Elina var vackrare än Axel kunde minnas. Hennes ljusblå ögon blänkte och det kastanjbruna håret gnistrade i solskenet. Om inte Axel hade blivit riktigt upptinad av det kokande vattnet som han fått av knallen precis innan så ordnade Elinas blotta närvaro resten. Hon rörde läpparna och sa; ”det var väl Axel du hette? Vart har du sovit inatt egentligen, du ser ju ut som en luffare”. Axel visste inte riktigt vad han skulle svara. Han kom inte på några hållbara lögner. Han berättade sanningen.

 

”Jag har bott utomhus... Min mor dog för ungefär en månad sen och sedan dess har jag bott hos en gammal släkting, men han kastade ut mig bara några dagar innan vi träffades för första gången... Han sa att han inte hade ekonomi att hålla både sig själv och mig vid liv, att jag måste ta hand om mig själv nu”.

 

Elina visste inte riktigt vad hon skulle svara, men efter en stunds tystnad frågade hon Axel om han hade ätit ordentligt sen han blivit hemlös. Axel svarade att han hade några gamla brödskivor undanstoppade som han ransonerade på. Det blev tyst igen, båda tittade bort från varandra och verkade skämmas en aning. Axel vände sig om och började gå långsamt därifrån, men Elina gick snabbt efter honom, tog tag i hans hand och frågade om han ville följa med henne hem och äta lunch med hennes föräldrar. Axel kunde inte göra annat än att tacka ja.

Det första Axel tänkte när han vaknade var att det nu bara var 22 dagar kvar till julafton. Hade han varit osäker innan han somnade så var han helt övertygad om det nu när natten var förbi och det hade blivit ljust igen. Efter en stund märkte Axel att hans händer och fötter hade domnat bort på grund av den bistra kylan. Han beslutade sig för att bete sig tillbaka in mot stan för att försöka hitta någon plats att värma sig på. Det var redan mycket folk i rörelse på gatorna och på det stora handelstorget hade fullt med knallar slagit upp sina tält. Axel gick fram till ett tält där det såldes kaffe och efter en stunds tiggande fick han sig en kopp med kokande vatten. Han hällde lite av vattnet på händerna och resten på de stelfrusna fötterna. Det började sticka otäckt när lemmarna värmdes upp igen, men Axel visste att den obehagliga känslan var betydligt skönare än att inte ha någon känsel alls.

 

När han hade fått tillbaka rörligheten helt i händerna och fötterna gjorde sig även hungern påmind allt mer. Doften av rostad mandel, gröt, korv och allt annat gott som såldes runt om bland knallarna gjorde att det började kurra ordentligt i den näst intill tomma magen. Axel grävde i fickorna för att se om han hade några undanstoppade pengar på sig, men det enda han hittade var lite gammalt tidningspapper. Axel funderade på om han skulle kunna knycka en korv och därefter fly snabbt från platsen utan att bli upptäckt, men innan han hann låta planerna skrida till verket hörde han någon som ropade hans namn. Det var Elina.

"Var bor du då pöjk, om du nu inte har några föräldrar?", frågade polismannen. Axel svarade att han inte har något hem, att han bor där han får plats, oftast i trappuppgångar i gamla hyreshus. Polisen tog ett hårt grepp om Axels ena arm och sa åt honom att han skulle ordna ett boende på barnhemmet, men Axel slet sig loss och sprang snabbt iväg från platsen. Polismannen jagade efter en bit men han var gammal och hade dålig kondition, så jakten slutade ganska snart. ”Skyll dig själv din dåre”, ropade han till Axel och hötte vildsint med ena handen i luften.

 

Axel som var osäker på om han fortfarande var förföljd eller ej fortsatte att springa tills han kom fram till en skogsglänta precis utanför stadsgränsen. Det hade börjat snöa igen och kölden gjorde sig allt mer påtaglig. Axel letade sig fram till ett bergsparti där han la sig under ett ganska tjockt lager av grankvistar som han samlat ihop tidigare under vintern. Det var hans alldeles egna hem. Inte den varmaste platsen att bo på, men han fick åtminstone sova ostört till skillnad från när han låg i trappuppgångar och alltid blev utkörd av någon sur arbetare som skulle till jobbet.

 

Axel funderade över hur många dagar det var kvar till julafton och undrade om klockan hade passerat midnatt eller ej, om det var den andre december. Han beslutade sig för att så var fallet och åt upp en av sina brödskivor som han fått av en bagare tidigare samma vecka. Han hade fått ett trettiotal och hade planerat att äta en skiva varje dag så de skulle räcka ända fram till julafton. När brödskivan var uppäten lät Axel ögonlocken falla ihop och det tog inte lång tid innan han somnade till minnesbilder av Elina.

Det var 23 dagar kvar till julafton. Mörkret hade börjat falla över staden och de allra flesta höll sig inomhus, i sina varma och sköna hem. Men inte Axel. Han  gick helt ensam uppför den snötäckta kungsgatan och tittade på de många butikernas olika julskyltningar. Snön knarrade under skorna och även fast kylan var otäck kunde ändå Axel njuta. Julen var en av hans favorithögtider på året, det fanns så många olika färger att titta på i skyltfönstren, mycket folk ute om dagarna, en speciell atmosfär helt enkelt.

När Axel kommit ungefär halvvägs på den långa marknadsgatan stannade han till vid en guldbutik där han såg en mekanisk tomte vinka ut genom rutan. Någon sådan grej hade Axel aldrig tidigare sett. Bredvid den mekaniska tomten fanns massvis med olika ringar i guld och silver. Axel tittade på dem och en tår rann långsamt ner för hans kind när han tänkte på hur lik en av guldringarna var den ring som hans kära moder brukade bära. Precis en sådan ring ville han ge till en tjej han hade träffat för några dagar sen när en av stadens restauranger bjöd folk på gratis gröt.

När Axel drömde sig bort i tankarna över hur glad Elina skulle bli när hon skulle få ringen väcktes han plötsligt upp till verkligheten igen då en storväxt polisman knackade honom på axeln och frågade "vad gör en liten parvel som du ute såhär sent, och helt ensam? Gå hem med dig så din mor slipper oroa sig". Axel blev tyst en kort stund innan han fick ur sig "jag har ingen mor, och inte heller någon far".