KAPITEL 23

 

De kom efter ett tag till ett stup. Men det fanns ingen bro eller någonting över.
Gyllenratt suckade uppgivet.
- Man kanske kan hoppa? föreslog Palle.
Gyllenratt vände sakta huvudet mot Palle och gav honom en "är du inte klok"-blick
- Om du kan hoppa till andra sidan så är jag mäkta imponerad, sa Gyllenratt. För det går inte.
- Här finns några plankor, sa Dan som letade efter en väg att komma över stupet till andra sidan.
Lite längre bort fanns några plankor som gick över till andra sidan. Kvinnorna tittade på varandra och skakade långsamt på sina huvuden.
- Jag tänker då inte gå på de där murkna plankorna, den ljushåriga kvinnan och den brunhåriga nickade instämmande.
- Jaha Laura och Kraft, hur hade ni tänkt att ta er över då? frågade Gyllenratt intresserat.
Dan, Palle och Petter tittade på varandra och Petter frågade:
- Laura och Kraft?
Gyllenratt och kvinnorna tittade på killarna.
- Laura Alison och Carol Kraft, sa Gyllenratt. Deras namn. Är det nåt problem?
Killarna tänkte samma sak och log.
- Har ni spelat Tomb Raider? frågade Dan
Gyllenratt och kvinnorna skakade på huvudena.
- Okej, men gör det. Då kommer ni förstå, log Dan

 

Gyllenratt var den första som kom över till andra sidan och vände sig om till de andra och ropade att det inte var någon fara. Att man bara var tvungna att hålla balansen. Lättare sagt än gjort, tänkte Dan som hade världshistoriens sämsta balans. Kvinnorna gick över stupet utan några problem. Palle och Petter med. Nu var det bara Dan kvar. Han stapplade ut på plankorna och kände i samma sekund att han höll på att tappa balansen, men han parerade och lyckades hitta den igen. När han hade kommit halvvägs över så snuddade hans ena fot vid den andra och han tappade balansen, men nu kunde han inte parera.  Han ramlade baklänges, men på något konstigt vänster så lyckades han få tag i en planka och klamrade sig fast. Hans kumpaner ropade på honom, men han var nu fullt fokuserad på att ta sig upp på plankorna igen så han hörde dem inte.
Han lyckades att hiva sig upp på plankorna och tog sig sedan över till hans kumpaner. Gyllenratt tittade bara strängt på honom. Kvinnorna kom fram och undrade hur det var, om han mådde bra. Det gjorde han tack och lov.

 

De fortsatte igenom katakomberna under tystnad. Nu var det Petters tur att klanta sig. Han hade fått någonting i skon så han lutade sig mot en vägg för att ta av sig den. Men vad han inte märkte var att en tegelstensformat anordning åkte in i väggen och innan någon ens viste ordet var så for ett skelett ner från taken. fastspänt med ett rep runt halsen. Gyllenratt skrek till av rädsla, det gjorde även kvinnorna och killarna ramlade bakåt av den obehagliga överraskningen. Gyllenratt skar ursinnigt av repet och skeletten for ner på marken. Kvinnorna klev försiktigt över det, som om de trodde att skelettet sov och inte fick väckas till liv. Killarna gick bara rätt på.

 

Nu såg de att det lyste från en lucka i taket lite längre fram. Nu var det alltså precis under huset. Gyllenratt vände sig om och viskade:
- Nu är vi i fiendeland och varje rörelse vi gör måste vara smidiga. När vi ska komma förbi vakter så vill jag inte veta några tveksamheter, för det är sådana som leder till fördärv.
Alla nickade förstående. Nu var det dags. Vad de inte visste var att "Blåsfisken" hade fördubblat sina vakter så det var som en liten miniarmé  inne i huset.