Per Jensen tittade med förakt på de svenska soldaterna som plågade hans bästa vän och kollega, Olav Rönne. Det hade gått 6 år sedan de anlände till straffkolonin "Helheim" som låg på en liten ö 3 mil norr om Nordkap. Att ta sig från "Helheim" var helt uteslutet. En omöjlig uppgift som slutade med döden för de som försökte. Antingen blev man skjuten av vakterna eller så fixade det iskalla havet att man gick en säker död till mötes, enbart på några sekunder. Två gånger i veckan kom ett fartyg med mat och samtidigt löstes vakter av och ersattes med nya. Maten som fångarna fick var näringsfattig, ofta rutten, kall och rå, medan vakterna förseddes med näringsrik, varm och lyxig kost. Ingen alkohol fick vistas på ön av säkerhetsskäl. Majoriteten av fångarna hade gått under i sjukdomar, svält eller frusit ihjäl. Många hade blivit avrättade av vakterna då man hade försökt fly. Av alla de 200 som hade kommit till "Helheim" 1814 fanns bara 50 personer kvar.
   Kolonin öppnades 1 december 1814 och dit förvisades alla motståndare till den svensk-norska unionen och dömdes till livstids straffarbete. Familjerna till dessa motståndsmän blev under mordhot tvingade att tiga om kolonins existens och på så vis kunde ön hållas hemlig för allmänheten. Ingen kände till att "Helheim" existerade och de som läckte information blev brutalt mördade.

   
   Olav Rönne blev torterad av vakterna, som piskade honom med kedjor, till han erkände att han hade stulit två köttbitar från vakternas matförråd. När han hade erkänt så drog vakterna med honom till ett plats på ön som kallades för "Ravinen". "Ravinen" var legendarisk för fångarna och man mötte en säker död om man hamnade där. Man kastades ner i en fem meter djup ravin och samtliga vakter ställde sig skjutklara högst upp och inväntade befälhavarens order. Oftast brukade fången få fem sekunder på sig att hitta något bra gömställe och på så sätt undvika döden. Men detta var lika osannolikt som att rosor skulle börja växa mitt i den kalla midvinternatten.
   Rönne kastades ner i "Ravinen" och förberedde sig på att ta avsked från jordelivet. Han knep hårt ihop sina klarblåa ögon och trots att han inte trodde på Gud så bad han. Han räknade ner från fem. 5, 4, 3, 2, 1... Han väntade ytterligare några sekunder innan han  öppnade ögonen igen. Han såg inga vakter. Det var helt tomt. Han började tro att han var död och blev med en gång rädd. Han stod helt stilla i några sekunder och bara for runt med ögonen. Men det fanns ingen där. Bara kylan var närvarande och han började frysa med en gång. Det var den första gången sedan han blivit påkommen att stjäla som han kände kylan. Nervositeten och rädslan hade gjort så att han hade glömt bort den.
   Rönne klättrade upp för den branta ravinen och gick tillbaka till lägret. Värken han fått sedan han torterades hade blivit värre nu När han gick in genom grindarna kom två vakter fram till honom.
   "Rönne, ni ska till Ståhlberg!" sa de ena.

   Viktor Ståhlberg var den högste befälhavaren och till skillnad mot sina kollegor så var denne, överraskande nog, oftast vänlig mot fångarna. Han var en man som inte brusade upp och visade alltid ett lugn överallt han gick. Skrönor florerade dock bland fångarna att Ståhlberg en gång hade blivit så frustrerad att han skulle ha slagit ihjäl fyra av sina mannar på samma gång, enbart med händerna.
   "Rönne, ni har stulit", sa Ståhlberg utan att titta upp från sitt skrivbord när Rönne klev in.
   I rummet var det varm och behagligt. Det luktade mat och Rönnes mage började kurra.
   "Ja!" sa Rönne en aning för högt. "Jag stal två köttbitar av vakternas matranson. Jag skäms innerligt och försäkrar er att det icke skall hända igen"
   Ståhlberg reste sig och gick fram till fönstret. Han betraktade sina fångar och sade utan att ta blicken från dem:
   "Ni undrar säkert varför jag inte lät avrätta er?"
   "Jag är innerligt tacksam att så icke blev fallet. Men varför skonade ni mitt liv?"
   "Kungen har givit order om att ingen av fångarna på "Helheim" får avrättas i december månad." Han tittade mot Rönne med  en allvarlig min. "Egentligen skulle jag avrätta dig här och nu, inte bara för att ni har stulit utan även för att ni är kungamotståndare. Jag vet vad du och din smutsiga kollega Per Jensen gjorde 21 juni 1815 och om det vore jag som fick bestämma så skulle ni ligga på havets botten nu."

