Kort recension av "The 90's - ett försvarstal"

Jag satte mej klockan 21 till rätta i soffan för att titta på Henrik Schyfferts enmansshow "The 90's - ett försvarstal". Tyvärr hade jag inga popcorn hemma så det fick bara bli en 33 cl 7 up, men jag var nöjd och glad för det. Till en början så trodde jag det bara skulle vara klassisk stand-up. Inga konstigheter eller krussiduller, utan rakt på. Roliga skämt och hela publiken kissar ner sig redan efter första skämtet. Så var det inte. Det började med att Schyffert berättade vad han tyckte om 90-talet. För att därefter gå över till at förklara vad ironi är och det är härifrån showen sätter fart och det dröjer inte länge förrän man börjar få lite träningsvärk i skrattmusklerna, men hur mycket det än känns och hur ont i magmusklerna man har så kan man inte sluta skratta, eftersom Schyffert har en så fantastisk berättarteknik som innehåller gester och olika röster.
Han börjar sedan snacka om provokation och hur man i hans generation provocerade t ex föräldrarna. Det visade sig att det inte var så lätt att provocera sina föräldrar, som hade gått igenom 70 och 80-talen och hade gått från vänster till höger i politiken, för Schyffert och hans generation. Så därför kom man på att om man inte kan provocera med politik, ja då kan man provocera med ironi. Man menar ingenting av vad man säger och därför så behöver man inte ta ställning. Hela detta scenario i showen är ett stort jävla skrattanfall och jag får vara glad över att jag gick på toaletten innan jag satte igång dvd:n
Sedan så berättade han hur det var när han växte upp norr om Stockholm i en liten håla mellan Märsta och Upplands-Väsby. Och han fortsätter att skämta på om hur det var hemma hos honom och hur det var i skolan. Så plötsligt så tränger allvaret sig på och man lyssnar verkligen hela tiden på vad han har och säga och tänker noga efter att "ja, så är det nog." Sedan fortsätter skrattfesten ända till den sista delen av filmen där allvaret tar överhanden och detta är faktiskt en tragiskt historia som han berättar och hur mycket man än har skrattat tidigare så slutar man tvärt. det är som att dra åt en vattenkran. Man slutar skratta och följer med på den lite tragiska resan som varar i nåra minuter.

Detta är det som gör detta framträdande så magnifikt. Komik blandat med största allvar och Schyffert kan denna konst att varva det ena med det andra och inbland göra en allvarlig grej till en rolig. Så denna film får högsta betyg av mej. 5 skrattande munnar av 5 möjliga.

/ DEVE 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0