Gunnar sträckte fram ena handen och pressade fram ett billigt leende när han fick se Axel. Axel log tillbaka, tog Gunnar i hand och presenterade sig för honom. När Axel därefter hade tackat Elina och hennes föräldrar för gästvänligheten de visat honom följde han med Gunnar, som tycktes vara väldigt ivrig att snabbt komma därifrån. De gick i ett raskt tempo genom stadens snöbeklädda gator och ingen sa någonting. Efter en stund tyckte Axel att tystnaden började kännas jobbig, så han beslutade sig för att försöka starta en konversation. ”Det är riktigt kallt ute idag”, fick han fram. Gunnar svarade inte utan fortsatte bara att visa vägen med en sammanbiten min.

När de hade gått i närapå en halvtimme stannade slutligen Gunnar vid ett litet och ganska risigt trähus som låg tätt intill flera av stadens rikaste familjers lyxboningar. Först nu började Gunnar tala till Axel, och han verkade inte vara speciellt glad. ”Du ska veta att jag inte tog emot dig frivilligt. Jag var skyldig Ragnars kompis en tjänst och när han insisterade på att jag skulle hjälpa dig att få något hem hade jag helt enkelt inget val. Du får bo i det här rucklet… Till sommaren ska det rivas till förmån för en ny villa till familjen von Gotthaupt, men till dess hinner du förhoppningsvis hitta något eget ställe att bo på. Som betalning för boendet kommer du att få jobba. Klockan åtta varje morgon ska du infinna dig hos grevinnan Brysén som bor i det blå huset där borta och utföra de sysslor hon ber dig om. Minsta misstag och du åker ut. Är det förstått?”. Axel nickade mot Gunnar, sedan fick han en nyckel till det gamla trähuset och blev lämnad ensam.