Jag vet att rubriken kanske låter lite konstig, men faktum är att mörkret lyser sådär härligt. Kanske då på sitt eget sätt. Du kan välja och se det hur du vill. Antingen så tar du detta bokstavligt, då himlen fortfarande är ljus efter att solen har sänkt sig i horisonten. Eller så tar du detta som en metafor där sommarkvällen är så fruktansvärd fin och lugn. Vinden smeker trädens blad där den sakta, sakta drar förbi. Kvällen aningens kyliga temperatur svalkar det nyklippta gröna gräset, som solen, inte allt för mödosamt, har värmt upp från sitt vaknande tidigt i morse. 

Jag kan känna det svala gräset under mina bara fötter, trots att jag sitter inne och får nöja mig med linoliumgolv istället. Jag kan riktigt känna den näst intill stickiga känslan av gräset när man ramlar och man tar emot sig med händerna.

Solen befinner sig precis vid horisonten och är just på väg att gömma sig. Det är inte längre svalkande gräs ligger inder mina fötter. Nu är det en kall, men behaglig, klipphäll. Vattnet har för länge sedan räknat ut att det håller på att bli natt och lagt sig stilla. Det är bara lite kluckande mot bergets klippor som hörs. 

Jag sätter mig ner och lutar mig bakåt till jag får ryggstöd av en annan mer lodrätt klippa. Med mina kisande ögon blickar jag ut över det blå vattnet och blundar. Letar efter totalt avslappnad och det dröjer inte länge förrän jag kan uppskatta att bara vara ett med den ljuva, varma solnedgången. Jag är inte Daniel Ahlin, Deve, Danne, Ahlin, utan jag är bara... ett med miljön som omsluter mig. Ingen tid existerar, ingen stress, inte några tankar heller. Hjärnan är fullkomligt bortkopplad från kroppen och jag ger mig ut på en resa. Till en plats dit bara jag hittar.

Jag slår långsamt upp ögonlocken och hjärnan kopplas ihop med kroppen igen. Jag har varit på en resa. En resa inuti huvudet, men samtidigt till universums outforskade trakter.