För drygt två timmar sedan satt jag i bilen på väg hem från IFK Norrköping-IK Brage. Jag rattade av gammal vana in P4 Östergötland på radion, då den eminenta "Sportradion" sändes. Varför jag lyssnar på P4 på vägen hem i bilen, guidad av Norrköpings gatulycktor efter hemmamatcherna är en gammal tradition som har hängt med ända från barndomsåren, då jag och far min brukade åka hemifrån Krokek ca en timme innan matchstart. Pappa parkerade bilen i Ektorp och vi gick några hundra meter för att komma till arenan. Det var alltid samma läktare vi stod på, "Berget" (föruton några gånger då vi satt på nån av de andra tre läktarna). Där stod vi och tittade på IFK. Det sades inte allt för mycket under de 45 inledande minutrarna. Under pausminutrarna blev det både snack om första halvlek och lite annat far och son-snack. Under de resterande 45 minutrarna plus tillägg var det samma sak som under de första 45. Men far och son på fotboll, finns det nåt finare? Två stycken av samma kött och blod som delar samma passion i levet. Det behövdes inte sägas så mycket. Jag visste vad han tänkte och han visste vad jag tänkte, så var det. Konversationerna hölls på vägen till matchena, under halvtid och på väg hem från matchena.

Jag parkerar på samma ställe idag när jag tar bilen till Parken. Jag går då alltid samma väg från bilen till matchen. Så fort jag startar bilen när jag kommer tillbaka så slår jag av gammal god på P4 Östergötland och låter Ralf Edström guida mig genom vimmlet av bilar. Han guidade pappa och mig hem och det gör han fortfarande. 

Jag har även i stort sätt samma rutin nu för tiden när jag kommer hem som jag hade då. TV:n knäpps på och jag går ut i köket och värmer en kopp o'boy, samt gör i ordning ett par smörgåsar och sätter mig framför TV:n för att avnjuta kvällsmålet tillsammans med Mats Nyström, Ola Andersson och Glenn Strömberg i "Fotbollskväll".
Men vad som är skildnad nu från när jag var yngre är att nu för tiden går jag på IFK tillsammans med kompisar och hejar fram ett lag som vi alla älskar, men också hatar lite då och då. Ikväll var en sådan kväll. En match som var katastrofal på alla sätt. En match som slutade oavgjort mot ett lag som inte får lämna Norrköping med poäng i bagaget. 

När jag åkte hem, lyssnandes till P4, tänkte jag ut en text vad jag skulle skriva här på sidan. Detta ämne kom som en blixt från klar himmel. Jag ska skriva om mina fotbollsminnen från bardomsåren med pappa, tänkte jag. Och just minnen är nåt alldeles speciellt. Sådana här minnen ser man tillbaka på lite nu och då med glädje. Det är minnen som aldrig dör och som alltid kommer leva inom en. Om några år kanske jag också åker in till stan från landsbyggden med min son eller dotter vid min sida i bilen för att gå på IFK. Alltså samma sak som jag gjorde med min pappa, och som pappa gjorde med min farfar.