Elina var vackrare än Axel kunde minnas. Hennes ljusblå ögon blänkte och det kastanjbruna håret gnistrade i solskenet. Om inte Axel hade blivit riktigt upptinad av det kokande vattnet som han fått av knallen precis innan så ordnade Elinas blotta närvaro resten. Hon rörde läpparna och sa; ”det var väl Axel du hette? Vart har du sovit inatt egentligen, du ser ju ut som en luffare”. Axel visste inte riktigt vad han skulle svara. Han kom inte på några hållbara lögner. Han berättade sanningen.

”Jag har bott utomhus... Min mor dog för ungefär en månad sen och sedan dess har jag bott hos en gammal släkting, men han kastade ut mig bara några dagar innan vi träffades för första gången... Han sa att han inte hade ekonomi att hålla både sig själv och mig vid liv, att jag måste ta hand om mig själv nu”.

Elina visste inte riktigt vad hon skulle svara, men efter en stunds tystnad frågade hon Axel om han hade ätit ordentligt sen han blivit hemlös. Axel svarade att han hade några gamla brödskivor undanstoppade som han ransonerade på. Det blev tyst igen, båda tittade bort från varandra och verkade skämmas en aning. Axel vände sig om och började gå långsamt därifrån, men Elina gick snabbt efter honom, tog tag i hans hand och frågade om han ville följa med henne hem och äta lunch med hennes föräldrar. Axel kunde inte göra annat än att tacka ja.