"Var bor du då pöjk, om du nu inte har några föräldrar?", frågade polismannen. Axel svarade att han inte har något hem, att han bor där han får plats, oftast i trappuppgångar i gamla hyreshus. Polisen tog ett hårt grepp om Axels ena arm och sa åt honom att han skulle ordna ett boende på barnhemmet, men Axel slet sig loss och sprang snabbt iväg från platsen. Polismannen jagade efter en bit men han var gammal och hade dålig kondition, så jakten slutade ganska snart. ”Skyll dig själv din dåre”, ropade han till Axel och hötte vildsint med ena handen i luften.

Axel som var osäker på om han fortfarande var förföljd eller ej fortsatte att springa tills han kom fram till en skogsglänta precis utanför stadsgränsen. Det hade börjat snöa igen och kölden gjorde sig allt mer påtaglig. Axel letade sig fram till ett bergsparti där han la sig under ett ganska tjockt lager av grankvistar som han samlat ihop tidigare under vintern. Det var hans alldeles egna hem. Inte den varmaste platsen att bo på, men han fick åtminstone sova ostört till skillnad från när han låg i trappuppgångar och alltid blev utkörd av någon sur arbetare som skulle till jobbet.

Axel funderade över hur många dagar det var kvar till julafton och undrade om klockan hade passerat midnatt eller ej, om det var den andre december. Han beslutade sig för att så var fallet och åt upp en av sina brödskivor som han fått av en bagare tidigare samma vecka. Han hade fått ett trettiotal och hade planerat att äta en skiva varje dag så de skulle räcka ända fram till julafton. När brödskivan var uppäten lät Axel ögonlocken falla ihop och det tog inte lång tid innan han somnade till minnesbilder av Elina.