Axel vaknade tidigt dagen därpå, dels för att de hungriga djuren väsnades så mycket nedanför loftet där han låg, men även för att han var ivrig att fortsätta sin färd mot närmaste storstad. När Axel hade gnuggat sömngruset ur ögonen och piggnat till ordentlig så klättrade han ner för stegen och tog sig ut ur ladan. Därefter fortsatte han sin resa. Medan det långsamt blev ljusare på himlen kunde Axel konstatera att det äntligen var en molnfri dag utan någon otäck nederbörd. Det var visserligen fortfarande kallt, men med klarblå himmel och en stor sol långt där ovan gick det inte att vara något annat än positiv.

Framåt eftermiddagen såg äntligen Axel hus i horisonten. Han ökade takten och efter en stund befann han sig mitt i en helt främmande stad. Den såg ut att vara betydligt större än där han själv kom ifrån, vilket både var fascinerande och skrämmande på samma gång. Axel gick längs med en gata och beundrade staden när han stötte på två äldre män som försökte frakta in en stor och otymplig soffa in i ett hus. Axel frågade om de möjligen behövde hjälp, vilket de onekligen såg ut att behöva med tanke på att de inte verkade kunna rubba soffan. Männen tackade omedelbart ja, och när de nu var tre stycken så lyckade de äntligen få in soffan. En av männen, som presenterade sig som Frans, frågade Axel om han även hade lust att hjälpa till med att flytta in fler möbler i huset. Axel, som ville sona för sina synder, svarade ja. Efter över en timmes hårt slitande var så allting färdigflyttat. Under tiden hade Axel lärt känna de båda flyttgubbarna ganska så väl och innan de lämnade dagens arbetsplats så erbjöd de Axel att fortsätta hos dem. Axel fick en anställning. En lön. En möjlighet att skaffa sig en framtid.