkta, men jag vill inte fortsätta att skriva om när vi åkte på tur. Jag får mardrömsliknande bilder framför mig. Summan av kardemumman: Det är roligt att se på längdskidor, men det gör ont att åka själv.

Dagen därpå var det ingen utförsåkning eller (tack och lov) ingen längdåkning. Vi spenderade dagen nere i byn där vi gick och tittade på lite av varje. Sedan på kvällen var det resurangkäk som väntade. Lammet & Grisen (eller Geten & Svinet. Internskämt) var en resturang som hade allt. Käk då självklart, men även trevlig lokal och trevliga servitriser. Jaja, så länge det har käk så duger det enligt mig.
Mätt blev man i alla fall om man behövde inte känna sig tom i magen på kvällen, så maten tog upp varenda tom mm av magsäcken. Taxi hem till det väntande kaffet och äpplekakan. Detta var den sista kvällen och man började känna sig lite vemodig över att vara tvungen att resa hem nästa dag.

Som sagt, nästa dag var det hemresa som stod på schemat och nerpackning av diverse prylar och städande av stugan vigde vi morgonen åt. Nyckeln skulle hänga i receptionens nyckelskåp kl 10 och det gjorde den allt. Så, bara att göra sig redo för hemresa genom regn och rusk. 
Hemresan kändes faktiskt längre än ditresan. Jag har inga svar på varför det kändes så, men det gjorde det i alla fall. 

Så, här hade ni en sammanfattning av vad vi hade för oss uppe i Sälen. Var det till belåtenhet? Jag hoppas att jag får göra en likadan sammanfattning nästa år igen.