Nedan följer en historia som är tillägnad dig som gillar att berätta legender och sagor vid en öppen brasa. Men för att få lite extra spänning och mystik i denna historia så är det bäst att campa vid Ödekyrkan i Kolmården, men och andra sidan gör du och dina kompisar bäst i att stanna hemma. Om ni dock måste utmana ödet gör ni nog bäst i att ta med er en stor portion mod. Det lär krävas, jag lovar.

Vigd gränsen mellan Östergötland och Södermanland, några kilometer ifrån (nuvarande) Krokek, ligger en gammal kyrkruin. En blåsig vårdag den 28 april 1889 så antändes det nytjärade taken och kyrkan brann ner till grunden. Det Gamla Krokek (samhället förflyttades efter att man byggt en ny kyrka nere vid Sandviken) var en viktig plats för genomresande. Fredrik I:s kyrka var den sista byggnaden som stod på denna plats. Sedan dess har det bara varit en ruin. Men långt tillbaka i tiden, ända tillbaka till Magnus Ladulås, byggdes ett kloster på denna plats. Detta kloster ägdes av ett par munkar (eller bröder som de också kallades) Men vid reformeringen av Sverige bestämde Gustav Vasa att klostret i fortsättningen skulle tillhöra kronan (staten).  Han gav denna förläggning till biskopen Magnus Sommar. Sedan dess har två kyrkor och ett kapell stått på denna plats. Men denna historia ska inte redovisa historien om denna plats utan berätta om det mystiska och märkliga som sägs äga rum innanför stenmurarna. Tre stycken grabbar i 20 års åldern bestämde sig, efter allt de hade hört om denna plats, visa alla som berättat denna historia att det bara var bluff och båg. Så klockan 21:00 en mörk Novemberkväll då det duggregnade började de sin resa från Norrköping ut till Kolmården. De larvade sig med varandra och berättade den ena spökhistorian efter den andra. De svängde av motorvägen mot Strömsfors och åkte in på Nyköpingsvägen och fortsatte mot Örstad. Regnet ökade sakta och de åkte under tystnad i bilen. "Hörrni grabbar, Kolmårdsskogen har inte något bra rykte om sig", sa den ena killen med lite darr på rösten. Chauffören började skratta och den tredje killen som satt på passagerarsidan log. "Börjar du bli rädd?", retades den tredje killen. "det är bara en myt det där med den huvudlösa munken. Slappna av nu".

De var nu framme vid Ödekyrkan. På vänster sida låg en lång röd byggnad. "Vi kan sova intill väggen", sa chauffören, "så vi ligger lite i lä i alla fall". De klev ur bilen och tog fram sina sovsäckar ur bagaget. Klockan hade inte hunnit bli mer än 21:45. Den ena killen tittade nervöst på den gravplats som fanns vid muren. "Grabbar, det ligger en kyrkogård här. Vi borde nog åka till något annat ställe". Nu började de två andra killarna bli ganska irriterade på hans tjat och rädsla. "Det kommer inte hända någonting", sa en av killarna. "De som ligger begravda här är döda sedan många hundra år tillbaka".

Klockan 23:45 låg de i sina sovsäckar intill det långa röda huset. Ingenting hade hänt än. "Ser du", sa en av grabbarna". "Ingenting har hänt och ingenting kommer heller att hända, vad skulle egentligen kunna hända? Det ligger hus lite längre in i skogen och om det nu skulle finnas en övernaturlig kraft, tror du det inte hade anfallit husen i närheten?" Killarna lade sig ner igen och kollade upp mot himlen.

Då plötsligt hördes fotsteg. De tre killarna satte sig upp. Det lät som att någon gick på ett stengolv. "Men hur kan... Jag menar... det är ju gräs i och runt om ruinen", sa en av grabbarna. Killen som hade varit chaufför reste sig upp. "Jag ska gå och se efter". "Gör det inte, tänk om det är...". "Hur många gånger ska jag behöva säga till dig? Det finns inget hokus pokus innanför den där muren. När han kom närmre såg han emellertid att någon gick omkring innanför murarna. Vad gör han där? tänkte killen. "Hallå, vad gör du där inne!?" ropade han, men fick ingen respons. Han fortsatte att ropa ända till han var framme vid murarna. Den mystiska figuren gick till en annan del av muren och killen gick in innanför murarna. Då såg han. Han ryggade skräckslagen tillbaka och snubblade. "D,d,den h,h,huvudlösa m,m,munken, stammade han och försökte ropa på sina kamrater, som låg skräckslagna i sina sovsäckar, utan att får fram ett ord. Munken gick fram till killen och han hörde hur munken viskade "Gravfrid bruten. Gravfrid bruten". Munken gick sedan fram till sitt offer. Borta vid sovsäckarna hörde de två killarna plötsligt ett öronbedövande skräckinjagande skrik. Detta skrik varade i två-tre sekunder och sedan var det tyst igen. De två killarna kastade sig i bilen och åkte med rasande fart därifrån.

De två killarna blev så fruktansvärt skräckslagna att de fick svåra psykiska men. Nu sitter de på varsin psykanstalt och när personalen kommer in till dem sitter de o vaggar fram och tillbaka på sängarna och viskar "Gravfrid bruten. Gravfrid bruten".