Om att älska det enkla.

Det är så ofta man hör om det storslagna som alla ska jaga, att det är det största som är målet hela tiden.
Jag applicerar detta tankesätt på idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet i denna krönika, i alla fall är det tanken men man kan aldrig veta vart orden för en.

Visst lockar ett fotbollsvm något oerhört för de flesta människor men jag kan förvisso se tjusningen med det och givetvis är det ett mål att någon gång komma iväg på ett sådant.
Dock kan jag uppskatta en div.6 match lika mycket. Eller för den delen en träningsmatch med Blåvitt såhär på försäsongen.

Varför?
Jo, på matcher med dels mindre folk och dels mindre nervös publik (som på träningsmatcher) så är stämningen en helt annan. Iår har jag sett tre träningsmatcher med blåvitt och det är alltid lika roligt, må vara att spelet inte är på toppnivå men det är rätt skoj att stå där på Valhalla eller i Telenor Arena i Oslo och se blåvitt och inte behöva vara nervös.
Man njuter av alla kommentarer runt omkring och det är skoj helt enkelt.
Vanligtvis på allsvenska matcher eller europamatcher är man så infernaliskt nervös att det som är genuint skoj försvinner, visst är det roligt att gå på fotboll även då men jag är så nervös inför de viktiga allsvenska matcherna eller europamatcherna att jag har svårt att njuta riktigt när domaren blåser till spel. För mig är det ingen lek det som sker på planen, då hade man ju inte åkt drygt 60mil för en träningsmatch (man vill ändå följa laget även vid träningsmatcher) eller åkt tur & retur till Helsingborg, Malmö eller Stockholm etc över dagen för att se blåvitt.
Fotbollen är nära på osunt viktig i tävlingssammanhang.

När blåvitt 2007 återigen vann guldet var det 11år sen sist, elva år sen, jag tror inte någon människa kan ha längtat så mycket efter någonting som man längtade efter det då. Jag minns inte än idag vad jag gjorde de två första minutrarna efter avblåsningen där. Jag minns att jag "vaknade upp" och att planen då var smockad med folk.

Men, åter till ämnet, att älska det enkla. Jag har främst de senaste åren börjat gå på de absolut flesta träningsmatcherna med, delvis givetivis för att jag för en 7-8år sen lyckades lura med mig Glenn för första gången på blåvitt med så nu triggar vi varandra att gå även på träningsmatcher i 8minus och snålblåst mot Fc Trollhättan en Fredag klockan 17.30...
Dock är träningsmatcherna underbara, det är bara hardcorefolket där,
Jag minns hur vi njöt av att ha sett Lee Baxter vakta det blåvitta målet och att vi snackade om att trycka upp tröjor med texten "Jag har sett Lee Baxter stå för blåvitt" efteråt. Jag har sett Javier de Pedro visa att en som spelat vm två tidigare inte behöver röra sig på planen utan kan slå 40meterspass på läppen ändå. Jag har José Shaffer vråla "Maaaaaaaathia" när Ranegié inte passade bollen på backavallen. Jag har skrattat gott åt trackningsramsorna åt en Trollhätteback.
Jag har kört foten genom en frusen vattenpöl på Hjällbovallens grusplan 95 inför en träningsmatch.
Jag har stått på kullen vid Valhalla Grus och sett blåvitt-gais med dåvarande tjejen.

Varje träningsmatch blir speciell helt enkelt, det sker alltid något roligt på träningsmatcherna, vi må vara få som går (ingen träningsmatch hemma har ju iår dragit över 2000pers ens) men jösses det är genuint trevligt allt som oftast.

Jag har funderat en stund på det där, vad är det som gör att man går och fryser halvt ihjäl på diverse obskyra planer i götet (vi har inte alltid lirat på valhalla, remember grimbo.....) under vintern? Det är helt enkelt genuint trevligt, man kan stå och slänga käft, garva åt några i publiken som antingen tycker det är en briljant idé att vara på kanelen klockan 13 eller några som desperat försöker få igång diverse nya ramsor.

Lika mycket som jag kan älska enkelhetens kontrast på en träningsmatch med blåvitt lika mycket kan jag älska en match i div.6.

Visst fotbollen kanske inte är den bästa, men jag minns med glädje tillbaka på projektet "groundhopping the gothenburg way" som undertecknad och Glenn försökte genomföra 2007, nu "sket" sig det projektet men förhoppningsvis kan vi någon gång återuppta det och göra det ordentligt, vem vet en dag kanske ni kära läsare sitter där med en bok om det hela i händerna?
Charmen med dessa divisioner är de trevliga matcherna där man sitter på en bänk och hör gubbarna som sett laget i 25år gnälla över att det minsann var bättre för 40år sen när de spelade etc, visst finns de även på allsvenska matcher men då är gnället mer allvarligt menat, nu blandas det gnället med att tjöta om vad Andersson i granngårn gjorde i torsdags med fru Eriksson (ja,ungefär dådå). Det finns en inneboende charm med sådana matcher helt enkelt.

Jag minns att vi under vår projekt var på Vrångö och Donsö t.ex. Underbara matcher att bevittna, bara en sådan sak som att det togs betalt efter halvtid genom att två småkids gick runt med en burk var ju charmigt i sig. Anledningen till att man inte tog betalt vid insläppett var att folk inte hann i tid till matchstart helt enkelt, att matchen startade 14 en Lördag spelade tydligen ingen roll.... Charmigt värre iaf.

Enkelheten i det hela charmar en rejält helt enkelt...

Jag kommer alltid hävda "blåvitt ûber alles" men även att fortsätta gå på bonkematcher ibland för charmen med det hela.

/Första Halvan, Älgen eller vad ni nu känner mig som....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0