KAPITEL 14

Dan hade kastats in först i bilen och träffat dörren på andra sidan så hårt att han hade svimmat av ett tag. Nu vaknade han och såg sig om i bilen och det första han möttes av var den brunhåriga kvinnan. Hon stirrade med isblåa ögon in i hans och nästan väste fram:
- Ge oss masken nu, så låter vi er gå.
Hon hade bytt den svarta polotrojan till en vit skjorta nu. Håret var fortfarande uppsatt och hon hade på sig ett par smala glasögon med svarta bågar. Dan vände sig om och tittade på  Palle och Petter . Nu är vi totalkörda, tänkte han.
- Någon av er har masken och den personen har fem sekunder på sig att överlämna den till oss, sa kvinnan. Annars blir det kollektiv bestraffning.
Hon tryckte en pistol mot Dans panna.
- Ni behöver inte oroa er att någon ser oss döda er. Det är nämligen tonade rutor, fortsatte hon.
Dan tittade bak mot Petter och nickade till att ge ifrån sig tomtemasken. Petter räckte över den till kvinnan, som i sin tur gav den till sin ljushåriga kollega. Hon höll fortfarande pistolen tryckt mot Dans panna.
- Ni skulle ju släppa oss, sa han. Det lovade ni.
- Jag hade fingrarna i kors, sa kvinnan och log.

De körde till ett litet samhälle utanför stan som hette Värstinge. De körde fram till en stor villa som var bevakad av beväpnade vakter. Vakterna hade k-pistar i famnen och de hade även vapenbälte med två pistoler på vardera sida, hann Dan se innan de åkte ner i ett garage under huset.

Mannen och kvinnorna riktade sina pistoler mot killarna och ledde dem upp i huset.  Det var väldigt sterilt inne i huset. Några enstaka tavlor bara. Det fanns inte många rum, fast det var närmare 100 kvm. Det var bara ett stort rum. Väldigt sparsamt inrett och pedantiskt. Allting var perfekt. Nästan FÖR perfekt. Det såg ut som en bild direkt ur någon inredningskatalog.
- Vem det än är som städar här hemma så kan väl denna person komma och städa hos mej, sa Dan och tittade på sina fiender.
- Det är jag som städar här, sa den ljushåriga kvinnan. Så om ni skitar ner eller förstör någonting så struntar jag i om ni har gett oss masken, då skjuter jag er i alla fall. Förstått?
Killarna nickade utan att säga ett ord

Det hade hunnit bli mörkt utanför och klockan visade 22:15.
- Nu är det dags att sova, gäspade mannen och stängde av tv:n. Hans kollegor, som satt i en varsin fåtölj på vardera sidan om honom, ställde sig upp och tittade på Dan, Palle och Petter.
- Det finns tre madrasser uppe på vinden som ni kan sova på. Men behåll kläderna på, det är kallt där uppe, sa den ljushåriga kvinnan och log ondskefullt.
Den brunhåriga kvinnan stirrade bara på dem och riktade sin pistol mot dem.
- Men vad ska ni ha oss till? frågade Dan. Ni har ju masken.
De båda kvinnorna tittade trött på varandra och sedan på killarna igen.
- Om jag ska berätta sanningen så kommer ni inte ut härifrån levande igen, sa den ljushåriga kvinnan. Vi kan ju inte bara släppa er, så ni kan tillkalla polis. Nej ni, så dumma är vi inte. Upp och lägg er nu. Det kommer bli en lång dag imorgon.
- Vad händer imorgon? frågade Palle intresserat.
Både Dan och Petter tittade trött på Palle.
- Väckning klockan 05:00, sa den brunhåriga kvinnan. Och ett tips. Försök inte rymma. För de som står här utanför, de inte statyer. Bara så ni vet.

Killarna gick upp till vinden där tre stycken madrasser låg på golvet.
De hann knappt lägga sig ner innan  de somnade.