Detta är en sång som ruskar om en rejält, inte på det sättet en hårdrockslåt gör, utan på det mer känslomässiga planet.
Afzelius har här ett av sin, rätt många, bortglömda mästerverk anser en annan.
Det är en sång som verkligen ruskar om även den mest hårdhudade man.
Det blir en hel del videos här det sista men denna sång är för fin för att inte låta er ta del av, inte fin på det rosenskimrande sättet men fin som sång, den ruskar om rejält.

Björn Afzelius - Balladen Om K.

Jag är inte sjuk, inte sjuk. C F G
Jag är inte sjuk, inte sjuk. F G C F
Jag är bara trött, så oändligt trött, G C
men jag är inte sjuk, inte sjuk

Han kom som en sommarvind,
Och älskogsleken var blind.
Han gav mig ett barn,
sen gav han sig av.
Jag var ung, jag förstod ingenting.

Han ville bara va fri
och leva sitt eget liv.
Men skammen var min,
och den brände min kind,
och jag orkade inte stanna kvar.

Så jag for med mitt barn från mitt hem.
Ja, vi flydde till storstaden.
Till gator och torg,
till buller och stoj,
till bilar, neonljus och betong.

Men jag fick inget arbete,
så vi satt i vår lägenhet.
I förorten,
i ensamheten,
en tvåa på sjunde våningen.

Men jag blev inte sjuk ...

Dagarna kom och försvann,
dom liknade alla varann.
Jag blev som ett djur,
gick runt i min bur,
och jag pratade inte med nån ann.

Så grep ångesten om min hals,
och handen om hjärtat var kall.
Jag levde i skräck,
ett halvår i sträck,
och jag grät mig till sömns varje natt.

Så börja jag dricka vin,
för att orka känna mej fin.
För att våga gå ut,
för att inte ta slut,
för att ta mig ur apatin.

För jag fruktade för mitt förstånd,
och jag ville ju bara va igång.
Jag böna och bad
om en plats för mitt barn,
men daghemskön var för lång.

Men jag blev inte sjuk inte sjuk ...

Så levde vi vind för våg,
tills den fjärde vintern blev vår.
Så en dag i april
så stanna världen till,
när barnavårdsnämnden ringde på.

Det var dom som bodde bredvid
som låtit hämta dom hit.
Dom rodna och sa
att det var för mitt barn,
så dom visste trots allt att vi fanns till.

Dom tog mitt barn ur min vård,
vi fick bara fyra år.
Men jag hoppas och tror
att när hon blir stor
hon kommer förlåta och förstå.

Att jag var inte sjuk ...

Så slockna min sista glöd.
Ja, jag trodde jag ville dö.
Jag drev som ett rö,
ett virvlande frö,
en spillra i en stormande sjö.

Så jag sökte mej hit och kom hem
till den stora Förståelsen.
Här talar man mjukt,
här blir man snart sjuk.
Här tror ingen på behandlingen

Här söver man ner ångesten,
här drogar man bort framtiden.
Här är allting bra,
här finns inga krav,
man får sova sej in i himmelen.

Och dom sa jag var sjuk, jag var sjuk.
Ja, dom sa jag var sjuk, jag var sjuk.
Men jag var bara trött,
så oändligt trött.
Men dom sa: Ni är sjuk, Ni är sjuk.