...som samlar alla sorters människor världen över dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Alla förstår den, man behöver inte älska den, men alla förstår desss grund. Flest mål vinner, enkelt, men med så ofantligt många fler parametrar än just målen, vad leder fram till målen varför gör han mål? Varför spelar de just där?
Fotbollen har i hela mitt liv fångat in mig, fotbollen har varit en lika naturlig del för mig i livet som att andas, fotbollen har alltid varit med mig, alltid funnits där som en kär vän.
Fotbollen är inte bara en sport, inte bara ett spel, det är så mycket mer.
Man måste inte älska den, men ingen kan motsäga sig dess storhet.
Ingen annan idrott kan få en svensk 10årig grabb att direkt bli vän med en tibetansk grabb i samma ålder som en fotboll, ingen annan idrott kan rädda det stelaste av samtal genom att man säger "så, vilket fotbollslag håller du på?", ingen annan idrott samlar världen på samma sätt.
Fotbollen lever med mig, i mig, vid mig. Spelare kommer och går, ligorna förändras, världen förändras, vissa regler förändras, man blir äldre, bektanta kommer och går, folk föds, folk dör, men fotbollen den lever.
Fotbollen finns kvar, den håller fast mig, den får mig att vilt flyga upp från min plats på arenan, den får mig att kramas, den får mig att älska, den får mig att hata, den får mig att skratta, den får mig att gråta, den ger mig lugn, den gör mig stressad, den ger så mycket tillbaka.
Fotbollen finns överallt, ta med dig en boll ut i världen och du har snabbt vänner, oavsett om du befinner dig i det kallaste arktis eller det varmaste afrika, oavsett om du befinner dig i amazonas djungler eller i New Yorks central park.
Fotbollen är ett världsspråk som inget annat.
Fotbollen är en sport som får soldater att lägga ner vapen och spela fotboll istället.
Fotbollen är en sport där den lille kan slå den store tack vare bollen.
Fotbollen är en livsstil det inte går att vara utan.

När bollen rullar på Gamla Ullevis gräs, när de står 11 män i blåvitta kläder och ska göra upp med 11 andra, då lever man, då är allt annat glömt, då är det 90minuter som gäller, 90minuter där 22män avgör hur man mår i några dagar ytterligare, det är en kärlek till ett spel, ett lag som inte går att beskriva.
Att stå eller sitta på en läktare och sjunga fram sitt lag, att resa i sitt lags färger för att följa dom i fiendeland, att njuta av när Sella gör 2-1 mot Gais i 93e. Att njuta i hällregn en iskall Oktobersöndag 2007 med 43tusen andra på Ullevi, att se Marc Overmars slå en hörna på Highbury, att se Sverige slå ut Rumänien i VM94, att efter hemska förluster bara vara tom. Det är fotboll.

Fotboll i allmänhet och Blåvitt i synnerhet det är mitt livs krydda, det är det som gör att jag tycker det är värt att åka 60mil en måndagkväll för att se 90minuters spel.

Den 6februari börjar det igen, säsongen på hemmaplan. Då står vi där vi stått så många gånger förr, på en vindpinad läktare, med en kärlek till ett lag på planen, med hopp om guld, med vetskapen om att det här, här på denna betongklump till läktare, finns tusentals andra med samma kärlek.
Samma dag spelar en tioårig grabb vmfinal på sin egen bakgård i Kenya, Usa, Nya Zeeland, Japan, Argentina, Mexico och i Göteborg. Kärleken till fotbollen är lika stor där som hos oss.
De grabbarna drömmer om de arenor vi varit på, de arenor där vi redan hunnit se ögonblick vi aldrig glömmer.
Vi, vi drömmer vidare.

"Blåvitt får aldrig dö"-Bertil "Bebben" Johansson

Snart skiner Poseidon och blåvitt står kvar!

/FH.