Redan imorse kände jag "Vilken skitdag det här kommer bli". Jag vaknade som ni säkert förstår på fel sida, som vi alla har rätt och göra lite då och då. Vi är alla människor (ja, även du Anti). Jag vaknade sur och tvär på grund av... ja, kärleksproblem, djupare behöver vi inte gå. Jag öppnade mitt kylskåp när jag skulle käka och märkte "shit, jag måste ner och handla". Kylskåpet var nämligen tomt, förutom 3 förpackningar körsbärstomater som är på gränsen till oätbara, en syltburk, en tredjedels Martiniflaska som jag inte rört på ett år (och troligen aldrig kommer att göra det heller), lite potatis, ett smörpacket och ett yoghurtpaket. Nere i affären kom ännu en irriterande incedent. Väl framme vid kassorna stod en mamma och skrek på sitt barn som flög omkring mellan godishyllorn, samtidigt som hennes andra barn, som säkert var 1 år, skrek för full hals i vagnen. Jag betalade och ansträngde mig till mitt yttersta att ignorera denna irriterande lilla varelse. När jag packade i varorna i mina påsar så hade det gått så långt att allt jag hörde var skriket från barnet i vagnen. Jag slängde i varorna i påsarna och stormade ut och var på utvägen nära på att störta rakt in i en gammal gubbe med rolator. Det hade ju varit pricken över i:et.
Barn är härliga varelser, inget snack om det, men dom ska faan inte tortera sin omgivning genom att gapa för full hals bara för att få uppmärksamhet.