Igår åkte jag och ett antal hundra andra mängder med mil för att se IFK Göteborg spela fotboll mot Åtvidaberg FF på anrika Kopparvallen i Åtvidaberg.
Så gott som allt var hur bra som helst, fram till något som kan anses tämligen väsentligt på en sådan här resa, även kallat matchen.
Jag ska inte förringa Åtvids insats, de vet vad de kan och inte kan. De kan inte så jävla mycket egentligen, de kan slå bra fasta tack vare Kristian Bergström.
Jag vet inte vad som hände egentligen men det där jävla sketlandet långt ut till havs har fan inte gjort mycket för världen, de har mindre pengar än mig (vilket fanimej är en bedrift), de har en satans vulkan som lamslår europa/stora delar av världen, men framförallt har de gett oss våra två straffsumpare iår.
Man kan säga mycket om bra målvaktsinsatser, men en straff ska fanimej sitta, så ska det vara helt enkelt.

Visst man kan leta förklaringar till gårdagens insats, de är rentav enkelt att hitta förklaringar, dock är det omöjligt att hitta ursäkter! Visst gick Tobbe sönder, visst gick Rispen sönder, visst gjorde det att våra taktiska möjligheter extremt små, visst kändes det som ett krav att TO skulle få spela i sin barndomsby. MEN FÖR HELVETE!!!
Det var inte Barcelona vi mötte, det var inte ens Xeres, det var tamejfan inte ens fucking Forest Green! Det var Åtvidaberg, Åtvidaberg, ett lag som innan mötet med oss gjort ETT mål, eller tre om man räknar självmål, de hade inte tagit en enda seger, de har egentligen EN spelare som man normalt sett anser hålla allsvensk klass (Kristian Bergström), hit åker alltså Blåvitt, ett lag med fyra-fem landslagsspelare i olika a-landslag, resten i u21-landslag eller med a-landslagsmeriter. Vi möter ett lag vi ska slå 11 dagar av 5.
Vi är helt enkelt för jävla usla igår.

Nu kraxar sparvarna utanför fönstret....