För er som kan er rockhistoria vet med all säkerhet att "Öppen väg, öppen bil" är en låt av Sveriges Bruce Springsteen, Ulf Lundell. Jag vet inte hur många gånger idag jag har lyssnat på låten. Säkert 20 gånger på en timme. Och jag blir lika lycklig varje gång jag hör den. Jag ser en film som spelas upp i mitt huvud där den här låten är soundtrack. Vi sitter fyra eller fem stycken i en gammal, nedcabbad amerikanare. Det finns inga hastighetsbegränsningar för oss, utan man bara trycker ned gaspedalen och får monstret man far fram i att vråla fram över landsvägarna. Den ljumma vinden känns fantastisk när den piskar oss i ansiktet. Solen står högt på himlen och man drar på sig solbrillor. Volymen på stereon höjs väsentligt ju lyckligare vi blir att vara fria och bara vara. 

Vi far fram genom den svenska högsommaren till tonerna av just "Öppen väg, öppen bil". Alternativt "Atlanten", som självklart också den handlar om friheten att kunna göra vad du vill. Att du har en egen vilja och ingen kan säga åt dig vad du ska göra med ditt liv. Det är så Lundell skalderar "Du har rätt att leva, du har rätt att älska, rätt att sätta din kurs ute på Atlanten". Dessa rader säger allt.

Landsvägen börjar bli som en kär vän som guidar oss till vårt mål, men faktum är att vi inte har något mål alls. Vi har bara bestämt oss för att dra. Tog med oss lite diverse förnödenheter och bara drog ut på vägarna. Vi kände oss instängda i den schemalagda vardagen och ville komma bort mot alla ramar som ständigt tycks stramas åt. 
Denna bil är vårt kungadömme där inga regler förutom våra egna kan röra oss.

Vi låter tung, pulserande rock göra oss sälskap när vi flyger fram på en öde landsväg med rapsfält på vardera sidor. Solen har börjat gå ned och vi bestämmer oss för att slå upp våra medtagna tält alldleles vid havet. Alla sätter sig på en klipphäll och tittar på varandra. Sedan tittar vi ut över det spegelblanka vattnet som färgas av den nedåtgående solen. Knäcker några bärs och är absolut tysta. Det ända som hörs är vinden som susar i träden, fåglarnas skönsång och det klunkande vattnet mot bergsklipporna. 
Vi sitter uppe ett tag till innan vi går in i tälten och låter drömmarna ta oss med på resor till platser där tid och rum inte existerar. 

Nästa dag tar vi farväl av den tillfälliga boplatsen och låter bilens dundrande motor påminna oss om att det är dags för vägen igen. Det är molnfritt och hettan känns lika välkomnande som en gammal vän från förr som är på besök. Med fyra hjul rullar vi ut på de asfalterade vägarna igen och trycker ner gaspedalen och ännu en gång ha "Öppen väg, öppen bil" som pulserar ur högtalarna. Vi kör utmed kusten och ser då fler och åter fler tecken på frihet. Stugor ute på öar och där den svenska flaggan vajar högst upp på stängerna. Barn som spelar fotboll, kubb, tennis, ja allt möjligt. Badande människor, solande människor. Samtliga ger oss uppmundrande leenden och vinkar glatt och självklart vinkar vi tillbaka. Det är som att de vet. De vet att har lämnat den krävande vardagen bakom oss och bara åker mot en enda mål, inget mål alls.

Och det är detta som jag, tillbakalutad och sådär härligt dagdrömmande, tänker på när jag hör "Öppen väg, öppen bil". Frihet, FRIHET. TOTAL JÄVLA FRIHET.