   Per Jensen höll på att hugga ved till vakternas nattpass. Han hade klyft vedträn i så många timmar att han hade fått blåsor på händerna. Han stannade upp och mötte Rönnes blick när denne kom ut från kapten Ståhlberg. Strax efter honom kom Ståhlberg och knuffade till Rönne i ryggen. Jensen sänkte yxan och följde Ståhlberg, Rönne och två vakter med blicken. De var på väg bort mot den lilla skogsdungen alldeles utanför lägret. Fler och fler stannade upp i sina arbeten och följde ekipaget som gick ut ur lägret. Vakter som fanns kvar tvingade fångade genom piskrapp att inte stanna upp i arbetet. En kort vakt kom fram till Jensen och tittade förvånad på högen med vedträn och sedan på honom.
   "Fortsätt och hugg, din förbannade latmask", sa vakten på skånska.
   Jensen gav vakten en kall blick som fick denne att stelna till och bli på sin vakt.
   "Jag hugger hellre av mitt eget huvud med en rostig kniv, än och arbeta en sekund till åt er svenskjävlar", väste han fram och spottade en rejäl loska på vaktens skor.
   Vakten, som var van vid att bli välkommen på detta sätt av fångarna, tog lugnt Jensen hårt i armen och förde honom ut ur lägret. Jensen blev förvånad att en sådan liten man kunde vara så stark. När de kom utanför lägrets grindar tog det inte många minuter förrän de var vid skogsdungen.
   "Vad fan gör ni här?" frågade Ståhlberg med barsk röst. "Jensen ska hugga ved till vakternas kvällspass. Vet ni inte det?"
   "Fången vägrade att arbeta och besudlade även mina skor i form av spottloska", svarade vakten lugnt.
   "Kungen har ju givit tydliga order att inga fångar får avrättas i julmånaden. Så därför får du inte döda oss", sa plötsligt Rönne, med tydligt darr på rösten.
   Ståhlberg tog sin blick från vakten till Rönne och gick fram till honom. Ståhlberg var en storväxt man. Inte bara på längden utan även på bredden, utan att för den delen vara fet. Under de tjocka lagren med kläder fanns en kropp lika hård som granit och ingen av vakterna eller fångarna vågade ens tänka tanken att tampas individuellt med denne man.
   "Talar Rönne om hur jag ska sköta mitt arbete?" röt Ståhlberg med en röst som till och med skulle få åskan att låta som falsettsång.
   "Hur tror ni att ni kan komma undan med det här?" frågade Jensen lugnt. "Om kungen får reda på det här, vilket han kommer, är er karriär slut, min herrar."
   Ståhlberg gick fram till Jensen och tittade honom djupt i ögonen. Även fast Jensen också var en storväxt man så såg han ändå liten ut i jämförelse med Ståhlberg.
   "Om han får reda på att ni blev AVRÄTTADE, ja"
   Han vände sig om till sin kollegor och log ett elakt leende. Vakterna småskrockade tillbaka, vilket såg ganska humoristiskt ut.
   "OM det var så att ni attackerade vakter som skulle lösas av då?" sa Ståhlberg och blickade ut mot havet.
   Där ute siktades två skepp som kom seglande i mot land. Båda skeppet gav salut för att signalera att man närmade sig ön.

   I samma sekund drog helt plötsligt Ståhlberg ner Jensen på backen och en av vakterna anslöt direkt. De två andra gav sig på Rönne och gav honom hårda knytnävsslag i magen så han ramlade omkull. Samtliga låg nu på marken och slogs hej vilt. Jensen fick känna på Ståhlbergs råstyrka och kände för var slag han fick att han förlorade tänder. Jag brottas för helvete med en björn, tänkte han samtidigt som Ståhlberg fick in ett så hårt slag att Jensens käke bröts. Rönne låg halvt medvetslös och marken runt omkring dem var rödfläckig av allt blod som kom från samtliga kombattanter. Fartygen hade kommit närmre inåt land nu och rop från båda skeppen hördes.
   Ståhlberg ställde upp, men Jensen förmådde inte. Smärtan i käken var total och han ville bara skrika rakt ut, men orkade inte. Alla krafter hade förbrukats i kampen om överlevnad. De andra vakterna samlades i en ring runt Jensen och Rönne.
   "Ser det här ut som en regelrätt avrättning?" hånlog Ståhlberg.
   Det var det sista Jensen och Rönne hörde och såg innan de fångades av den eviga sömnen.

   Just denna dag, 1 december 1820 på Helheim, skulle bli ihågkommen en lång tid framöver.